Sedan han var en dag gammal och för första gången låg i min famn har han haft en alldeles speciellt plats i mitt hjärta, den här killen som inte längre är en pojke utan stor nog för att fixa håret och tycka att det är liiiite jobbigt när jag vill pussa och krama på honom offentligt.

Lillebror har jag sagt, fast han inte alls är min lillebror utan min mammas kompis son. Faktum är att jag sagt lillebror så frekvent att han nu tydligen berättar för sina klasskompisar att jag är hans syster, varpå de protesterar och menar att det kan jag ju inte vara för vi har ju inte samma mamma eller pappa. Men det kvittar förklarar jag då, för i hjärtat är han alltid min lillebror .
 
Samma hjärta som bara svämmade över av känslor när jag såg honom komma gående längs kyrkgången, med en tvilling-brorsa på vardera sida. Med allvar i blicken förde han dem fram till altaret, väl medveten om att det här kunde man inte sabba, mamma och pappas bröllop liksom.

Han har den där platsen i mitt hjärta föralltid, den är bara hans.

Det räcker att han tittar på mig när vi ses, så som han alltid gjort med sina glittrande ögon och säger Hej Nicole. Då smälter hjärtat, varje gång. Precis som det gjorde den där augusti-lördagen när han vandrade ner för kyrkgången med allvar i blicken.

Älskade, älskade unge.

Om du bara visste hur stolt jag är över att få vara din storasyster.