Vad som hade kunnat bli en helt vanlig lördag blev en alldeles ovanligt bra lördag då jag fick besök. Och inte vilket besök som helst heller, nej det var ju hon som kom, väldens bästa Emma.

Hon kom med bubbel i en påse och sa Idag ska vi bara njuta. Och det gjorde vi också. Satt länge och åt sallad på en uteservering, njöt av att solen värmde och pratade om mest ingenting.

Sedan promenerade hemåt och pausade för att Emma skulle få fotografera. Det är ju så lätt att bli hemmablind, jag har ju sett de där lutande korsvirkeshusen sedan barnsben och stannar allt för sällan upp och beundrar rosorna som klättrar på husväggarna. Då är det bra att ha sällskap med sig, som inte är blind för allt det där vackra, så att man liksom får se det genom någon annans ögon.

 För visst är här vackert, det är här.

Vad som mer är vackert är hon, Emma. Inifrån och ut. Men det är en helt annan historia, att ta i ett helt annat inlägg. För jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det där, glädjen över att ha henne i mitt liv. Tacksamheten. Och det ska jag göra någon dag, skriva det där inlägget, om tacksamheten.

Men inte idag.

 Nu väntar glass, dulce de leche och White Collar på Netflix.

 
 
Igår var jag ju iväg och träffade Emma Och Fru Sederblad, äntligen alltså. Det känns som en evighet sedan vi sågs allihop, så är det ju med sommar. Semesterresorna avlöser varandra och innan man vet ordet av har man nästan-höst, jobb och vardag igen. 
 
 

Men igår fick vi alltså till en lunch, ihop alla tre och det var mysigt.  Angela och jag köpte med oss thaimat från Emporia som vi satt och plockade av i trädgården hemma hos Emma. Hon hade massa kontorsarbete att fixa med, så hon hann inte vara med så länge.  
 
 

 
 
Men en tur till Vindåkra hann vi med, synd vore det ju annars. Emma spanade in en dösnygg matta och både hon och Angela hittade höstnyheter bland kläderna som passade dem som handen i handsken. Själv satt jag mest på en stol oj:ade mig över fina saker som råkade befinna sig på lagom avstånd från stolen och konstaterade att min arm hade gjort sitt för idag, den behövde hem, vila och återhämta sig.
 
 
 

Och när armen behöver vila, då är det bara att lyda. Så Angela skjutsade mig tillbaka till Hyllie där tåget väntade på att ta mig till Ystad. Trodde jag ja, det blev jag som fick vänta på tåget. Förseningar. Inte direkt vad man drömmer om när handen sagt ifrån att gränsen sedan länge är passerad. Då vill man bara hem, hem, hem. Och hem kom jag tillslut, blev upphämtad av mamma på stationen och landade i soffan bara minuter senare. Phu. 
 
 

Och här lär jag få stanna även idag, i soffan alltså. Har inte så mycket val, nu är det bara att vänta ut den igen. Handbaksmällan. Jag tror att jag väntar ut den med te, glass och Netflix. Och dagdrömmar om allt fint jag såg där på Vindåkra igår.

Hoppas att er fredag är lite finare än min. Eller i alla fall lite mindre smärtsam.

Så sent som förra veckan hade vi fortfarande sommar här. Mamma bjöd hem mig på räkor i trädgården och sa att det inte gjorde något att hon fick skala åt oss båda. Det är lite krångligt som enarmad, att skala räkor. Jag gav mig aldrig ens på att försöka, om jag ska vara ärligt. Det kändes som ett mission impossible. 

Och nu, när jag sitter här invirad i en filt, med balkong dörren stängd och stearinljusen tända så kan jag inte låta bli att undra, är sommaren slut nu? På riktigt liksom. 

Förmodligen inte, den kommer säkert tillbaka en runda till, lagom tills skolorna har börjat. För så brukar det vara, vill jag minnas. 

Sommarkvällar alltså, det finns inget som låter så härligt i mitten av november som sommarkvällar. Det gäller att spara dem, långt där inne; ett litet ljus att plocka fram när mörkret är som mörkast.