Jaha, då var det torsdag minsann och dags att packa väskan. Eller ja, väskan är redan packad om vi ska vara riktigt petiga. Något så när iallafall, det kan hända att jag slänger ner ett par onödiga plagg som egentligen inte behövs också såhär i sista minuten. Som jag alltid gör. Utifall att, liksom. 

 Någon som känner igen sig?

Nåja, nog om packningen. Idag åker jag alltså till Karlsborg tillsammans med Emma och Inredningsfrun. Och vad som händer i Karlsborg får ni helt enkelt veta mer om senare, nu är jag bara så lycklig över att jag ska få lämna hemmet ett tag. Ja, lämna Skåne till och med. 

Också måste jag ju hinna slänga ner de där onödiga plaggen som inte kommer att användas, förstås. 

Vi ses igen lite senare! 

Med risk för att låta kaxig, men strandväskan står redan packad sedan igårkväll och jag är redo att sticka nu, nu, nu. 

I förrgår, när jag var på stranden senast var det riktigt badvänligt. Då kunde man ligga i och plaska, hur härligt som helst var det. Men idag ska jag mest ligga alldeles stilla på min handduk, alldeles stilla. Imorgon väntar nämligen en liten resa. Eller liten och liten, för en enarmad bandit som inte lämnat Skåne på två år (hjälp!) så är det en ganska stor resa. Men mer om det senare. 

Nu, stranden. Sedan, packa väskan.

Jo, visst gick det bra på sjukhusbesöket. Så bra det kan gå på ett sjukhus, jag är alltid bara tacksam om jag kan gå ut därifrån. Syftet idag var att träffa en läkare som skulle bedöma invaliditeten hos mig efter skadan. Och ja, vad säger man? De flesta av testerna gick inte ens att genomföra med min skruttiga hand. 

Men jag fick svara på en massa frågor och mäta hur (jätte)stark jag är i höger hand, alltid något. 

Jag var l-i-v-r-ä-d-d att det skulle vara en sån där läkare som inte förstod utan bara tog tag i handen typ. Men jag berättade för henne att om hon tog i handen så skulle hon få fixa en sängplats på sjukhuset åt mig de kommande dagarna. Det hände nämligen förra sommaren när jag träffade en ny läkare som skulle hjälpa mig att ta av den där lilla grejen som håller ihop mina fingrar inför en blockad. Jag hann inte stoppa henne och det hela slutade med över en veckas sängliggande med kräkningar och flimmer för ögonen. Och allt bara för att hon var stressad, inte hade läst journalen och inte tog sig tid att fråga.  

Behöver jag säga att jag fortfarande får rysningar när jag ser henne i en sjukhuskorridor. 

Inte ens ett förlåt fick jag, för övrigt.

Men idag gick det alltså bra, ingen framfusig läkare utan en riktigt trevlig en som menade att de flesta av mätinstrumenten var rent utav idiotiska, eller iallafall till för folk med stora hjärnor. 

Tittar in lite snabbt och önskar er en fin tisdag. 

Här står sjukhusbesök på schemat och mamma väntar redan i bilen utanför. 

Har fortfarande efter över två år inte vant mig vid att allt tar längre tid som enarmade bandit… 

Vi hörs ikväll,

Jag skrev för några veckor sedan att jag var alldeles rusig av sommarkänslor, hög på sommaren. Och det blir ju bara bättre och bättre, just nu är vi inne i en sån härlig period när man inte ens behöver fundera på om det blir strandväder imorgon, man kan lämna väskan ouppackad på kvällen och börja fundera ut vad man ska fylla kylväskan med morgonen därpå. Så säker kan man vara, på att även morgondagen blir en stranddag. 

Bästa, bästa sommar.