(Bild: Att vara någons fru
Idag har jag varit ledsen.
Eller inte mest ledsen egentligen, det är nog fel ord. Snarare arg och besviken. Ni vet sådär så att tårarna sprutar.
Någon gång i början så bestämde jag mig för att undvika att hänga ut sjukvården här i bloggen. Jag har aldrig skrivit om den gången när en läkare tog tag i min hand (som man ABSOLUT INTE får röra) och jag fick läggas in för att mamma inte kunde ta mig i bilen hem. Eller hur det hela sedan blev värre när de nästa dag sparkade ut mig för att de ”inte kunde erbjuda någon behandling” trots att mamma förklarade att vi förväntade oss ingen behandling, jag behövde bara få vänta ut smärtan. Jag skrev aldrig om hur mamma den gången fick rulla ut mig i en rullstol, skrikande av smärta och själv gråtande köra hem mig. Inte heller har jag skrivit allt om den där gången när jag blev så illa behandlad på uppvak, hur det där satte skräck i mig inför kommande operationer.
För jag har aldrig rutit till, blivit förbannad eller beskyllt sjukvården för det misstag som begicks. Det misstag som slog hela mitt liv i spillror, som tog i från mig det som var jag; drömmen om ett yrke och intresset för hästar. Misstaget som gjort mitt liv till ett rent helvete, med denna förbannade smärta ständigt närvarande. Aldrig har jag beskyllt någon för detta. Jag har försöka finna tröst i att man förklarat det som ”maximal otur”, den mänskliga faktorn. Att det var just det, ett misstag.
Men idag känner jag att jag måste ryta ifrån. Det är en sak att skada mig för livet, men att sedan inte ta ansvar för det. Att inte finnas där när hjälpen behövs, DET gör mig så heligt förbannad.
I början var jag en ”spännande patient”, det drogs i mig från alla håll och kanter, alla ville testa just sin lösning. Men när de upptäckte att just deras lösning inte var lösningen för mig så blev det knäpptyst. Jag har inte träffat en enda person inom sjukvården sedan min ryggmärgsstimulator plockades ut i oktober i fjol. Min smärtläkare har ringt två gånger, och glömt bort utlovade telefonsamtal lika många gånger. Och som hon så ärligt uttryckte det senast vi pratades vid:
Där sitter du med din smärta och nu är det bara tyst från sjukvårdens sida. Precis så är det, hon har rätt. Tyvärr.
Är det konstigt att personer med kronisk smärta oftare än andra begår självmord? Inte särskilt, att aldrig någonsin få vila och vara smärtfri kan knäcka vem som helst tror jag. Och jag tror ju inte direkt att det hjälper till, att sjukvården vänder oss ryggen när det inte längre finns någon ny behandling att få.
Anledningen till att det brast för mig idag var resultatet av månader av brevväxling med överläkaren på den klinik som skadade mig, där vi försökt få hjälp att utse en läkare som kan hjälpa till med praktiska saker, så som intyg, sjukskrivningar, recept osv. Någon som håller koll så att jag får all den hjälp som jag har rätt till, helt enkelt. Svaret vi fick var att de inte kan hjälpa mig utan att jag skulle vända mig till min vårdcentral. Vårdcentralen? Redan här gick jag i taket och undrade hur tusan en stackars läkare på vårdcentralen skulle handskas med min komplicerade diagnos och historia. Men jag ringde iallafall till vårdcentralen och fick en tid två månader senare, idag den 30/10. Väl på vårdcentralen idag möttes jag av en oförstående läkare som inte för sitt liv kunde förstå hur man kunde skicka mig dit och som uppriktigt bad om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig, men han hade inte kompetensen att skriva det intyg som jag behövde. Det intyg som skulle ha varit inlämnat för 4 månader sedan om jag inte blivit runt skickad i denna karusell av läkare som pekar på varandra.
Så jag fick gå hem tomhänt idag, ja om man inte räknar kvittot på 160 kronor för läkarbesöket då.
Ibland känns det verkligen som om det kvittar hur mycket man skriker, sparkar och slår- de har ändå redan stängt dörren och gått vidare till nästa, lite mer spännande patient.
Och det, det gör mig både arg, ledsen och besviken på samma gång. Sådär så att tårarna sprutar, ni vet.
