En ”dagens” från veckan som gått bjuder jag på idag.
Tröja: SheInside
Väska: Modesto
Sjal: By Malene Birger (gammal)
Hoppas att ni har en fin kväll <3
From where I sit
Hej alla fina, rara, omtänksamma människor!
Ni är fantastiska, som det värmer hjärtat att logga in här och än en gång mötas av en sån våg av kärlek. Bästa Ni!
(Och ni som väntar svar på era frågor, eftersom många undrar samma saker så tänkte jag sammanfatta dem och svara i ett inlägg istället, så det kommer!)
Det har faktiskt inte hänt så mycket sen sist, jag har spenderat dagarna i soffan med nya favorit-ljuset tänt.
Dofter kan verkligen påverka hur jag mår, detta är en riktig må-bra-doft. Inte bara för att den luktar ljuvligt, utan också för att jag inte förväntade mig att ha detta ljuset i min ägo förrän till våren. Jag och Jenny satt nämligen med näsan i just detta ljus på inköpet inför våren och oj:ade oss över att vi skulle få vänta så länge innan vi kunde få tända det hemma. Men bara en vecka senare så fick jag ett sms från Jenny som skrev ”Jag har ju Mimosa i lager redan i höst, ligger på hemsidan nu…” Haha, hon hade alltså missat att hon redan hade den doften i butik när vi satt hos Malene Birger och var besvikna över att behöva vänta till våren. Tur att hon kunde skylla på graviditetsförvirring när jag retade henne lite för det.
Nåja, slutet gott allting gott. -Vi slapp ju båda vänta till våren 2015 för att ha doften i våra hem.
(Ljuset finner ni HÄR)
Och just det, jag tror att jag lyckades bryta min tå förra veckan med. Haha ja, vad säger man? Toalettdörren kan tydligen vara fullkomligt livsfarlig!
Så ja, där har ni min utsikt från soffan när jag just nu ligger utslagen;
en fot i högläge, ett doftljus som doftar magiskt och Netflix på tv:n.
Sämre torsdagar har jag varit med om.
Baksmällan efter baksmällan
(Bild Emma)
Musten gick ur.
Det blir sådär ibland efter en seg och hård handbaksmälla; man tillbringar dagar i sängen fullständigt fokuserad bara på att andas igenom skiten med en enda tanke i huvudet: Snart är det över.
Enda problemet är ju att det går ju inte över. Smärtan minskar sakta och sedan kommer jag på mig själv med att ha vänta lite för länge, smärtminskningen planar liksom ut och avtar.
Och då förstår jag -Det här är så bra som det blir.
Som om jag är helt dum i huvudet och hjärnan någonstans på vägen, genom dagar av kräk i spannar och fokus på andning, lyckats förtränga hur illa det är en vanlig dag.
Så jag är lite ledsen just nu.
Sådär så att tårarna kommer okontrollerat när man minst anar det och man känner sig trött i både kropp och knopp, som man sprungit ett maraton och gjort högskoleprovet samtidigt, ungefär.
Kanske kommer jag att blogga på som vanligt och fokusera på sånt jag tycker om här i bloggen som jag brukar göra när det känns tungt. Eller så kommer det blir lite glesare mellan inläggen ett tag, tills jag hittar kraften igen.
Vi får se helt enkelt. Men nu vet ni.
(Och ja, jag vet det finns de som går igenom betydligt större sorger än jag och jag är absolut inte ute efter några sympatier. Men det här är min lilla sorg och jag ville bara att ni skulle veta varför det blivit lite tyst här inne och varför jag inte är så aktiv med att svara på mail och frågor.)
När det inte blir som man tänkt sig
(Klänning: 6Ks)
Tack, tack, tack!
Om ni bara visste hur mycket det värmer mitt trötta hjärta att logga in och mötas av denna våg av kärlek i kommentarer och mail. Så fort jag orkar ska jag svara på era frågor (just nu är jag ganska urvriden både fysiskt och psykiskt).
Ni är bara de finaste som finns!
Stockholm blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss, som de flesta nog förstått. Jag åker inte bil med de som inte vet exakt hur illa det blir om man skulle råka köra i en liten håla eller över ett farthinder lite snabbt. Jag gör det bara inte- för folk förstår aldrig. Det är bara de som känner mig och min smärta, mina allra närmaste, som jag litar på tillräckligt mycket för att sätta mig i en bil med. För jag vet hur det kan sluta annars. Buss funkar inte heller av samma anledning och ställen där det är trångt är absolut lika uteslutet. Ni fattar; man är ganska begränsad.
