Dagen efter det ofattbara

Det där värsta vi hoppades och önskade aldrig skulle hända har nu hänt.

Terrorn har hittat hit, hem till oss.

Vi är säkert många som tänkt när vi sett de fruktanvärda bilderna att just där, där människor nu ligger lemlästade på marken har vi gått, på precis samma gator. Det kunde ha hänt precis när som helst. Då, mer än nånsin inser man hur skört livet verkligen är.
Mina tankar är såklart hos de skadade, döda och deras familjer. Hos alla Er som var där och sprang för era liv eller på annat vis upplevde det där fruktansvärda. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni gick igenom <3

Det enda lilla ljuset i allt detta mörka är väl att se hur människor gått ihop och står upp för varandra och för vad vi står för -Hur människor har öppnat sina hem för att hjälpa främlingar, agerat på plats och visat sin medkänsla på sociala medier, det är fint.

 Men så märkligt det är, att livet bara ska fortsätta nu. För det är ju det det måste göra. Igår satt jag i soffan och följde nyhetssändningarna långt in på natten. Försökte förstå att det var här, i trygga Sverige, som det där hemska utspelade sig. Vi får ju inte låta det här skrämma oss, även om det enda man vill är att gömma sig hemma och aldrig mer gå ut igen.

Så idag fortsätter livet, för att det måste det. Även om det känns lite tomt och olustigt.

Emma & jag hade planerat att ta barnen till Skånes Djurpark, så så får det bli.
Med en djurpark, en älskad vän & hennes lika älskade barn ska jag försöka fylla denna mörka dag med lite ljus.

Va rädda om varandra, så hörs vi snart igen <3