Jag får många frågor, både i mail och kommentarer. Om min arm, vad som har hänt och varför jag har så ont.
I början kände jag en oro över att okända människor nästan krävde att få veta om MIN arm. Det var ju något som jag valt att hålla utanför bloggen, historian om vad som hänt alltså. Armen och smärtan är en del av den jag är idag och därför också en del av bloggen även om jag försöker att skriva mest om annat. Men sen var det någon som sa till mig Det är klart att folk undrar, varför kan du inte berätta i bloggen när du berättar för kassörskan på Ica när hon frågar.
Det handlar inte om att jag inte vill berätta sa jag då, inte alls. Det handlar snarare om att jag inte vill att den här bloggen ska handla om sjukdom och tråkigheter.
Utan den som skulle vara min flykt från allt det tråkiga. Min härliga oas. Dessutom så hade jag ingen aning om var jag skulle börja, det är en ganska lång historia det här…
Men nu har jag alltså bestämt mig för att berätta för er vad det är som har hänt mig, varför jag har ont och hur det började. För jag har insett att bara för att jag berättar, innebär det inte att min oas här inne blir mindre härlig. Den blir bara mer jag. Och det vill jag ju att den ska vara, den ska vara jag. Personlig men inte privat.
Så här kommer den nu, historian om hur jag blev en enarmad bandit.
Den 25 augusti 2009 stod jag på jobbet när jag fick ett sms Du kan rida idag om du vill och kan, jag hinner inte. Jag hade precis tagit upp ridningen igen efter ett par års uppehåll och fick låna en häst ett par dagar i veckan när ägaren inte själv hann med.
Solen sken den där augusti dagen och jag bestämde mig för att jag gärna ville rida, så eftersom jag inte hade någon bil hemma så satte jag mig på cykeln och trampade ut till stallet. Hästen som jag red hade något som kallas för sadelgjordskramp, hon tyckte inte alls om att ha sadel på sig och trippade runder när man spände gjorden runt magen på henne. Därför fick man vara mycket försiktig och spänna ett hål i taget. Dessutom var det bra att longera henne lite innan man satt upp så hon inte fick panik när man satt på ryggen. Så det gjorde jag, precis som jag alltid gjorde. Paddocken var avstängd av någon anledning och jag ville inte rida ut när jag var där själv, så jag bestämde mig för att rida i en av hagarna. Jag plockade fram pallen (haha, jag vet inte om jag var lat eller om hon verkligen var så stor så den behövdes) och satt upp. Direkt när jag var uppe kände jag att hon spände sig, jag började driva henne framåt för att hon skulle tänka på något annat men istället började hon sparka bakut och stegra sig om vart annat. Det tog inte många sekunder innan jag låg på marken. Varför känns det så konstigt i mina ben? Bredvid stod hästen, alldeles stilla. Jag låg kvar och försökte tänka vad jag skulle göra.
Eftersom det var en varm sommardag dröjde det inte länge innan hästen började trampa oroligt för att bli av med de envisa flugorna. Då var min enda tanke att här kan jag inte ligga, då blir jag snart trampad på också. Jag fick tag i tyglarna och tog mig sedan på något vis bort till pallen jag använt för att ta mig upp bara några minuter tidigare. Det gjorde ont. Benen kändes konstiga, det gjorde ont långt ner i ryggen, strålade ner i benen och de kändes nästan avdomnade, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Och att handleden var bruten rådde det inga tvivel om, den svullnade upp omedelbart och klockan spände genast.
Jag hade stoppat mobiltelefonen i ridbyxorna innan jag gick ut, jag brukade alltid förvara den i stallet när jag red men inte den här gången. Som tur var. Jag ringde till min mamma som stod på jobbet och sa åt henne att jag behövde hjälp, jag har brutit något och hästen måste in i stallet. I sanningens namn så var det nog endel tårar inblandat i det där samtalet med, från min sida. De tjugo minuterna som hann passera innan jag kunde se mammas bil svänga upp på gårdsplanen var oändligt långa. Oändligt.