Jag blir arg, ledsen och besviken när jag läser hu du blir behandlad.
Det ska verkligen INTE få gå till så här.
Det gör ont i hela mig och jag vill verkligen skrika rakt ut.
Och det tycker jag du kan göra med all den rätt.
Som man önskar att det fanns något, ja något man kunde göra.
Faktum är att jag ska på en konferens om ett par veckor gällande just patienter med kronisk smärta och hur man man underlätta och hjälpa till.
Om du vill får du gärna skicka med mig ett par ord på vägen.
Om du vill. Maila mig isf.
Tänker mycket på dig och lider för det helvete du behöver stå ut med.
Du som här verkar vara den varmaste och godhjärtaste av människor.
Ja, ibland är livet så förbannat orättvist.
Varm kram Anna
Det där kan jag knappt en ge någon tröstande jäkla fin eller positiv kommentar. Möjligen att självmord iaf inte är ett alternativ! Hatar själv kommentarer man får som antyder att man ska lära sig hantera smärtan ist f att fightas mot den. Jo, tjena. Du skulle trots ditt sk handikapp kunna försörja dig i dagens it-samhälle eftersom du är så kreativ x1000! Men det där att ens kropp inte kan klara så mkt smärta. Jag kan bara hoppas på nåt men vet inte vad. Jag kan ju jobba lite iaf. Kram
Åh herregud! Jag blir så arg så jag kokar! Fy tusan! Hur kan man göra så fel, hur kan man inte med tanke på ”misstaget” inte säkerställa att man gör allt rätt. Jämt. Och hur kan man inte göra det lilla extra dessutom? Det måste ju slå slint på nåt sätt. Du sätter säkert huvudet på spiken, det är inte spännande längre, man vet inte inte vad man ska göra. Men vad händer med att ta ansvar? Det kan man ändå alltid göra.! Följa upp, koordinera, lotsa, försöka, söka, pröva.
Näe, ta mig tusan du har all rätt att slå näven i bordet. Vara arg. Besviken. Ledsen.
Jag önskar jag kunde skicka dig all min styra. Jag kan förmodligen inte ana hur tufft det är.
Bamsekram till dig
Helt ofattbart, sorgligt, fruktansvärt. Finner inte ord. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Skickar över styrkekramar!
Detta var nog de vidrigaste jag läst! Hur la de bara få gå till så här?? Jag har följt din blogg ett tag och beundras av din styrka att dela med dig. Din smärta skyns i dina ord och jag blir så arg att de kryper i mig! Du har rätt att skrika slås och sparkas för livet de tog fån dig! Kram
Men så vansinningt oproffessionellt och omänskligt du behandlats! Men, du är inte ensam, det finns många som har liknande erfarenheter av att bli skickade hit och dit, ingen vill ta ansvar. Har själv liknande erfarenheter, att inte bli tagen på allvar. Har tom fått frågan av lab personal ”vilka prover vill du ta idag då”. När jag frågade hur menar du? ”Ja, av alla de prover som ska tas vilka väljer du att ta?” Alla som inte kräver någon förberedelse så klart! Ja det är ofattbart hur en del människor som arbetar inom sjukvården faktiskt kan jobba kvar där!
Jag känner hur det kokar i mig när jag läser vad du beskriver! Det är verkligen ofattbart att det får gå till på detta sätt! Och tyvärr verkar det ju vara ganska vanligt att det är på det här viset. Min pappa var svårt sjuk med flera kroniska sjukdomar och oj vilken cirkus det var… Det ena värre än det andra, och folk som skyllde på varandra. Riktigt oproffsigt. Fastän det gått flera år sedan allt detta utspelade sig kan jag fortfarande bli så arg för hur det får gå till inom sjukvården. Och det gör mig så ont att du också ska behöva ha det såhär
All styrka och värme till dig, stor kram
Det kokar mig när jag läser ditt inlägg. Jag inte förstå möjligen ana din smärta att sen behövs slåss mot byråkrati o oförmåga till att stötta det gör mig vansinne. Jag önskar jag kunde ge dig alla intyg allt som gör något för att underlätta för dig! Stor kram till dig!
Jeg har ikke ord! Er det mulig!?
