(Bild: Att vara någons fru

 
 

Idag har jag varit ledsen.

Eller inte mest ledsen egentligen, det är nog fel ord. Snarare arg och besviken. Ni vet sådär så att tårarna sprutar.

 
 

Någon gång i början så bestämde jag mig för att undvika att hänga ut sjukvården här i bloggen. Jag har aldrig skrivit om den gången när en läkare tog tag i min hand (som man ABSOLUT INTE får röra) och jag fick läggas in för att mamma inte kunde ta mig i bilen hem. Eller hur det hela sedan blev värre när de nästa dag sparkade ut mig för att de ”inte kunde erbjuda någon behandling”  trots att mamma förklarade att vi förväntade oss ingen behandling, jag behövde bara få vänta ut smärtan. Jag skrev aldrig om hur mamma den gången fick rulla ut mig i en rullstol, skrikande av smärta och själv gråtande köra hem mig. Inte heller har jag skrivit allt om den där gången när jag blev så illa behandlad på uppvak, hur det där satte skräck i mig inför kommande operationer.

 

För jag har aldrig rutit till, blivit förbannad eller beskyllt sjukvården för det misstag som begicks. Det misstag som slog hela mitt liv i spillror, som tog i från mig det som var jag; drömmen om ett yrke och intresset för hästar. Misstaget som gjort mitt liv till ett rent helvete, med denna förbannade smärta ständigt närvarande. Aldrig har jag beskyllt någon för detta. Jag har försöka finna tröst i att man förklarat det som ”maximal otur”, den mänskliga faktorn. Att det var just det, ett misstag.

Men idag känner jag att jag måste ryta ifrån. Det är en sak att skada mig för livet, men att sedan inte ta ansvar för det. Att inte finnas där när hjälpen behövs, DET gör mig så heligt förbannad.

 
 

I början var jag en ”spännande patient”, det drogs i mig från alla håll och kanter, alla ville testa just sin lösning. Men när de upptäckte att just deras lösning inte var lösningen för mig så blev det knäpptyst. Jag har inte träffat en enda person inom sjukvården sedan min ryggmärgsstimulator plockades ut i oktober i fjol. Min smärtläkare har ringt två gånger, och glömt bort utlovade telefonsamtal lika många gånger. Och som hon så ärligt uttryckte det senast vi pratades vid:
Där sitter du med din smärta och nu är det bara tyst från sjukvårdens sida. Precis så är det, hon har rätt. Tyvärr.

 

Är det konstigt att personer med kronisk smärta oftare än andra begår självmord? Inte särskilt, att aldrig någonsin få vila och vara smärtfri kan knäcka vem som helst tror jag. Och jag tror ju inte direkt att det hjälper till, att sjukvården vänder oss ryggen när det inte längre finns någon ny behandling att få.

 
 

Anledningen till att det brast för mig idag var resultatet av månader av brevväxling med överläkaren på den klinik som skadade mig, där vi försökt få hjälp att utse en läkare som kan hjälpa till med praktiska saker, så som intyg, sjukskrivningar, recept osv. Någon som håller koll så att jag får all den hjälp som jag har rätt till, helt enkelt. Svaret vi fick var att de inte kan hjälpa mig utan att jag skulle vända mig till min vårdcentral. Vårdcentralen? Redan här gick jag i taket och undrade hur tusan en stackars läkare på vårdcentralen skulle handskas med min komplicerade diagnos och historia. Men jag ringde iallafall till vårdcentralen och fick en tid två månader senare, idag den 30/10. Väl på vårdcentralen idag möttes jag av en oförstående läkare som inte för sitt liv kunde förstå hur man kunde skicka mig dit och som uppriktigt bad om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig, men han hade inte kompetensen att skriva det intyg som jag behövde. Det intyg som skulle ha varit inlämnat för 4 månader sedan om jag inte blivit runt skickad i denna karusell av läkare som pekar på varandra.

Så jag fick gå hem tomhänt idag, ja om man inte räknar kvittot på 160 kronor för läkarbesöket då.

 
 

Ibland känns det verkligen som om det kvittar hur mycket man skriker, sparkar och slår- de har ändå redan stängt dörren och gått vidare till nästa, lite mer spännande patient.

Och det, det gör mig både arg, ledsen och besviken på samma gång. Sådär så att tårarna sprutar, ni vet.