sunkanComments are off for this post.

När man har födelsedag

Livet

(Bilden är lånad av Fru Sederblad)

Jahapp, är det såhär det känns att fylla 24 alltså? Inte alls som att fylla 5, 10, 15 eller 18 faktiskt. Eller 20 för den delen, 20 var stort! 24, not so much. Väldigt ospännande faktiskt. Jag minns att den 21 januari alltid var typ världens längsta dag förr, inte dagen innan 20 års dagen kanske men innan dess. Och så var det ganska länge, men nu verkar jag ha växt ifrån det där, för det var som vilken dag som helst igår.
Men födelsedagar är ju till för att firas, eller hur? Så jag klädde mig i klänning som sig så bör (i och för sig med en gigantisk Chill Norway poncho utan på och typ tre sjalar, eftersom det är så förbannat kallt) och beställde skjuts för att få besöka mina favorit butik Ordonnance. Där klämde jag lite på alla ljuuuvliga vårnyheter (som är på väg in i webshoppen, håll utkik) och blev bjuden på goda kakor importerade från Marocko bara för min skull minsann. 
Så har denna födelsedagen varit hittills, i kväll tar jag med mig mamma ut och käkar på någon mysig restaurang. Men först vila i soffan, det tar på krafterna att klämma på vår nyheter om man är en ”hyfsat-nyopererad-enarmad-bandit”.  

sunkanComments are off for this post.

När man berättar lite mer

Livet

Vi kan ju säga såhär, min kamera fick inte jobba så mycket i lördags. Så det är ju tur att Tindy, Fru Sederblad och Emma var mer aktiva. Så ni kan titta in hos tjejerna om ni vill se bilder på Tramadol-tårtan, helium ballongerna och allt annat härligt. Emma har till och med klippt ihop en dö proffsig film som i och för sig består mestadels av fnitter och skratt, men som också visar vad Tindyn kan göra med en ballong, det kan ni bara inte missa. 
Och innan det var dags för tjejerna att överraska mig med tramadol-tårta så hade vi tryckt i oss mänger av mat som mamma hjälpt mig att fixa fram. Som ni kan se, en mix av sånt som man bara älskar! plockmat.


Emma är den enda människa som fastnade i linsen på min kamera och jag tycker att den här bilden symboliserar våra träffar ganska bra. Kameror överallt, på bordet, golvet, i knät eller som här i högsta hugg för att dokumentera något viktigt.

Jag kan inte fatta att de där tre fina inte fanns i mitt liv för ett år sedan. Det känns så naturligt att de finns där liksom. Som om det alltid varit så. Men så är det ju inte och jag får nypa mig själv lite diskret för att förstå att det är på riktigt. Värmen, skratten och vänskapen, det är på riktigt.
Och hur fint är inte det? 

sunkanComments are off for this post.

När man knappt är människa än

Livet

Vet ni vad jag tror? Om man har funnit vänner som  specialbeställer tårtor i form av smärtstillande piller när man har välkommen-tillbaka-party (som de f.ö själva bjudit in sig till), då har man hittat rätt. 
Ni kanske undrar nu om jag tagit för mycket av de där pillerna nu som tycker att detta är värsta grejen, men det har jag inte. Jag tycker bara att det är så fint att ha någon som hittar det humoristiska i de mest bisarra situationer och som kan locka fram skratt så varma att de sitter kvar i magen i flera dagar. 
Men som samtidigt är någon som man vet finns där när det är jul och man ligger i en sjukhussäng och livet känns tungt, som kan peppa och stötta och säga Det är ganska bra att vara du ändå, även om det inte känns så just nu.  
Och precis så fina är de, de där tre. 

I dag har jag knappt varit människa, legat i sängen med Abbe och önskat att det varit en vanlig bakfylla istället för en Hand-bakfylla. Vanliga bakfyllor kan man ju bota med lite Cola och den flottigaste pizzan i stan. Handen finns det ju tyvärr ingenting som biter på.

Men i morgon, då ska jag berätta allt minsann.

sunkanComments are off for this post.

När man laddar

Livet

Lite små nervös är man ju allt, jag lovade ju dyrt och heligt att inte skratta för mycket när jag lämnade sjukhuset för drygt en månad sedan. I morgon kommer jag att bryta det! Hur jag vet det? Angela, Emma och Tindy bjöd in sig själva till mig i samband med att jag kom hem från sjukhuset. Jag sa att det såklart gick bra, men att jag gärna ville återhämta mig lite först. Men nu gick det inte längre, jag kan ju liksom inte gärna vänta två månader till bara för att Dr D tycker att skrattattacker är olämpligt med lösliggande elektroder intill ryggraden. Dessutom fyller jag år nästa vecka, och man ska ju aldrig missa ett tillfälle att fira har jag hört. 

Som tur var har jag anställt mamma som cateringfirma och pappa som städfirma, så jag behöver inte göra så mycket själv. Och efterrätt det ska tydligen tjejerna stå för. Vi hade ett ordentligt snack om det där på facebook-chatten. De ville inte att jag skulle ordna någonting alls. Trams sa jag, kärring sa dom. Också blev det en kompromiss, jag (läs mamma) fixar maten och de står för efterrätten.  
Också ska Tindy har med sig några plagg som jag bloppat av henne. Den kvinnan är galen, ni har väl tittat HÄR? Fullständigt livsfarligt, men ack så härligt. 

Ni hör ju, värsta bästa lördagen väntar och jag hoppas att er blir lika fin!