Jag gick tillsammans med mamma och hästen in i stallet där jag hjälpte mamma att sadla av, Stackaren hade ju inte gjort det här på säkert femton år. Då, när jag var en liten tjej på ridskolan, hade hon fått hjälpa mig att sadla av. Men då var det små oskyldiga ponnys inte en bjässe som just kastat hennes dotter i backen med en sådan kraft att jag nu stod lutad mot en box kritvit i ansiktet, med världens fläskläpp och vad som tycktes vara ett skolexempel på en bruten handled. Jag kände mig som en seriefigur, ni vet när det cirkulerar fåglar runt huvudet. Jag pendlade mellan att försöka hjälpa till och att befinna mig i ett mörker då det bara svartnade för ögonen.
Sedan bar det iväg till akuten, jag tror att jag låg ner i bilen. Minns inte så mycket av bilresan eller hur jag överhuvudtaget kom in i bilen.
Väl på sjukhuset haltade jag in på akutmottagningen på något vis. Jag kan inte förstå det idag, men det var väl någon slags blandning av chock och adrenalinkick min kropp befann sig i då. Jag möttes ganska snart av en bår och fick träffa en läkare som var lika säker som jag på att handleden var bruten men som när hon skickade oss till röntgen hade svårt att tro att det var något mer eftersom jag ändå klarat att ta mig in för egen maskin. Det var nog bara en ordentlig smäll mot ryggen efter fallet, sånt gör ont. Tji fick hon och tji fick vi. En bäckenfraktur och en handledsfraktur visade röntgenplåtarna.
En dryg vecka senare lämnade en skrikande och morfinpåverkad Nicole avdelningen för att åka hem. Det tog veckor innan jag klarade att komma ur sängen själv. Min Emma kom med SATC-boxen som jag plöjde igenom, avsnitt efter avsnitt. Vänner och släktingar kom med blommor och presenter. Och några månader senare kunde jag gå för egen maskin igen. Jag började plugga i januari ett halvår efter olyckan, jag kunde då också återgå till extrajobbet som servitris. Det gjorde ont i armen när jag lastade tallrik på tallrik och efter ett långt arbetspass ilade det ner i ena benet från bäckenet.
I januari 2011 träffade jag en läkare som misstänkte att jag hade en ledbandskada i handen som inte upptäckts i samb
and med olyckan och han ville operera denna sent samma vår. Jag bad att få vänta till hösten eftersom jag redan tackat ja till ett sommarjobb jag inte ville missa och tanken på att byta ut det med åtta veckor med gips var inte så lockande. Något gick fel i systemet och det bokades en tid den 25 maj 2011. Jag pratade med min chef och bestämde mig för att göra operationen ändå. Det var inte säkert att det var ledbandet och då skulle jag kunna vara tillbaka på jobbet efter ett par veckor.
and med olyckan och han ville operera denna sent samma vår. Jag bad att få vänta till hösten eftersom jag redan tackat ja till ett sommarjobb jag inte ville missa och tanken på att byta ut det med åtta veckor med gips var inte så lockande. Något gick fel i systemet och det bokades en tid den 25 maj 2011. Jag pratade med min chef och bestämde mig för att göra operationen ändå. Det var inte säkert att det var ledbandet och då skulle jag kunna vara tillbaka på jobbet efter ett par veckor.
När jag rullades ut till uppvaket den 25 maj 2011 tittar jag ner på min arm och ser ett gigantiskt gips. Groggy som man bara är när man precis vakat upp ur en narkos ställer jag den mest uppenbara av frågor Jag är gipsad va?
Fyra dagar efter operation var det morsdag, vi satt hemma hos mormor och fikade när mamma konstaterar att vi måste åka upp till akuten. Då var mina fingrar alldeles svullna och hade skiftat till en blå/grå nyans. På akuten klipptes gipset upp och läkaren som sitter och ser på när USK klipper i gipset utbrister Fy, där är ju skruvarna!? Tur man inte är ortoped. Precis då insåg jag att hon vet nog inte vad de håller på med.
Mycket riktigt, jag åkte hem och hade ännu mer ont eftersom gipset nu satt så löst så jag kunde röra hela armen inne i gipset, vilket kanske inte riktigt var meningen.
