Det var längesedan vi sågs nu faktiskt, mormor och jag. Då känns det bra i hjärtat när man får umgås en hel söndags eftermiddag bara sådär. Utan massa måsten.
Efter maten åkte kortleken fram, som oftast när det är med mormor. Hon är världens sämsta vinnare min mormor och det är nästan värt att förlora bara för att få höra hennes roliga utspel. Hohoho, ser du? skrattar hon och ler med hela ansiktet. Inte när hon förlorar. Nej då slår hon med näven i bordet, fnyser och skakar på huvudet. Så har det alltid varit och kommer nog alltid att vara, hoppas jag.
Jag är så glad över de här stunderna när jag får se mormor le med hela ansiktet, även om det är ren skadeglädje.
I februari i år tvingades mormor begrava ett av sina barn.
Och det syns i hennes ögon. Sorgen över att ha förlorat ett barn, då kvittar det om barnet är 5, 15 eller 65. Hennes barn.
Tänk om jag kunde tagit lite av hennes sorg, gjort den lättare för henne att bära. Det kan jag inte. Men jag hoppas och tror att dagar som den vi hade igår gör det lite lättare.
Fina mormor.
Så fint du skriver om din mormor. Kram
Väldigt fint skrivet, Nicole! Din mormor och din mamma kan vara stolta över dig!
Tårarna trillade när jag läste det.
Så fint du har skrivit! Passa på att njuta av spelstunderna med din mormor, själv minns jag när jag spelade Fia med morfar. Härliga minnen!!
Fina mormor…