(Bild Att Vara Någons Fru)

 
 

Hej fina Ni!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, orden ligger liksom huller om buller där inne i huvudet på mig, fast i någon form av smärtstillnings-gröt. Först och främst vill jag säga Tack, från botten av mitt hjärta. Om ni bara visste vad det betyder med all den kärlek ni sänder. Tack!

 
 

Jag blev inte opererad igår som det tidsinställda inlägget berättade om. Planen var att operation nummer två skulle äga rum igår, och då skulle provstimulatorn antingen sättas in permanent (om den hjälpte) eller tas ut (om den inte hjälpte). Men så blev det alltså inte, jag låg inte på något operationsbord igår och jag ska försöka berätta varför, trots den där gröten i mitt huvud.

Och vi tar det från början tänker jag, så är det gjort sen.

 

Den första operationen blev av som planerat, den 2 december. I en minst sagt fullsatt operationssal, jag fick nästan scenskräck under den så kallade timeouten man har innan operationen då alla i rummet presenterar sig, tur att jag låg på mage och slapp se alla.

Sedan satte man alltså igång. Jag gjorde mitt bästa för att inte hålla ihop men efter en stund gastade jag till dr D (som satt och höll mig i handen under hela operationen, bästa!) -NÄR SKA JAG FÅ SOVA?

–Du kommer inte att få sova. Dr P behöver ha dig vaken, svarade hon lugnt.

Där och då trodde jag att det var ett riktigt, riktigt (RIKTIGT!) dåligt skämt, under tidigare operationer har jag nämligen fått sova tills de tagit sig in i ryggen med elektroden för att sedan bli väckt och kunna guida dem till rätt plats. Men inte den här gången tydligen. Man var tydligen för högt upp i nacken och det skulle innebära en för stor risk om jag inte var vaken under tiden man gick in. Så det var bara att bita ihop och försöka ligga alldeles, alldeles stilla trots den där intensiva smärtan. Inte det lättaste, kan jag meddela och när dr P från sin plats vid ryggen berättade hur jag var duktig var jag inte riktigt beredd att hålla med

–Duktig? Jag har ju skrikit som en stucken gris, flämtade jag.

Men det var tydligen okej att skrika som en stucken gris under operationer som denna, bara man ligger stilla, lovade han lugnande.

 

Man la in två elektroder den där tisdagen, för att vara säkra på att täcka in hela handen/armen. Där och då så skulle jag gärna sett att de slutade efter första, att de skulle börja om och försöka trycka in ytterligare en var inte speciellt, ehm… lockande. Det tog nämligen sin lilla tid och var som sagt inte så angenämt.Men det vore ju såklart dumt att inte vara helt säkra på att man verkligen gjort allt när man ändå var där inne och rotade.

 

Den första veckan efter första operationen minns jag inte mycket från. Jag hamnade på IVA eftersom smärtorna var så svåra att jag fick vara mer eller mindre sovande på en massa smärtstillande och lugnande hela tiden. Trots att jag var borta under nästan hela tiden så kvalar det där nog in till listan över de värsta veckorna i mitt liv.

Den smärtan alltså. Så. Jäkla. Intensiv.

 

Sedan fick jag i alla fall till slut börja vakna till liv och komma upp på vanlig avdelning. Dit kom syster K och en representant från företaget som tillverkar den här stimulatorn och hjälpte mig att koppla in den så att vi äntligen skulle kunna se om detta kunde hjälpa mig.

 

Det gjorde det inte.

 -Inte heller den här stimulatorn nådde ut i rätt område.

 
 

Visst visste jag ju att det kunde bli såhär, men ändå hoppades man ju såklart. Kanske lite för mycket. Och då blir det ju som en käftsmäll, när man konstaterat att -nej, detta gick inte. Heller.

Ändå tror jag inte att jag förstått det riktigt ännu. Jag tror att när smärtorna i ryggen lagt sig och jag är tillbaka i min vardag, då kommer nog det där riktiga slaget i magen. -När jag på riktigt inser att jag är tillbaka precis där jag började, innan den här helvetesmånaden.

 
 

Hur som helst, de var i alla fall snälla och klämde in mig för operation nr 2 redan dagen därpå så att testutrustningen kunde plockas ut. Så himla skönt att inte behöva gå med den en hel vecka helt i onödan med infektionsrisk och allt. (Plus att jag nu har en extra vecka för att pigga på mig inför jul, bara en sån sak.)

 
 

Så nu är jag alltså hemma hos mamma och rehabar mig, tack och lov. Sista dagarna på sjukhuset bodde jag vägg i vägg med en finsk kvinna som gallskrek på finska 24 timmar om dygnet, typ. Man blir ju galen för mindre! Så då uppskattar man att komma hem hit, till tystnaden ett nyrenoverat gästrum som mamma inrett så fint, till min svarta lilla lurv som överöser mig med kärlek och till mammas mat, för även om aptiten fortfarande inte är på topp så går det i alla fall lite lättare när man slipper sjukhusmaten, hua!

Så nu är det vila och knapra piller som gäller här, är fortfarande ganska medtagen och har inte lämnat sängen mer än för en kort utflykt till soffan igår kväll. Så jag kommer förmodligen inte att spotta ur mig massa nya inlägg än på ett tag, men jag ville titta in och ge er en uppdatering när jag insåg att några av er satt och höll tummarna helt i onödan igår. Jag har ju förberett så att det kommer att fortsätta trilla på med förinställda inlägg, hoppas att ni ska stå ut med det ett tag till. Ni kanske till och med är tacksamma för de där förinställda inläggen efter det här onödigt lååånga, smärtstillnings-grötiga inlägget som tagit mig över ett dygn att få ihop, ha ha!

 
 

Så så ligger det till. Vi har testat, men det gick inte vägen.

Även om det nu känns förjävligt (rent ut sagt) att ha gått/gå igenom det här helt i onödan, så är det ändå skönt att jag gjorde det. Annars hade jag ju bara undrat, om detta kunde varit min väg till ett liv med lite mindre smärta.

Nu vet jag ju- det var inte så.