Jag ringde följande dag till den ortopedklinik som utfört ingreppet och fick genast en tid. Ett nytt gips sattes och ortopedteknikern konstaterade att så här ont ska man inte ha, när jag nästan svimmade på britsen när handen rördes. Han ringde läkaren som opererat mig och jag fick träffa honom redan följande dag. Då togs gipset bort igen och han konstaterade att han råkat träffa en nerv med ett av de två stiften som satt i min hand för att laga ledbandet. Han beslutade att ge mig ett ännu större gips och smärtstillande för att klara av resterande 7 ½ vecka tills stiften skulle bort.
Fem omgipsningar senare var det äntligen dags att ta bort gips och stift. Äntligen skulle jag slippa de hemska smärtorna som de där stiftens ställde till med. Ingreppet skulle göras under narkos på grund av stiftets position. När jag vaknade upp hade jag fruktansvärt ont, mer ont än innan. Jag fick till svar av sköterskorna att det såklart kan kännas ”lite” när huden läker ihop efter stiften. Skickades hem.
Då började det riktiga helvetet, allt fram tills nu hade varit rena rama barnleken. Det var inte som jag trodde, att när stiftet är borta så försvinner smärtan. Stiften hade skadat nerven såklart, det blev ju inte bättre av att det försvann. Men det var det ingen som nämnde när du skickade hem mig svimfärdig av smärtor. Det blev värre, mycket värre. Detta (har jag förstått i efterhand) eftersom jag inte längre hade gipset som höll handen helt stilla.
Månader av sängliggande följde, så fort jag rörde mig sprutade tårarna och jag försökte balansera armen på en kudde för att den skulle få vara så stilla så möjligt. Smärtläkaren skrev ut det ena preparatet efter det andra. Ingenting hjälpte och när mamma kom till apoteket för att hämta ut mer en dag sa apotekaren Ska hon verkligen ha allt det här? Detta är smärtstillande man får i slutskedet av livet!? Det var nog lite av droppen för oss. Vi fick inga svar, bara mer tabletter. Det var bara konstaterat att jag hade en nervskada och därefter utvecklat sjukdomen CRPS (Complex regional pain syndrome)
I september fick jag tillslut en remiss till ett större sjukhus, med en handkirurgisk avdelning. Jag fick verkligen kämpa för denna remiss, sjukhuset som utfört operationen ville inte släppa iväg mig. Inte förrän jag gjort allt jag kan, som läkaren uttryckte sig.
Väl på handkirurgen tillverkades en skena efter min arm för att bli av med kudden, samma skena som jag bär idag ett år senare. Samma skena som jag inte kan vara utan en enda minut på dygnet. Den som min sjukgymnast ibland lite hånfullt kallar för min snuttefilt. Det hon inte tänker på är att den är min räddning, utan den så skulle jag vara sängliggande igen och balansera armen på en kudde. Hur mycket jag än hatar den fula blå skenan, som hindrar mig från att köpa vilka kläder jag vill och som egentligen är ganska hård och obekväm så är den också det bästa som hänt mig sedan den 25 maj 2011.
Den 25 maj 2011 är dagen då mitt liv förändrades för alltid, dagen då jag 22 år gammal drabbades av kroniska smärtor.
Smärtor som slår ut mig totalt, som gör att jag inte klarar av stötarna det innebär att sitta i en bil som kör över en trottoarkant, som gör att jag måste blunda och fokusera på andningen när jag åker över farthinder, som gör att jag inte kan gå långa promenader med min hund, som gör att jag inte kan sitta på hästryggen och galoppera fram över fälten, som gör att jag kanske inte kommer att kunna jobba med det jag började utbilda mig till och som jag brann för.
Smärtor som gör att jag inte kan leva ett normalt liv eftersom jag är sängliggande ca 50 % av tiden, speciellt om jag gjort något ansträngande som gör att armen rör sig.
Smärtor som gör att jag måste öva varje dag på att bli bättre på att ta emot den hjälp som mina närmaste erbjuder, man vill ju klara sig själv när man är vuxen, men jag har insett att det är okej att få hjälp. För det skulle aldrig gå ihop annars, det som ni andra kallar vardag.
Självklart oroar jag mig för framtiden. Den framtid jag såg innan den 25 maj 2011 är nu utsuddad och jag måste tänka om. Men hur tänker man om när drömmarna gått i kras? När dygnet inte längre har 24 timmar, utan bara de få timmar då jag faktiskt lyckas göra något trots smärtorna. Timmarna då smärtorna inte tar över hela mig. Jag måste börja planera för en framtid MED mina smärtor.