Shit. Jag blir så jäkla förbannad på hur du blir behandlad. Att för det första ha kronisk smärta (efter vårdens misstag) och sen inte få hjälp och behöva kämpa för det också.
Många styrkekramar till dig!!
Skrik,gråt & framför allt skäll!!! Vården idag är hemsk mot oss med diagnoser & smärta! Personligt ombud, har du det? En som kan hjälpa dig anmäla, få rätt hjälp som du har rätt till! Fy fasen va arg & lessen jag blir när jag läser hur du blir behandlad, vilket dagligt helvete du har <3 Styrkekramar i massor! Ge dig inte!!
<3 <3 <3 <3 <3
Jag har hunnit bli arg, ledsen, förbannad, irriterad och idiotförklarat dem du träffat på din resa bara genom att läsa ditt inlägg och då förstår jag att det bara är väldigt liten droppe av det du känner. Men jag tror att just nu är den mest konstruktiva känslan ilska trots allt. Den leder oftare framåt ä ledsnad och besvikelse. Du får vara arg. Du har all rätt till det. Sådär får det bara inte gå till. DE MÅSTE OCH SKA HJÄLPA DIG!!! Plocka fram Lilla My inom dig. Behöver du några fler än de du redan har som stöttar upp bakom dig så kan vi starta en namninsamling här på bloggen där vi kräver rätt vård och hjälp till dem som hamnat i kläm i sjukvården. Jag skriver på direkt, jag lovar!
Stor kram!!!
Åh du vet hur mina tårar rullar för din skull. Jag vill ringa din läkare, eller alla läkare som vänt dug ryggen, och ställa dom mot väggen. Om jag kunde så skulle jag ta alla dina slag.
I djupet av mitt hjärta blir jag så ledsen för din skull och önskar att du slapp åka mer i denna karusell som vårdomsorgen är.
Kära Nicole, jag har aldrig blivit så berörd av någons historia som av din, av någon som jag inte känner mer än genom din fina blogg. Min fråga är, när det är så att alla lösningar verkar vara slut: har du tänkt tanken på att gå till media? Jag förstår om det känns otänkbart, men i vissa fall har det ju faktiskt gett precis den uppmärksamhet som behövs, och vad har du att förlora? Kanske finns hjälpen utanför Sveriges gränser? Världen är stor, och full av forskare och experter! Din historia skulle säkert vara GULD värd för Uppdrag granskning, Kalla fakta eller något liknande! Det måste ju givetvis kännas helt rätt för dig men ärligt talat som jag skrev innan; vad har du att förlora på att försöka? Jag har hört en historia av en gammal kompis syster, vars son bröt nacken vid ett fall från en klätterställning när han var liten. Skadan upptäcktes inte förrän efter några år då symptomen kom och han fick till slut hjälp i Israel. Han gick då från att ha blivit mer eller mindre orörlig till helt frisk. De har filmat allt så kanske det blir ett tv-program av det. Vad jag vill säga är att hjälpen kanske finns, men utan att du kan nå den via dina kanaler. Du är så värd ett bättre liv… Kram!
Dags för Janne Josefsson o.Co! Fyfaan rent ut sagt hur de misshandlar dig. Usch! Mitt i setta helvete ska du orka kriga också alltså….. Man blir oerhört provocerad av sånt här, och tyvärr är du nog inte ensam. Hoppas dina nära orkar kämpa för dig. Stå på Er!! Har själv kronisk smärta och värk men oxkså en fantastisk läkare. De finns….. se äe bara svåra att hitta. Varma styrkekramar
Med all rätt är du arg, besviken, ledsen. Stor, stor kram till dig.
Fy fan säger jag…. önskar att jag kunde skicka dig lite kraft att orka kämpa. Har du pratat med patientnämden. Det känns som om de är dax att de ansvariga får förklara sig på riktigt.
Du är en fantastisk kämpe!
Jag blir rädd… Det får bara inte gå till så här och jag finner egentligen inga ord. Jag lider med dig, du vackra människa! Du ska inte behöva genomlida detta. Blir rädd bara av tanken på ”att de gått vidare till en annan spännande patient…” 🙁 håller med ovan (fast du kanske redan försökt) ta hjälp utomlands, media kanske inte är bästa men ja, jag vet inte. Du har inte den minst lilla rätt att få må så här <3
Dags att bjuda in Aftonbladet eller Expressen på en intervju så det blir lite påstötning på riktigt?!
