Tidigt imorse, när det fortfarande var nattsvart ute var det dags att ta tåget för lite sjukhusbesök. Efterlängtat sådant med sprutorna som ger mig smärtlindring i tolv timmar. Tolv underbara timmar då jag kan leva lite, lite mer som vanligt. (Det gäller att inte ta i så man spricker, det straffar sig bara dagen efter) Inte helt oväntat så kom Dr L en timme försent igen, men det är lite svårt att bli arg då han kommer springande i korridoren, ser allmänt jäktad ut och skriker förlåååååt, de hade dubbelbokat mig igen när han får syn på mig. Så han blev förlåten.
Fast å andra sidan skulle jag nog förlåta det mesta för den där sprutan och mina 12 timmar.
Usch det låter verkligen inte roligt, att behöva ha så ont hela tiden.
oj vad du är värd dina 12 timmar, önskar det vore fler!
Kul att följa din blogg från staden där jag en gång föddes 🙂
Ha en härlig dag, kram
Det låter verkligen förskräckligt att bara kunna få 12 timmar lite nu och då av smärtlindring. 🙁 Kommer du nån gång att berätta om vad som hänt med din stackars arm?
Maria:
Ja, det är inte så roligt. Men mina 12 timmar är guld värda och jag försöker använda dem väl 🙂
Kram
Petra:
Jo, det är sant. Men som man uppskattar de där timmarna när de väl kommer 🙂
Jo, det är väl tanken att jag ska göra det så småningom.
Kram!