Jag får ofta frågan om jag ångrar att jag gjorde den där operationen. Om jag hade fått göra om det liksom.
Självklart, hade jag vetet det jag vet idag hade jag så klart inte genomgått operationen.
Det finns risker med alla operationer har jag fått höra från sjukvården i efterhand. Det enda lustiga är att ingen nämnde dessa risker när det för snart två år sedan bestämdes om en operation som skulle fixa mitt skadade ledband. Då hette det ”ett enkelt rutiningrepp”. Jag är såklart inte dummare än att jag förstår att det är människor som utför arbetet, det kan gå snett. Den mänskliga faktorn. Men något sånt här hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om.
Jag skulle ju bara opereras, ett enkelt rutiningrepp och sedan skulle jag fortsätta leva mitt liv som planerat.
Men nu är jag istället en 23-årig tjej med en nervskada och kroniska smärtor som försöker hitta nya vägar i sitt nya liv. Ett liv där smärtorna alltid kommer att få styra, men aldrig vinna!
Så gick det alltså till när jag blev en enarmad bandit, jag sa ju att det var en lång historia.
Jag hoppas att ni förstår att jag valt att skriva detta inlägg för att jag tycker att ni har rätt att veta, ni som troget ti
ttar in här varje dag. Jag har försökt att inte ”hänga ut” någon eller att gå närmare in på alla de brister och tabbar jag stött på från sjukvården under resans gång.
ttar in här varje dag. Jag har försökt att inte ”hänga ut” någon eller att gå närmare in på alla de brister och tabbar jag stött på från sjukvården under resans gång.
Ja, utöver det fatala misstaget med att sätta skruven i en nerv från början då… Men det var lite svårt att undvika om vi säger så.
Nu hoppas jag att vi kan fortsätta fokusera på det ”friska” här i bloggen, även om smärtorna som sagt alltid kommer att vara en del av den jag är. Jag ska bara lära mig att leva med dem och skapa mig ett nytt liv. Livet efter den 25/5 2011.
<3<3<3<3<3<3
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Tack för du berättade, jag har ju som så många andra undrat såklart men tänkte att det är ditt val att berätta eller inte.
Så jobbigt för dig förstår jag och smärtsamt som jag inte kan förstå. Men ändå, du verkar vara en sån go tjej och jag gillar din blogg.
Kramar
L
Jag kan aldrig förstå men jag kan ana din smärta, tack för förtroendet du ger genom att dela din berättelse med oss. Jag har följt din blogg den du började, men aldrig kommenterat förut. Vi har förstått att du har ont, men för mig lyser det igenom en tjej som letar efter verktygen för att leva livet så som det blivit, samtidigt som du bjuder in oss till livets guldkorn och verkar ha hjärtat på rätta stället. Blogga om det du vill bjuda oss på inte för att vi vill veta mer eller är nyfikna. Din blogg är dina ord!
/ Nana
Vissa saker kan man ju aldrig ändra på och det är smärtsamt att läsa din berättelse. Jag beundrar din styrka i dettta och ditt mod att inte ge upp. Jag tycker du är fantastisk som vägrar ge efter.
FinasteBanditen❤
Fyy så orättvist det är, och man förstår att det måste vara ett rent helvete! Jag beundrar ditt mod och dina trots allt ljusa tankar om att inse att du nu måste tänka om och hitta en ny väg i ditt liv. Du verkar vara en glad och positiv tjej trots allt detta! Mycket imponerande!
Du verkar ha många bra och fina vänner runt dig!
Men den här sprutan som verkar ge dig smärtlindring för 24 timmar, vad är det som gör att du inte kan du inte få den oftare?
Jag förstår att den måste vara rena himmelriket!
Tack för att du delade med dig av något så personligt. Bra text.
Kram Jeanette
Samma här. Jag vet inte riktit vad jag ska skriva. Så orättvist.
En mycket välskriven text och ett mycket jobbigt ämne.
Kram, kram och åter kram.
KRAMAR!
