Den här värmen alltså. Ja, till och med idag när molnen ligger som ett tungt täcke över himlen så är det varmt.

Varmt var det också i söndags kväll efter det där kalaset, 30 grader närmare bestämt.

Och vad passar då bättre än ett kvällsdopp?

 
 

 
 

Det var det fler som hade tänkt.

Det kryllade av folk på stranden, vissa hade dukat upp med bord och stolar för att äta kvällsmat, andra åt glass och promenerade längs strandpromenaden medan andra bara var där för ett kvällsdopp, precis som vi.

 
 

 
 

Och det var så härligt.

Verkligen ljummet i vattnet, overkligt nästan.

 
 

 
 

Skratt och prat från folk på stranden blandades snart med musik från Ystad Saltsjöbad där Erik Gadd spelade på terrassen.

 
 

 
 

Ja, det var verkligen en sån där sommarkväll.

En sån som man kommer att minnas när höstvindarna viner och träden är kala.

Finns det något bättre?

 
 

(Solglasögon: Modesto // Blus: Sheinside // Bikini: gammal från H&M// Jeansshorts: gamla)

 
 

 
 

 
 

 
 

Den här berlocken har legat i mitt smyckeskrin sedan jag föddes och nu har jag äntligen kommit till skott och köpt en guldkedja som passar till så att jag kan bära den. Jag fick den i present av min älskade farmor som gick ifrån oss alldeles för tidigt. Därför känns det extra fint att bära den, den är så mycket mer än bara ett vackert smycke.

 

Jag var bara tolv år, den där maj-dagen när jag svarade i telefonen hemma i radhuset hos mamma och hörde pappas röst. Han bad att få prata med mamma.

Och redan då visste jag, trots att jag var tolv år och ingen hade dött ifrån mig tidigare.

Att hon var borta.

 

Och även om det är länge sedan nu, så minns jag det så tydligt hur det var den där dagen, och dagarna som följde.

Hur det kändes som om luften bara försvann. Hur hon bara var borta, från en dag till en annan.

Hur farfar låg i soffan hos mina kusiner med tom blick. Sorgen och tomheten i hans ögon de dagarna kommer jag aldrig att glömma. Inte heller hur de liksom aldrig igen blev sig lika, han hade förlorat en bit av sig själv med henne.

Det är både det finaste och det absolut sorgligaste jag sett hos någon, tomheten efter att ha förlorat en bit av sig själv tillsammans med den man älskar.

 

Och nu, när igen av dem länge finns med oss så gör de ändå det på något sätt igen.

För varje gång jag känner berlocken slå mot mitt bröst så tänker jag på dem, och ler.

Älskade farmor & farfar, jag bär er med mig.

 
 

(Och det fina Eiffeltorn-halsbandet finns HÄR.)