När man nog inte behöver nya vänner trots allt

Livet

 (Bild Emma)

Också var det ju det där med reglerna som följde med operationen. 
Inte lyfta armarna ovanför huvudet, inte böja eller sträcka på rygg/nacke, inte lyfta över två kilo. Det var vad jag hade fått veta innan, lite jobbigt men inte omöjligt. 
Men när jag skulle gå hem så ville Dr. D gå igenom sina regler ytterligare en gång.

”Inte lyfta Abbe, inte putsa fönster, inte tvätta håret, inte storstäda, inte lajva eller rajva eller vad det nu heter..bla, bla, bla” 

Sedan avslutar hon med att spänna blicken i mig och säga 
Och inte skratta för mycket!

När jag kom hem tog jag upp det här med de där roliga tjejerna jag brukar hänga med ibland ni vet. 
Kan ni tänka er att vara lite mindre roliga i tre månader framöver? skrev jag. Fru Sederblad svarade direkt att det kunde minsann bli svårt, det var nog så att jag fick ta och skaffa lite tillfälliga vänner. Några riktiga tråkmånsar att umgås med så länge. 
Men sedan kom Emma in i konversationen och lovade att prata vett i Fru Sederblad så så att de snart skulle kunna
komma och underhålla mig, lagom mycket. 
Det tyckte jag lät som en bättre idé. Så nu behöver jag inte skaffa tillfälliga vänner och det känns ju så klart skönt. 

(Så mycket som på bilden är nog okej, tror det är mer sånt HÄR man bör undvika om elektroden ska ligga kvar. och det kan man ju nästan förstå) 

När granen flyttat in

Livet

Vet ni hur fina Ni är? Även om jag inte orkar svara på alla kommentarer just nu så läser jag varenda en och blir lika 
glad varje gång det trillar in en ny. Ni är som den bästa (och första) hejarklack jag någonsin haft. Tack! Många undrar om det har hjälpt, har jag mindre ont i handen nu? Nä, tyvärr inte. Än. Det kan nämligen ta tid, så vi får helt enkelt avvakta och se. Och hoppas. 

Som ni ser så har en gran fått flytta in här hemma hos mamma. Jag KAN ha haft ett litet finger med i spelat och tvingat ut dem på julgransjakt i ett regnigt och grått decemberväder. Det kan vara så… Jag hade ju bestämt att när jag kommer hem efter andra operationen så ska granen in hemma hos mig. Jo, jag hävdade med en dåres envishet att jag skulle klara att bo själv där hemma efter operationerna. Vilket nu är en lite skrattretande tanke.
Hur som helst, kunde jag inte få en gran hemma så skulle jag iallafall ha en här att titta på. Och så blev det. Jag är nöjd. 




När man berättar vad man minns

Livet

Ni som följer mig på instagram (@enarmadebanditen) vet att jag har fått komma hem från sjukhuset igen. Nu blir det inga fler operationer. Och tur är väl det, vet inte hur mycket mer kroppen hade fixat. Det där med att bli skuren i och sydd i känns ju lite grann även om man är frisk, men om man som jag har CRPS är det nästan outhärdligt. Nervsystemet är nämligen lite ur balans om man säger så… Därför har jag legat på post-op ett dygn efter båda operationerna och nästan tömt medicinförrådet enligt min läkare. Själv minns jag inte så mycket. Jo, jag minns att jag tyckte att de gjorde ett dåligt jobb med att smärtstilla mig och att det fanns en elak sköterska som tyckte jag skulle hålla tyst och sluta bita i kudden. Hon var inte klok, men såna människor finns det ju överallt tyvärr. Ni vet de som borde jobbat på fabrik och aldrig någonsin träffat människor,. Speciellt inte människor som har ont.
Hur som helst, när det värsta lagt sig fick jag komma upp på avdelningen igen, för att ytterligare två dygn senare få åka hem. 

Jag klagade på den dåliga smärtlindringen jag fått när jag träffade doktorn för utskrivning. Då sa Dr.D att om hon hade sprutat i mig en endaste milliliter till av någonting så hade hon fått bege sig på landsflykt eftersom mina föräldrar förmodligen inte skulle uppskatta om hon tog livet av mig på kuppen. 1-0 till Dr.D.

Ja, det var väl lägesuppdateringen såhär långt. I morgon ska jag berätta för er om de helt befänga regler som jag nu måste följa i typ tre månader för att elektroden ska ligga kvar på rätt ställe där intill ryggraden. (ingen bra idé att den flyttar på sig där inne..) 
Kan avslöja så mycket som att jag förmodligen behöver skaffa nya vänner. Ja ni hör ju, befängt! 
    

När man tävlar ut ännu ett fin-fint pris.

Livet



Nu åker jag tillbaka till sjukhuset för ytterligare en operation. Om jag kommer dit överhuvudtaget i det här snövädret vill säga. Och då passar jag på att bjuda er på ytterligare en kanon tävling, så att ni är sysselsatta medan jag är borta tänker jag.
Den här gången har ni chansen att vinna ett presentkort värt 500 kronor att shoppa loss för hos puss.se.
För 500 kronor hos Puss får du en hel del fina klappar till dig själv, eller någon du tycker om. Rena rama guldgruvan om du frågar mig.

Hur gör man för att vara med och tävla då?

1.     GILLA Puss.se på facebook (där får du dessutom ta del av massor av fina erbjudanden från Puss)


2.    Lämna en kommentar i detta inlägg där du berättar vad du skulle köpa om du vann. Gärna med en länk.

Sedan kan du bara sitta och hålla tummarna för vinst.


Tävlingen avslutas måndagen den 17/12 kl 23.59. Heja heja! 


Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

När man säger hej

Livet

Nu är jag tillbaka hemma. Nåja, jag har flyttat in hos mamma så riktigt hemma är jag ju inte. Operationen gick enligt planerna och nu har jag ont. Ganska så jätte ont faktiskt. Nästa vecka ska jag tillbaka till sjukhuset för ytterligare en operation. Men först helg, hemma. Typ. 

Och snälla söta ni, ni kan väl tävla!? Lite pinsamt med så fina priser och så få som tävlar tycker jag. Så vad säger ni? Tävlar ni? För min skull om inte annat? Och för att kunna köpa något riktigt fint till er själv eller någon ni tycker om. Ja, så säger vi.

Och på tal om att köpa något fint till sig själv, finaste little.u armbandet med passande text låg i brevlådan när jag kom hem. Något att bli glad av, varje gång man tittar på sin handled. Och runt handleden dinglar just nu flera olika armband som gör mig glad. Och varm i hjärtat. Men mer om dessa en annan gång, nu vila.