Jag är övertygad om att den styrka och glädje du utstrålar via din blogg aldrig kommer försvinna trots att du valt att dela din berättelse med oss som följer dig.
Din blogg kommer nog förbli den oas du vill att den skall vara 🙂
Jag har ju hört om det innan, men din skrivna berättelse är så gripande att jag fick tårar i ögonen. Skickar en stor kram <3
Jag hoppas att du inte kände dig tvingad att berätta p g a att vi som läser har undrat? Det blir ju ofrånkomligen så att man funderar på vad som hänt dig när man läser din blogg (även om den till största delen handlar om annat). Vilken fruktansvärd resa du varit med om – och vilket MOD och STYRKA du visar prov på! Jag tror du gör helt rätt i att fokusera så mycket du kan på annat, sånt som gör dig glad och ger energi, och sånt du faktiskt KAN – trots armen! T ex skriva en mycket trevlig blogg med fina bilder! 🙂
Tack för att du delade med dig av bakgrunden till en i grunden väldigt mysig ”feelgood-blogg”! Hoppas din arm kommer att förbättras med tiden!
/Petra
Finaste, finaste Nicolen. Vi har reda pratat om det här många gånger och ändå berör din berättelse så djupt och så direkt. Det är helt sanslöst att du är den fina, glada, omtänksamma tjej du är efter allt helvete du får genomlida varje dag. Hur illa det är för dig, så har du alltid tid och ork att ge ett leende, alltid lust att hjälpa till med allt du kan och alltid en vilja av att klara precis ALLT trots svåra smärtor, som ibland kanske snuddar vid en nära-döden-upplevelse.
Vi är oändligt tacksamma att du snubblade in hos oss, och att vi ibland får vara en liten del av din vardag. Barn i huset. Det är du och vi saknar dig när du inte är här. Tack för att du berättade.
Miljoner kramar
Helene
Hej. Hittade din blogg via ”att vara någons fru” och jag har gillat både din blogg och dig från början 🙂
Måste säga att jag beundrar din styrka och mod…att du fyller livet med glädjeämen trots svåra smärtor. Många skulle nog fortsätta ligga kvar i sängen om det varit i din sits…
Nu ser vi fram emot julen och ett nytt år som bara kan bli bättre 🙂
/ Jessica
Fina Nicole! Din berättelse berör mig så djupt så alla ord känns futtiga.. Du är en sån person som man blir glad av att bara se och att du lyckad påverka på det sättet trots din smärta är något utöver det vanliga! Stora kramar från Sofie Å
Har läst din blogg från början, men tror inte att jag kommenterat innan.
Så fruktansvärt att råka ut för något sådant som i förlängningen gav dig sådana skador. Kan aldrig sätta mig in i din smärta, men jag säger som flera andra, du är stark som ändå försöker leva livet och göra saker istället för att bara ge upp.
Kram
Jag beundrar dinstyrka o ditt mod att berätta din historia för oss läsare. Trots din svåra smärta är det ändå din glädje o energi som genomsyrar din blogg. Din livslust inspirerar mig o jag är glad att jag får läsa din feelgoodblogg varje dag. Kramisar Tina
Vad starkt av dig att berätta för oss läsare, många säkert helt okända för dig. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva med kronisk smärta, och att ha drabbats så pass ung som du är. Men stark, det är du! Och en inspiration! Och tack för att du öppnade dig. Kram
Jag vill bara tacka dig så himla mycket för att du nu valde att dela med dig av det fruktansvärda du blivit drabbad av! Jag är ju en av dem som i en tidigare kommentar frågat dig vad som varit fel med dig arm & fullt ut respekterat att du valt att inte skriva något om det tidigare. Men eftersom du ändå nämner smärta, läkarbesök m.m. med jämna mellanrum här så har man ju undrat. Men nu vet vi! Tack igen för att du berättade! Å jag ser det här inlägget som en liten info bara, inget som ändrar din härliga blogg i övrigt! 🙂
Hoppas du får en fantastisk helg! Kram till dig!
Kramar!
Oh, starka Nicole!