Men vi blev tvungna att ta taxi tillslut, efter att Emma lovat att förklara för chaffisen att det gällde att vara försiktig, som om jag vore ett rått ägg. (Det är så himla svårt att prata för sig själv i såna situationer)
Men det hjälpte inte hur mycket hon än tjatade på honom om råa ägg.
Jo, han tyckte att han var försiktig men det var inte i närheten av vad min hand klarar av, vilket Emma gång på gång påpekade.
Jag minns inte så mycket mer än att jag halvlåg bak i skinnsätet och sparkade med benen och skrek rakt ut i smärtor. Att det ska ganska mycket till för att jag visar mina smärta på det där viset kan nog de flesta som känner mig och min smärta intyga.
Jag har aldrig varit så lättad som när den där bilen stannade. Men då var det ju redan försent. Jag minns att jag satte mig på trottoaren och försökte andas mig igenom smärtorna och att Emma sedan tog in mig på stället, att jag satt med huvudet lutat mot ett bord och fokuserade på att andas för att inte tuppa av.
Sen är det ganska svart, eller som en gröt alltihop.
Hur Emma sedan lyckades få mig genom halva Sverige i det tillståndet är för mig ännu en gåta.
Älskade vän, vad jag är glad att du var där!
Nu har jag vilat ut handbaksmällan, så nu återstår bara den stora tröttheten efter ungefär noll med sömn, såren i min mun som tyder på att jag vid några tillfällen försökt låta bli att skrika rakt ut genom att istället bita mig i kinder och tunga och på sängbordet ligger en hög med kräkpåsar från flyget och påminner om helvetes-flygningen hem då jag sjönk så lågt som jag aldrig trodde att jag skulle sjunka och kräktes in public i påse, stackars medpassagerare.
Nä, det blev inte alls som vi hade tänkt oss det där.
Och jag vet att några av er skrev att jag skulle glädjas åt att flygningen gick bra. Det kommer jag göra också, men inte just nu. Just nu är bara allt förknippat med så jäkla mycket smärta att det är totalt omöjligt.
Men det kommer, jag lovar.
Och tack igen, för all kärlek. Jag önskar att jag kunde sända en bråkdel tillbaka till Er!
Att göra något man egentligen inte vågar
Idag är en stor dag.
Jag ska göra något som jag inte vågat göra på över tre år nu, för att jag varit så rädd att det ska få smärtan att skjuta i höjden.
Jag ska flyga.
Även om jag fortfarande är lite nervös (kräkfärdig) så tror jag att det kommer att gå bra. Det enda kritiska är väl egentligen landningen, men de flesta piloter brukar ju klara att landa mjukt, eller hur? Så det ska nog också gå bra. Och gör det mot förmodan inte det och smärtorna tar över så har jag Emma med mig. Hon är en av de av de få personer som jag verkligen litar på till 110% och med henne kan jag med svimma eller spy av smärta på en flygplats, det bryr jag mig inte så mycket om, för jag vet att hon skulle styra upp det på bästa sätt.
Därför blev jag så glad när hon förra veckan skrev och undrade om jag inte skulle ta och boka en flygbiljett till Stockholm denna onsdag och följa med henne på ett event ”Bara över dagen, det borde väl vara ett bra test” skrev hon och några minuter senare hade jag bokat den där biljetten. Det var verkligen på tiden.
Så nu mina vänner, mot flygplatsen (så härligt och befriande det kändes att skriva det) Och tänk, tänk om flyga inte är värre än att åka typ tåg, då skulle jag ju till och med kunna åka på semester till något härligt land(!!!). Även om jag skulle få välja resmål där det går tåg från flygplatsen, alternativt åka med någon som vet vad man arm klarar av och hyra bil. Men då vet jag iallafall om att jag klarar en flygning (landning). Åh, härliga tanke.
Men först alltså, mot Stockholm!
Och snälla gulliga Ni, ni kan väl snälla hålla en tumme för att allt går bra, och häng med på instagram (@enarmadebanditen) vettja, förhoppningsvis kommer vi längre än till Arlanda och då väntar en härlig dag i huvudstaden.
(Med en hel flock fjärilar inneboende i magen)