Bra idé Carin. Tyvärr börjar de nästan bara lyssna efter man gjort det offentligt i tidningar etc. Värt ett försök kanske? Kram på dig Nicole.
Med all rätt, kontakta uppdrag granskning eller be om hjälp att kontakta dem( förstår om du inte orkar själv) . Jag har redan tappat förtroendet för svensk sjukvård i många avseenden, tyvärr. Tänker på dig❤
Fy fan!!! Hur kan man behandla en annan människa så! Helt fruktansvärt. Tänker på dig och förstår att man blir tom, ledsen, arg mm… Styrke kram
DU är en otroligt stark männsika. Jag blir så arg när jag läser hur vården behandlar dig och då även många andra i din situation. Tycer absolut du ska ta hjälp av media. Du ska inte behöva ha det så hä, du har rätt till en vård precis som alla andra. Ta hand om dig!
Blir så arg och ledsen över hur sjukvården behandlar dig. Håller med ovanstående, kanske dax att ta ett steg längre och kontakta någon tidning eller uppdrag granskning. Hoppas någon kan hjälpa dig med det för jag förstår om du inte orkar det själv, du kan inte ha det så här, det är verkligen inte mänskligt. Trots all smärta så imponeras jag av dina positiva inlägg.
Ta hand om dig fina Nicole, tänker på dig !
Kram Pia
fy fan vad överjävligt – rent ut sagt. så kan du ju inte ha det! bli omkringslängd som en kvarglömd vante som ingen vill kännas vid. önskar att jag/vi läsare kunde göra något för att hjälpa dig. de måste ju ta sitt ansvar!! blir så in i helvete arg för din skull, och har själv redan tappat förtroendet för sjukvården här för många år sedan… hoppas hoppas att du såsmåningom kan hamna på rätt ställe hos någon som VILL och förhoppningsvis KAN hjälpa dig. men att vilja hjälpa även om man inte kan, hur tusan kan de inte ens bry sig tillräckligt mycket för det? kramar!
Fy fan för sjukvården ibland! Nää, det är dags att börjar ryta ifrån på allvar nu, ställa någon till svars. Jag blir förbannad bara av att läsa ditt inlägg och då är det säkert långt ifrån hur förbannad du är! Jag hoppas att du orkar fortsätta strida för din rätt till hjälp! Stor kram
<3
Det är enbart fint att du delar med dej och berättar öppet också sådant som inte är positivt. Trevlig hellg.
Jag vet inte vad jag ska säga. Men önskar jag kunde göra något för dig.
Men jisses vilka idioter till läkare som du har träffat på din stackare! Det måste väl ändå nån som känner sig ansvarig för din skada! Helt obegripligt för mig att de inte bryr sig! Kontakta Patientnämnden nu med en gång, funkar att kontakta dom via Mina vårdkontakter tror jag. Lycka till! Får du ingen hjälp där så ta kontakt Aftonbladet eller Expressen.
Har följt dej en längre tid och förfärats över det du fått vara med om och hur din vardag är. Är inte så inkommen i din smärta men har undrat om det inte går att döda nerven genom laserbränning? Har en i min nära släkt som hade olidlig nervsmärta i ansiktet och den brändes med laser. Smärtan försvann, dock har han ingen känsel i kinden men det går att leva med. Förstår ju att din smärta inte är den samma men skulle så vilja att det fanns nån hjälp för dej. Kram.
Många KRAMAR! Har själv blivit felbehandlad i vården och man blir både arg, ledsen och besviken. Lider så med dig, önskar att du verkligen får den behandling och hjälp en dag som du verkligen behöver!
Blir så ledsen… Tänker på dig ofta fast jag inte känner dig.
Önskar så det fanns något att göra, något för att hjälpa
Fina du… ❤️️kram
Kära du!
Så ledsen jag blir när jag läser hur illa behandlad du blivit! Det är verkligen inte okej!
Jag vet inte hur det känns att leva med denna smärta men kan tänka mig att det är fruktansvärt. Tänk om det fanns någon vi kunde göra för dig. Något som tog bort den hemska smärtan.