Hur fasiken kunde du klar av att gå in till akuten??! Men du fick väl värsta aderenalin och endorfinkicken i kroppen och inte kände smärtan. Arbetar själv inom vården och vet vad smärta kan orsaka. Helt otrolig berättelse, tack för att du delade med dig till oss. Förstår nu vad du menar med dina 12 timmars smärtfria tid på ett annat sätt. De måste var guld värda.
Älskar din blogg, trots smärtan så hittar du alltid ljuspunkter i livet och guldkorn som gör förgyller dina dagar.
Stor kram
Hej!
Tack för att du delar med dig av din berättelse!
Hoppas verkligen att smärtorna ger med sig och att du blir bättre! Jag gillar din blogg och din positiva inställning till livet.
Var rädd om dig! Kramar
Usch vilken resa! Hoppas verkligen det kommer bli bättre. Din historia påminner mig om Petra Mede, lyssnade på hennes gamla sommarprat iför ett tag sedan och hon berättar om sitt liv och hur det är att leva med ständig smärta. Tänker ofta på det hon berättade när jag själv klagar över lite ont här och en förkylning där! Man får ett helt annat sätt att se på saker och ting! Tack för att du vill dela din historia med oss anonyma läsare!
Stor kram
Maria
Älskade du! Även om jag vet om din historia sen innan.. så fy vad jag grät när jag läste detta.
Man hoppas ju fortfarande på ett mirakel..
<3
Hej storasyster. Vi längtar bara efter att du ska bli bättre så du kan busa med oss. Mamma o pappa har följt dig sedan du var liten och dom vill verkligen att du ska få bli fri från all smärta. Vi skickar massor av kramar till dig. Edwin Theo & Viggo M o P hälsar också
Du är verkligen en kämpe, och sluta aldrig vara det…. Kram Magda
Älskade dotter.
Har läst detta inlägget många gånger nu och varje gång fäller jag en tår. Har ju följt din resa på nära håll. Alla resor till sjukhuset där man åkt med förhoppningen att denna gången har dom kommit på nått som ska hjälpa dig för att på hemresan känna samma uppgivenhet igen! Alla undersökningar och sprutor som nästan fått mig att svimma medan du biter ihop. Jag beundrar ditt mod o din envishet. Önskar att du aldrig någonsin tvekar att be om hjälp när du behöver det.
Styrkekramar Mamma
Styrka och kramar!!
<3
Fina Nicole ❤
Hej Nicole,
jag beundrar din styrka, jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att få den framtiden du ville ha med ett yrke eller jobb du brinner för. Go, girl!
Varma kramar,
Marèse
Ja va skriver man efter ett sånt starkt inlägg?
Det är klart man undrat över din arm men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vad du gått igenom.
Det griper tag så starkt i mig att jag är helt tömd på energi & sitter här med tårar i ögonen.
Skickar dig en stor kram!!!
Tack för att du delade med dig! Fruktansvärt att du behöver ha det så här! Vilken underbart stark och positiv tjej du är!
<3 Kram
Styrka och kraft till dig. Blir väldigt berörd när jag läser, har också smärta dygnet runt fast i min axel och arm efter en whiplash skada jag fick när jag var 18. Så din berättelse kom väldigt nära. Kram Ida
Herregud vilken historia, det finns nog inte så många ord att säga som inte låter fjuttigt i detta sammanhang. Men du är otroligt stark som berättar och som försöker se nya möjligheter och vägar i livet! Stor kram!
Sitter här med tårar i ögonen och är helt tagen av din historia. Du är modig och stark som berättar och jag hoppas av hela mitt hjärta att ditt onda någon dag snart kommer att försvinna. All kraft och styrka till dig & dina drömmar!
Vilken Stark tjej du är!!!!!
Inspireras och imponeras av din styrka och glädje! Du kommer gå långt med inställningen som får dig att orka trots smärtan! /Anna
Oj, vilken resa du har gjort, gör och kommer fortsätta att göra. Jag vet knappt vad jag ska skriva mer, ville bara sätta en kråka för att visa sympati med dig.
Beklagar allt som har hänt och imponeras av det positiva du bjuder på tillsammans med alla fina bilder.
Var den bästa du kan!!
/Johan
Vilken historia.
Ojojoj, tänk hur livet kan vända.
STACKARS dig som har så ont.
