I onsdags när jag hade en Fuffe-dag tillsammans med Emma och Cindhy blev jag kär. I Emmas väska, jag har inte kunnat få bort den från näthinnan. Till slut bestämde jag mig för att jag nog hade hittat en livslång kärlek och att det inte var någon idé att kämpa emot. Tyvärr var den slutsåld hos Folk men sötaste Tindy lovade att lägga undan en till mig såfort de kommer in. Plötsligt går tiden väääldigt långsamt, vill ju att denna lilla kärlek ska få flytta hem till mig NU. Men huvudsaken är ju att den kommer att göra det, och att Tindy sa SNART! Hon förstod direkt att det var allvarliga saker, bästa Tindy. Väsk-kärlekar är inget man skämtar bort inte.

Hittade den här bilden på ett gammalt minneskort. Och som jag saknar det. Jag försöker att inte tänka så mycket på saker jag inte kan göra. Saker som skadan har tagit ifrån mig. Känslan av att tölta eller galoppera fram i full fart, att ha kontroll men ändå inte. Att släppa efter i tyglarna och bara följa med. Känslan av en mjuk mule som hälsar när man kommer till stallet, doften av svettig häst och mjukt läder. Vid den här tiden på året är nog saknaden som störst ändå, såfort jag åker förbi en åker med stubb hugger det till i magen och jag önskar så att jag kunde sitta på hästryggen, känna vinden i ansiktet och bara följa med. Friheten. Jag s-a-k-n-a-r det helt enkelt. Mycket!