Du måste vara en otroligt stark person som ändå ser positivt på så mycket. Sen har du verkligen rätt att bli arg och förbannad på sjukvården som gjort allt detta mot dig och inte tar ansvar för det.
Ta hand om dig nu och njut av de bra dagarna!
Kram Sofi
Nicole, jag får faktiskt lov att säga att det är dags att dra i mediatrådarna. Det kanske kan ge någonting… ALLT är värt ett försök! Kram.
har inga ord ****
Hej!
Jag har mycket Indien i många branscher. Du ska bums ringa Aftonblades tipstelefon. Där ska du dea kortversionen av din skada typ ridolycka din smärta läkarnas misstag din smärta läkarnas klåperi och till sist detta sjuka väntsystem med ingen som vill ta ansvar. Krävs kräver å kräv. I USA tror jag att man har en metod som ska vara ok….sämre ka det väl inte bli?
Kramen
Fasen alltså.. Ren jävla diskriminering måste det ju vara.. Kan man inte anmäla sjukvården till någon lex maria grej? Eller hota med att du antingen kontaktar media, eller de högsta cheferna? (har fungerat för mig en gång i ett betydligt mer obetydligt fall..). Tyvärr är det ju ofta så att den som skriker högst får mest, och om du vill ha hjälp så finns det nog många av oss som stämmer in i skriket.
kram /iris
Det är fruktansvärt att läsa om hur du har det och hur sjukvården slutar att försöka hjälpa till. Även om det inte kommer fler saker att göra så borde de hålla kontakten och stötta, för en vacker dag kommer det säkert en ny behandling eller upptäckt som kan hjälpa dig. Hur eller hur så borde specialistläkarna fortsätta att vara dina kontaktpersoner då det är de som har kollegor och som åker på konferenser och läser om nya behandlingssätt och därför är ditt största hopp.
Det gör ont i mig att läsa om hur du har det, men eftersom du verkar vara en så fantastisk varm och generös person så återkommer jag till din blogg med jämna mellanrum. Varma kramar till dig!!
Hej. Jag är själv journalist, dock bosatt utomlands. Spontant känner jag att det här är en historia som borde berättas för fler. Vården ska inte kunna slarva bort någon så här i det tysta. Nu vet jag inte alls hur du känner för en sådan grej. Det är ju väldigt utelämnande att vara med i tidningen. Skulle det kännas okej kan du kontakta nyhetschefen på tidningen, antingen via mejl eller telefon. Berätta kort om olyckan och vad som gick snett under operationen. Berätta om hur din vardag med smärtorna ser ut och om hur sjukvården hanterat det hela och skickat dig än hit, än dit. Du kan också länka till din blogg. Nappar tidningen kommer de att begära dokumentation, utrag ur patientjournalen och så vidare för att styrka det du berättar. Det skulle vara ett sätt för dig att nå ut och jag tror och hoppas att det skulle förändra din situation. Men jag skulle nog inte vända mig till en av kvällstidningarna. Sydsvenskan kanske? Hoppas jag inte trampar dig på tårna, tipsen är i all välmening. Vill du inte gå ut i tidningen ska du inte göra det! Allt gott! Annika
Förlåt men F U C K livet ibland!!! Så fruktansvärt orättvist att
jag inte finner några ord…
Åh.
Fan.
Jag tjuter stora tårar å dina vägnar fina Nicole.
Stark som en oxe är du <3
KRAMAR i tusen från Linda (hon som jobbade med mor din innan.)
Jag lämnade vården efter 3 1/2 år som leg.ssk. Anledning till det var att jag lessnade på vården. Ingen (!) skall få illa behandlad men tyvärr är det mer vardag i dagens vård. Usch fyi och jag tackade för mig! Jag hoppas verkligen att du from nu får all hjälp du behöver !!!
Kram!
Fruktansvärt! Så här får det inte gå tilll. Be din mamma eller någon du har förtroende för att vara din röst och gå vidare med det här. Som någon skrev här ovan, att informera media kan ta skruv. Du har rätt att få hjälp!
