Igår fick jag finbesök, allra sötaste lilla Noah kom på besök.

Ja, och hans fina mamma med förstås.

Som jag har längtat efter de där två. Det är lite märkligt ändå, hur man kan längta så intensivt efter någon som man egentligen aldrig träffat mer en genom en och annan spark mot min hand från insidan av magen.

 
 

 
 

Och han var förstås precis sådär ljuvlig som han varit på alla de bilder som jag tvingat Emma att skicka dagligen sedan han föddes.

Vill du hålla bebis? sa Emma när vi kom in i lägenheten om mina blanka ögon hade torkat upp lite.

Klart jag ville hålla bebis! Så jag placerade mig i soffan bland ett berg av kuddar och fick detta lilla knyte i famnen.

 
 

 
 

Också fick de presenter. förstås. Det måste man ju få när man kommer till världen.

Men de hann de inte öppna, så de fick följa med hem i en påse. Vi hade ju fullt upp med att sitta och stirra på en sovande bebis. Häftigt det där, hur en så liten människa kan stjäla allt fokus genom att bara… sova. Det är verkligen något visst med bebisar, i timmar kan man sitta och studera minspel och lyssna på små läten när de sover och ingenting annat spelar liksom någon roll så länge den där lilla är i rummet.

 
 

 
 

Så gick det alltså till, när jag fick träffa Noah för första gången

-när han tog mig med storm, utan att ens behöva öppna ögonen.

 
 

 
 

 
 

 
 

Lite terapi-arbete i form av omplantering av krukväxter kan behövas ibland.

 
 

 
 

Idag var det min elefantöra som delades och fick lite extra kärlek.

Och på köpet fick jag tre krukväxter istället för en.

Win-Win.

 
 

 
 

 
 

 
 

Åh vilken vårdag vi hade i söndags.

Solen verkligen värmde för första gången i år tillräckligt för att de småkyliga vindarna inte skulle spela någon större roll. Så jag och Abbe tog en tur hem till mamma där operation-stenläggning-av-uteplats pågick. Trädgården var kaos men solhörnan, längst in i trädgården dit vindarna aldrig når hade redan fått sina nya plattor och mamma hade satt fram en solstol åt mig där jag kunde sitta och beskåda arbetet.

 
 

 
 

Sedan startade jag grillen och fixade lunchen till de hungriga plattläggarna (mamma & Hans).

 
 

 
 

Grillad korv som avnjutes ute i solen, det är något visst med det.

(På bilderna har jag på mig reafyndad-tröja härifrån och jeans från Lager157, men efter lunchen så gick jag faktiskt in i mammas garderob och lånade shorts och linne, så varmt var det. Helt galet skönt!)

 
 

 
 

Också slängde jag och mamma ihop årets första rabarberpaj med rabarber från trädgården.

 
 

 
 

Som också den avnjöts ute i solhörnan med massor av vaniljsås.

Mmmm…

 
 

 
 

Sedan kom grannen och frågade om mamma inte hade plats för lite fler pioner i trädgården då han skulle gräva upp (!) alla sina. Galenskaper! Men mamma blev såklart glad och ja, jag med då jag efter ivrigt googlande kom fram till att det kan funka med pioner i kruka, om man har tur.

 
 

 
 

Så jag hittade en av mina gamla korgar i förrådet och snodde åt mig en planta innan mamma hade hunnit få ner alla i jorden.

Så nu har en pion anslutit sig till balkongen, heja!

 
 

Shorts-väder, rabarberpaj och pioner alltså, det var ingen dålig söndag det.

 
 

 
 

 
 

 
 

Ni vet hur det finns dagar då man vet exakt var man befann sig, vad man gjorde och hur det kändes, just den dagen för x-antal år sedan? Dagarna som bara genom sitt datum kan slunga oss tillbaka i tiden till vad vi kände, just där och då. Man minns de små detaljerna, som vad man hade på sig eller vad man åt till middag. De dagarna är väl oftast såna som förändrat våra liv på ett eller annat sätt, kanske dagen då man mötte sin stora kärlek eller dagen då man förlorade någon man älskar.

 

Den första maj är en sån dag för mig. 1 maj 2001.

 

Jag satt på min vanliga plats närmast fönstret i köket hemma hos mamma och åt hämtpizza när telefonen ringde. Pappa bad att få prata med mamma, jag lämnade över luren till mamma. Utan att veta så visste jag ändå. Jag minns hur jag tog trappan i dubbla steg upp till mitt rum på andra våningen i radhuset där vi bodde. Jag minns mammas röst när hon tillslut kom upp till mitt rum och bekräftade det jag redan visste.

Farmor hade somnat in.

 
 

Så igår tänkte jag på henne lite extra och var än en gång så himla glad att den där berlocken hon lät göra när jag föddes nu hänger runt min hals. På så vis känns det som om jag får bära en liten bit av henne med mig varje dag.