Igår eftermiddag firade vi mamma. Och mormor.

Dessa två kvinnor som betyder så mycket,  och har gjort så länge jag kan minnas.

Starka, envisa och självständiga kvinnor, med skinn på näsan.

Som alltid funnits där. Och som jag hoppas ska fortsätta finns här, länge länge till. För faktum är att jag inte ens skulle kunna föreställa mig hur det skulle vara annars. Livet.

 

För även om mormors syrliga kommentarer om att det var längesedan vi sågs retar mig, så vet jag samtidigt att hon har rätt. Det var längesen vi sågs, allt för länge sedan. Och jag hatar mig själv för det, för att jag så många gånger tar henne för given, som om hon alltid ska finnas kvar. Istället för att ta tillvara på tiden.

 

Så det gjorde jag igår, tog tillvara på några timmar med två av mest värdefulla kvinnorna i mitt liv.

Dom som har gjort mig till den jag är och som jag är så himla tacksam för att de finns.

 
 

 
 

En stor hortensia fick mamma av mig när jag kom. En hortensia som snart kommer att få en plats i hennes grönskande rabatt och som förhoppningsvis kommer att blomma där under många år framöver, intill pioner, gräs och bamboo.

 

Också hade jag klickat hem ett Hipanema åt henne, som jag vet att hon velat ha så länge men som hon aldrig skulle unna sig själv.

 
 

 
 

 
 

Trädgården doftade svagt av syren och solen dröjade sig kvar länge över uteplatsen.

 
 

 
 

Mormor och jag pratade om handen, om maktlösheten när inget mer kan göras. Jag vet att den tynger henne, och jag önskar att jag hade något bra svar. Såklart det forskas, var allt jag kunde säga för att lugna hennes oroliga mormors-hjärta. Fina, fina mormor, som jag önskar att hon slapp den bördan.

 
 

’

 
 

Jag invigde mina nya skor, de där jag köpte på Vindåkra för någon vecka sedan, ni vet?

Älskar dem. Gåvänlig klack och skinn som bara kommer bli snyggare ju mer de används.

 
 

 
 

Sedan blev det dags för mat.
Mamma skötte grillen som vanligt och mormor följde imponerat varje rörelse.

 
 

 
 

 
 

 
 

Himmelskt!

Det smakade himmelskt.

 

Mat smakar aldrig så bra som när det äts ute, under ett parasoll en sommarkväll när fåglarna kvittrar och allting precis tillagats på grillen ett par meter bort. Så är det bara.

 
 

 
 

Sen spelade vi kort, som vanligt när mormor kommer på besök.

 
 

 
 

Vi vann varsin gång och sedan vann mormor utslagsomgången. Lika bra det, det är så härligt att höra hennes retsamma utrop när hon vinner. De där som kunde reta gallfeber på mig när jag var 9 och inget hellre ville än att vinna.

 
 

 
 

Ni som hängt med på Instagram har sett att min klocka äntligen har kommit nu och den satt givetvis på.

Min present till mig själv, för att maj är så tung och för att jag tagit mig igenom tre år nu. Tre år. Jag tänkte att om det är tre år sedan jag upplevde hur det är att vara smärtfri, då är man minsann värd en guldklocka.

 
 

 
 

Men mors dag alltså,

ibland behövs en sån dag för att man ska få upp ögonen och på riktigt visa hur vi uppskatta de vi älskar. Även om jag skulle önska att vi gjorde det lite extra varje dag.

 
 

Klänning: Modesto // Kimono: LindexSkor: Vindåkra // Klocka: Modesto

Armband med hjärta: KyssJohanna // Armband med pärlor: SOS barnbyar/Apoteket

Solglasögon: Modesto