Kram
Ingela
Kära lilla du! Som jag skrev för några månader sedan: så här får ingen bli behandlad! Och så hade jag några klämkäcka råd hur du skulle sätta ned foten osv. Nu har du blivit ytterligare kränkt och det kokar i mig. Som du skriver, människor begår självmord för att de inte får hjälp med sin smärta. Och ändå blir de nonchalerade, som du blivit, så många gånger. Två saker vill jag säga till dig. ETT: hade en god vän, mycket äldre och klokare än jag, som var läkare. Han sa: Du ska veta, att om vi inte kan bota så gör vi inte, som det står i läkareden, lindra, utan vi skickar dig till en annan doktor! TVÅ: Den, som inte haft ilsken nervsmärta vet inte ett smack vad det handlar om. Vintern 2005 var jag, min man och vår nyinskaffade rottweiler på kvällspromenad i ett snöigt och isigt Tylösand. Jag skulle rätta till kopplet på hunden, råkade säga ”Så!” vilket han uppfattade som att han var fri att springa lös. Två varv med läderkoppel runt handleden gjorde att jag flög i backen med axeln före. Kände inget speciellt just då, borstade av mig snön och genomförde kvällspromenaden på ca 45 minuter. Natten efter, klockan 02.55 började mitt helvete. Samma infernaliska nervsmärta, som du lider av, gjorde att jag hängde med överkroppen ner på golvet och armen skakadeoch smärtan brände, slet och rev ända upp i nacken och ner i höften. Fortsättning följer, om du orkar höra. Stor kram från en olyckssyster, som till slut, fick hjälp.
Hej fina du! Fy jävul vad jag känner med dig idag! Ingen ska behöva ha det såhär. Och jag måste fråga, trots att jag vet att du sagt att du testat ALLT och att detta kan vara en VÄLDIGT känslig fråga för många…. men har du någonsin hört talas om hampaolja/cannabisolja? Ej röka-bli hög-grejen utan ren olja? Har forskats mycket på dess ev användningsområden inom vården i Sverige, man har sett att det kan ge resultat vid bla. cancer & MS bland annat (någe om receptorer och sånt). Och att det kan finnas belägg för att det kan hjälpa vid nervsmärtor… du kan väl googla lite iaf annars? Är inte någon mysko hippie som vill att du ska bli någon knarkis – men kan det hjälpa så…? Minsta lilla liksom. Hoppas du inte tar illa upp. Kram.
Jag blir rent utsagt så förbannad att det går till på det här sättet! Jag tycker också du ska försöka hitta någon som kan föra din talan till högre instans. Jag förstår att det inte är något som är lätt att göra själv när det ligger en själv för nära. Det ska inte få gå till på detta sättet och tänk att man ska behöva sätta ner foten till några som borde ta sitt ANSVAR och inte ifrågasätta dig en sekund. Ha en fin helg Nicole och var rädd om dig! Kram Sanna
Kontakta Patientnämnden!
Mängder med styrkekramar till dig!! Detta låter som ett brott mot Lex Sarah…
Och hela incidenten (från början) antar jag är anmält enligt Lex Maria från sjukvårdens sida?
Bedrövligt att detta får ske i Sverige idag.
Hej
Jag brukar titta in här lite då och då. Din blogg är mysig och varm med vackra bilder på dig och din gulliga hund. När jag läser ditt inlägg om sjukvården blir jag förbannad, förr trodde jag att vi i Sverige hade en utmärkt sjukvård, så naivt..Jag hoppas i alla fall att du får hjälp och att någon läkare har rätt kompetens så att din smärta försvinner.
Varma kramar från Sofia
Hejsan
Vill bara tipsa dig om den nya patientlagen som träder i kraft den 1 jan 2015. Den innebär en stärkt ställning för patienten med bl a möjlighet att välja specialistvård fritt över landstingens gränser. Informationen till allmänheten har varit bristfällig och landstingen är bekymrade över vilka konsekvenser det kommer att få. Googla på patientlag 2015.
Det hjälper inte dig just idag men du kanske kan börja söka specialistkompetens i andra landsting.
