När vi skulle åka hem från Stockholm var jag i ganska dålig form. Halva dagen var kräkpåsarna som jag hade i väskan min bästa vän och jag önskade inget annat än att bara vara hemma i min säng och ligga alldeles, alldeles stilla. Men istället väntade en fem timmar lång tågresa. Så när vi var klara med det vi kom till Stockholm för så placerade mamma mig på centralen med en ispåse på handen och sprang upp i stan för att hitta ett Hemtex (det skulle krävas fler mjuka kuddar än de jag redan hade med mig att bädda in handen i för att klara hemresan).
Hur som helst. När hon kom tillbaka en stund senare hade hon även sprungit förbi Hötorget och köpt magnolia-kvistar till mig.
Jag hade nämligen tjatat om de där kvistarna sedan dagen innan när vi gick förbi, eftersom det inte direkt ingår i utbudet på vår lilla torghandel här i stan och det kan vara det absolut vackraste som finns.
Så utöver all packning och kräkpåsar hade vi alltså en gigantisk dunkudde (vi snackar 50*90 här nu) och ett halvt träd med oss på tåget hem. Är inte det kärlek så säg?
Underbar mamma! Kramar till dig och henne
Vilken underbar mamma du har, men fy för att ha en sådan jobbig resa. Hoppas du mår bättre nu. Ha en fortsatt fin måndag.
Kram.
Darling!
Jag tycker du är tapper som vågar dig ut med trasig hand och allt, men är det värt besväret? Kanske flyg vore enklare? (I alla fall kortare restid) Vilken mamma du har <3
Kan man inte göra något mer med handen? Själv övervägde jag amputation med vedyxan i skjulet när det var som värst… Fast det är ju bättre nu.
Men fy alltså hur du ska behöva ha det! Hatten av för dig som trots smärtan tar dig iväg och vågar prova. Känner så med dig, önskar så att det skulle bli bättre för dig!
Så fint av din mamma att överraska med de vackra mognoliakvistarna, omtänksamt.
Kramar till dig
Vilken jättefin blomma magnolia är. Fantastisk!
Hoppas handen är bättre nu! Kram
Fantastisk blomma. Jag lider verkligen med dig med din hand, man skall inte behöva ha det på detta vis i din ålder. Du är en stark tjej. Stooooor kram Anne
Du är värd alla magnoliakvistar i hela världen! Och så fint av din mamma att uppmärksamma att du önskade dig sådana. Så trist att du inte ska kunna åka iväg någonstans utan att behöva få så ont och vara så dålig efteråt. Kram Annika
Läste precis ditt inlägg om hur du blev en enarmad bandit, men skriver här eftersom jag inte kunde kommentera där. Vilken otroligt stark och härlig människa du verkar vara, jag kan iallafall känna igen mig lite i vad du går igenom då jag just nu sitter och skriver inlägget med en hand medan den andra är i högläge, nyomgipsad och med ett dussin stift i. Jag kommer förmodligen precis som du att ha en del kroniska besvär framöver, och i tvivlande stund hittade jag din blogg som fick mig att inse att inget blir bättre av att tycka synd om sig själv utan det gäller att kämpa på och fokusera på saker som för tankarna åt annat håll och som ger dig glädje. tack för den fina bloggen, kram.
Styrkekramar!
Vilken fantastiskt fin mamma du har!
De där magnoliakvistarna får mig att vilja trotsa influensa och ge mig på jakt!