Kramar från en Anna
Djupt gripen och det gör ont ända in i bröstbenet av din berättelse. Jag har liknande erfarenheter som dig av en operation som blev två operationer och att sedan kastas ut i ett kaos av smärta, att inte kunna gå själv, telefontider, återbesök, envisa, stressade läkare. Att i det första skedet inte bli trodd, vägrad remisser. Ingen information om riskerna.
Du har en jättefin blogg! Det blir bättre, saker kan förändras men det kan ta tid.
STYRKA/ Annika
Hittade precis hit, till din blogg. Undrade lite över namnet och hittade länken – och har nu läst din historia. Jag känner att jag vill säga så mycket, men ändå saknar ord. Det känns så orättvist och jag skulle vilja ge dig en stor kram. Jag beundrar din styrka och din vilja att inte låta smärtan vinna över dig.
Stor kram!
// Jennica
Är alldeles tagen av din berättelse och har tårar i ögonen. Råkade själv ut för två bilolyckor i din ålder och har fått leva med ständig värk i nacken. Dock inte i närheten av din värk. Det är dock jobbigt att ha ont hela tiden, men jag har bestämt mig för att inte låta det ta över mitt liv.
Hoppas innerligt att någon, någon dag kan hjälpa dig så du blir bra igen och slipper ha så himla ont. Du kommer absolut att hitta din grej i livet! Lycka till och stoor kraam!
Petronella
Ojojoj, vilken story! Jag blir helt tagen. Jag slet av ledbandet i tummen när jag, 40 år gammal, tyckte det var dags att lära sig åka snowboard. Är irriterad för jag inte har samma rörelse och styrka i tummen längre, men jag har ingen smärta! Inte nu. Men smärtan efter operationen var obeskrivlig. Så jag kan bara föreställa mig hur du har det.
Vilken styrka du har! Hoppas att du nån gång kommer att få hjälp! Tror du hjälper dig själv mycket med att fokusera på positiva saker!
Kram Lena
Hei!
Wow for en facinerende og sterk kvinne du er! Du har en fantastisk måte å se på livet på:) Takk for din inspirasjon! Jeg hater jobben min og har levert min oppsigelse. Jeg har tre måneder igjen å jobbe der, og det gjør meg fryktelig deprimert. Jeg forstår virkelig ikke hvordan jeg skal holde ut. Men etter jeg leste dette føler jeg meg litt bedre. Styrken finns jo der inni oss, til å klare nesten hva som helst. Takk for at du hjalp meg å finne den<3
klem fra Angelin.
Åååå…Tusen takk for at du deler historien din! Så sterkt å lese…
Ønsker deg alt godt framover og at du finner DIN EGEN måte å leve livet på som blir bra for deg. Du er en inspirasjon på mange måter.
Alltid så kjekkt å titte inn hos deg.
Klemmer fra Sunniva
Vill bara ge dig en jätte jätte stor varm kram
Jag vet så alltför gott hur det är när livet vänder på en sekund, från ett vanligt liv till ett kroniskt smärthelvete. Jag lever i det själv & min make var med om en arbetsolycka i 06 där han bröt bäckenet & fick diskbrock i rygg & nacke, varav tre diskbrock i nacken är handikappande & har stoppat hela uppträningen av bäckenet.
Själv har jag ”bara” ett stort diskbrock som trycker på nervroten ner i höger ben & fibromyalgi & förkalkningar i mina ”över böjliga” leder.
Det är ingen självklarhet att man får veta vad som inträffat som du delar här & jag hoppas att det ger lite tillbaka till dig också, när du visar sådant mod att berätta.
All styrka till dig & tack för att du delade <3 Nu är jag tvärsäker, -Jag vågar aldrig operera in ny led i min tumme, hur ond den än är, hur mycket jag än tappar saker. Dom kallar det också "rutin ingrepp", men jag har haft en bad feeling & hoppat av OP tider två gånger nu, så då struntar jag i tredje också 😉
KRAM från Sessan i Norge
Du är stark. Din positiva inställning till livet är beundransvärd, det är en sådan inställning som gör att man orkar och fortsätter. Och det är en väldigt berörande historia, tack för att du delade med dig. Sen vill jag säga att din blogg är otroligt fin – hittade precis hit via bloggkommentatorerna!
Kram