Hälsningar Lisa
Helvetes djävla skit!!! Inte hjälper det dig, men jag blir så upprörd!! Hur vågar sjukvården bara bete sig på detta sätt, och i vårt lilla land Sverige har vi inte så mycket att säga till om. Dra dem till domstol? Vad händer då? Tyvärr verkar det vara så att det är helt okey att göra misstag som man sedan fullständigt skiter i att ta ansvar för!! Du och dina närmaste har säkerligen redan kollat överallt och ingenstans men som iakttagare funderar jag på om det inte finns något land med mer framskriden forskning än i Sverige. Söta Nicole, du har säkerligen fått mer medkännande kommentarer än du orkar med egentligen men Du är loveable som man på ngt vis kan uttrycka det 🙂 Vet inte riktigt vad jag ville mer , men skulle vilja skicka en jättestor kram till dig. Jättemärkligt detta – jag känner dig inte personligen men känner med dig och är vanligtvis en hyfsat tyst följare. Go girl!!
Hej! Man blir så himla ledsen o så illa berörd! Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig in i hur det måste vara att ha sån smärta dygnet runt! Om det bara fanns nåt som kunde hjälpa dig ❤️
Kram Linda
Jag säger bara en sak! Du ska anmäla detta omgående!!!! OCH som flera skriver! Kontakta Janne Josefsson, Kalla Fakta eller Uppdrag Granskning! Gör det!!!! En sak! GE DIG INTE! Be dina nära om hjälp nu! Det är viktigt nu! Så här får det absolut inte gå till! Aldrig. Blir så arg så fy när jag läste detta. Vilka dåliga läkare det finns! Fy!!! Kämpa på! Stor kram
Fy fasen vad arg och ledsen jag blir för din skull! Det är inte klokt att det går till så här! Det kanske är för jobbigt för dig, men skulle man inte kunna kontakta en tidning som kan skriva om din situation för att sätta press på kliniken som orsakade din skada?
Kollade genom de andra kommentarerna innan jag skickade min kommentar och såg att nån annan föreslagit kontakt med tidning också. Sydsvenskan är ju ganska seriös tidning. Det kanske är bra att kontakta dem?
Jag hoppas att de snart inser på kliniken att de måste ta sitt ansvar!
Stora kramar
Jenny
Hej!
Jag ser att några redan skrivit att du borde kontakta media, och jag kan inte annat än att håla med.
Jag tror mej förstå att du inte är bekväm med att vara ”gnällig” eller klaga. Du biter ihop och tar din smärta med enorm värdighet. Jag är inte för smicker, så smickrar gör jag inte, men du är en förebild i många avseenden och enormt imponerande i din kamp mot ditt öde. MEN kanske borde du ge dej själv, och andra i samma situation, en röst i medierna. Det är ju uppenbarligen så att den som hörs mest kommer längst. Och i ditt fall handlar det ju inte om att trampa på andra, utan att överleva. Så, jag hoppas du hittar kraften och energin till att ta steget och kontakta tv4, ( tror absolut att det är bästa vägen!) och hoppas på att de kan ta lite av din börda och kriga för dej. Allt gott till dej! Kram //Louise
Vilken maktlöshet, så sorgligt. Måste finnas någon med hjärta på de sjukhus/landsting du nu tillhör som läser din blogg (eller läsare som känner någon anställd) som kan ”säga stopp” och få någon ordning på det där. Ok, jag fattar att dom kanske inte kan trolla och fixa din hand…tyvärr… men det bemötandet och den vården är inte värdigt. Visa ansvar och medmänsklighet.
Jag blir skogstokig! och det gör ont i hjärtat att läsa vad du behöver vara med om. Jag finner inga ord. Det här borde inte få hända. Jag sänder dig all kärlek, kraft o styrka. Kram
Kära Nicole!
Tappra, starka du! Jag lider med dig och ingen människa kan lämnas oberörd av denna text som genast bör ut i media. Så här får det bara inte gå till. Man måste verkligen vara stark som en oxe för att vara sjuk… som man säger. Och alltid ifrågasätta tills de tröttnar. Tjata ut dem. Fy fan att förstöra en ung människas liv så. Man är ju helt i deras händer. Jag själv har bevittnat galet nonchalata läkare, sjuksköterskor, receptionister och önskat att jag skrivit in till tidningar. Och vid två tillfällen har medlemar ur släkten dött av sviter efter allvarliga misstag under operation – och det har inte fått någon uppföljning – äldre människor förvisso men ändå—men just det händer ju iof inte ofta tack och lov. Liv är Liv. Inget kortspel….
Och det o-empatiska, det kalla, det hårda, det nonchiga som allt för ofta numera försigår inom sjukvården är fruktansvärt, som om alla tror sig vara dr House på tv eller något…
Detta gav kanske föga tröst men du verkar stark nog att göra rösten hörd i tidningar. Helt oacceptabel situation. stackars, stackars dig! Vi gråter med dig! Många varma styrkekramar
Låter som det är dags att byta landsting! Bra med nya lagen som ovanstående tipsade om. Förstår att orken tryter men det låter som det är dags att anmäla detta någonstans? Har du stöd från någon annan inom specvården, kurator, psykolog eller annat? Kan någon hjälpa dig att strida? Håller alla tummar för att du snart får träffa någon vettig som kan stötta dig i denna helveteskamp!
Nicole, jag finner inga ord och lider så med dig precis som många andra. Den svenska vården har verkligen sjunkit djupt i sin kvalité under lång tid. Jag hoppas av hel mitt hjärta att du får hjälp och orkar kämpa vidare för att få det. Du går igenom mer än vad någon människa ska behöva gå igenom. Kärlek till dig/Helen
Nej, det är inget konstigt alls att människor med kronisk smärta, utbrändhet eller andra svåra åkommor begår självmord. Det borde vara konstigt, men såsom det ser ut idag är det förståeligt. För vad är det man är ute efter? Jo, en enda stunds liten ro, att för en sekund få slippa smärtan. Det är en maktlöshet och en ständig kamp att vara allvarligt sjuk, och värk och fysisk trötthet det tär på själen.
Jag har själv tänkt tanken flera gånger. En sista utväg när alla alternativ är stängda. Senast i onsdags efter ett möte med försäkringskassa/arbetsförmedling där det inte kommer fram annat än en ”ryck-upp-dig-attityd”. Jag har också sett den där spännande-patient-grejen på nära håll då jag opererades för en ovanlig cancerform i 20-års åldern, en operation som troligen är den som gjort att jag idag sitter med värken trots att cancern är borta. 10 personer (varav 4 var där för att de tyckte det var ”intressant”) stod och stirrade i mitt underliv medan jag låg fastbunden dessutom ifråntagen mina glasögon och försvarslös av tabletter de lurat i mig . Ingen som helst förståelse gavs när jag fick panik och grät utan en narkosläkare kom och ”förbarmade sig”, senare har jag fått skäll för att jag vägrat göra om operationen i vaket tillstånd…
Det finns bra personer inom vården. De är tyvärr alldeles för få utan många tycks vara där för att de vill bestämma över människor snarare än att hjälpa dem. På läkarprogrammet vid Linköpings universitet får också studenterna lära sig att de inte jobbar med vård utan med medicin (citat från person som idag är färdig läkare) och om det är så redan under utbildningen, är det väl inte så konstigt om det senare i yrkeslivet bara blir så att det är de ”spännande” patienterna som lockar…
Stå stark bästa Bandit! Du har inte valt det här, även om folk skulle få för sig att säga nåt annat. Du är inte lat och du är inte en vek eller svag människa! Det är okej att vara ledsen och arg och jävligt förbannad över en orättvisa och en ständig smärta. Sorg kommer i olika former av olika orsaker, och ingen ska säga åt någon annan att den måste ”acceptera” det som hänt och gå vidare ”tyst och snäll”. (detta gäller även andra som kämpar av olika anledningar)
Känn inget ansvar eller press att du ska vara en röst för dem med ständig värk. Du väljer själv. Du har makten över din tid och bara du kan veta hur mycket du orkar. Att blanda in media skulle kanske behövas, men å andra sidan skulle det behövas för så många andra också. Vore det inte bättre att ge systemet som helhet en rejäl översyn?
Många försiktiga internet-kramar! /Malin
Lägger till att det inte är min mening att ”dra åt mig uppmärksamhet” för egen del. Och att jag är medveten om att språket i inlägget ovan kanske inte är det bästa, blir så arg för din och andras skull bara…
Fy vad jag blir ledsen och arg for din skull! Jag har inget svar men jag hoppas och ber att du en dag far den respekt och den hjalp du fortjanar. Du ar sa imponerande pa en massa vis! Styrka och respekt och karlek aven till din mamma, vilken mardrom att behove se sin dotter lida sa.