 |
| Tröja (reafyndad) |
Ni kanske undrar varför jag valde att åka med på den där resan till Karlsborg? Den skulle ju uppenbarligen ge mig problem, mer smärta. Det rådde det väl inte direkta tvivel om…
Är det verkligen så smart? Sa min bror med myndig röst och tittade på mig som om jag vore ett barn som precis tagit ett olämpligt beslut.
Nä, det kanske inte var så smart. Men vem orkar gå runt och vara smart jämt? Det är mitt liv det handlar om, mitt liv. Ska jag spendera det hemma i soffan, stirrandes på en tv-skärm? Nej tack. DÅ skulle jag bli sådär deprimerad som alla förväntar sig att jag ska vara. På riktigt liksom.
Jag måste försöka leva så normalt jag bara kan. Även om smärtorna skjuter i höjden och man får ligga böjd över en tågtoalett halva tågresan och torka tårarna lite diskret resten av tiden. För att sedan spendera sisådär tre dagar i sängen.
Det är värt det, tillslut. När smärtorna är tillbaka på det ”normala”, då är det ju de härliga minnena jag har kvar. Det är det jag bär med mig, glädjen över att ha fått träffa nya härliga människor och att ha fått se nya vackra platser. Glädjen, och möjligtvis ett vagt minne av hur det var att krama en tågtoalett.
Jag kan ju inte sluta leva, bara för att jag har ont.
För en semester med smärta, det är ju bättre än bara smärta. Jag har ju liksom inte valet att ta bort smärtan, den finns alltid med. Som en skugga över allt jag gör. Och det får väl vara så, antar jag. Men jag kan inte sluta leva.
Ni förstår, det handlar inte om mod. Eller om styrka för den delen.
Det handlar om att överleva, och om att fortsätta vara människa.
Är det verkligen så smart? Sa min bror med myndig röst och tittade på mig som om jag vore ett barn som precis tagit ett olämpligt beslut.
Nä, det kanske inte var så smart. Men vem orkar gå runt och vara smart jämt? Det är mitt liv det handlar om, mitt liv. Ska jag spendera det hemma i soffan, stirrandes på en tv-skärm? Nej tack. DÅ skulle jag bli sådär deprimerad som alla förväntar sig att jag ska vara. På riktigt liksom.
Jag måste försöka leva så normalt jag bara kan. Även om smärtorna skjuter i höjden och man får ligga böjd över en tågtoalett halva tågresan och torka tårarna lite diskret resten av tiden. För att sedan spendera sisådär tre dagar i sängen.
Det är värt det, tillslut. När smärtorna är tillbaka på det ”normala”, då är det ju de härliga minnena jag har kvar. Det är det jag bär med mig, glädjen över att ha fått träffa nya härliga människor och att ha fått se nya vackra platser. Glädjen, och möjligtvis ett vagt minne av hur det var att krama en tågtoalett.
Jag kan ju inte sluta leva, bara för att jag har ont.
För en semester med smärta, det är ju bättre än bara smärta. Jag har ju liksom inte valet att ta bort smärtan, den finns alltid med. Som en skugga över allt jag gör. Och det får väl vara så, antar jag. Men jag kan inte sluta leva.
Ni förstår, det handlar inte om mod. Eller om styrka för den delen.
Det handlar om att överleva, och om att fortsätta vara människa.
jag ryser på armarna… Du skriver så bra!! Stor kram!!!
Du är så klok så att jag får en tår i ögonvrån!! Fortsätt överleva och uppleva!! Kram!
Så bra uttryckt Nicole. All styrka till dig att leva ditt liv som du VILL leva det! Kram Sanna
Du vackra, ödmjuka själ. Beundrar dig för att du inte låter smärtan vinna utan trotsar den & lyser istället av en smittsam livsglädje……du inspirerar!!!! Tack för att du delar med dig av ditt liv här på bloggen, både bra & dåliga dagar. Den största kramen till dig……maria
Åh Herregud tjejen!
Jag förstår dig, fast ändå inte. För jag har inte din situation. Men tänk om fler hade din livsinställning. Att fokusera på det man kan påverka. Att inte gräva ner sig och tänka på allt som man INTE kan göra. Utan väga emot och för och sen välja. Jag lyssnade på en livscoach en gång, han menar att inget är ett måste. Man får bara ta konsekvenserna av sina val. Och det gör ju du. Oerhört stark tjej verkar du vara. En sann inspiration. Alla har ju sitt liksom, andra mer än somliga. Men du inspirerar iallfall mig i min vardag.
Tack för en bra blogg! Den berör på flera plan! Man liksom kommer på sig själv med att tycka om dig trots att vi aldrig träffats. Och här kommer en styrkekram från mig.
KRAM
Låter som en vettig inställning! Har du råkat läsa artikeln ”När smärtan blir en del av livet”? Denhär: http://www.vardalinstitutet.se/sites/default/files/tr/smarta/smartadocs/smartartikelpdf/11959.pdf
Den handlar bl.a. om den mentala omställningen och olika skeden i den psykologiska anpassningsprocessen i samband med kronisk smärta. Rekommenderar den!
Du är bara så himla beundransvärt stark!!
Stor kram,
Line
Du är en ren inspiration Nicole. Man kan skatta sig lycklig som fått dig i sitt liv! Stora försiktiga kramar Sofie Å
Du har ju så galet rätt inställning till livet och att leva. Även när det är så tufft att du behöver krama en toalett!
Heja dig!
<3
Du är ju helt otrolig! Tummen upp för dig!
Du är verkligen en inspirationskälla. Önskar så att en mig närstående vill läsa dina fina ord men allt har sin tid. En stor kram till dig
Hemskt att få så ont efter att ha varit på äventyr, men klart du måste ju leva och ha det roligt för annars deppar man bara ihop, jag tror nog du är vuxen nog att fatta dina beslut.
Jag blir bara så inspirerad av dig helt klart
Tack för en trevlig blogg
Kram Linda
Kloka människa!! Tänk om världen var fylld med såna med din inställning.
JAg önskar jag kunde ta över din smärta för bara några dagar iaf. Tänk om man kunde göra något.
Stor kram fina du!
Jag är imponerad av att du orkar, men helt rätt inställning !!!
Du verkar ju ha de bästa vännerna omkring dig också och det gör ju mycket bara det kan jag tänka mig. Tummen upp för dig och ditt liv, du inspirera på så många sätt. Tack för det! Ta hand om dig fina du.
Varm styrkekram till dig.
/Pia
Och du gör just det på det allra finaste sättet. Du är en överlevare och det är minsann inte fy skam. Många kramar till dig och tack för att du delar med dig av det onda. Kram!
Oj vad jag beundrar dig. Klart du måste få göra saker och du är stark som gör dem trots att du får sådär jävla ont. Och när smärtan har lagt sig så blir du starkare av just de anledningarna a som du skriver. Att ha fått minnen och annan mental input som ger kraft och energi.
Kram på dig!
Du är helt otrolig! Ha en fin fredag i solen!
Jag hoppas att det känns lite bättre snart!! Det finns många fina bilder på dig, du ska få se att det var värt det! <3 Fina Nicole, kameran tycker om dig!
Jag förstår vad du menar, fast jag såklart inte alls kan förstå. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Men jag antar att det inte blir värre på sikt av att du gör dessa ”utflykter”, och då föstår jag vad du menar med att du måste Leva!
Men du är ändå modig!
Kram!
Du är helt fantastisk och en sann inspirationskälla. Jag beundrar din styrka och din inställning till livet.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jag lever med ett svårt sjukt barn och ett barn som kommer att insjukna, det vet jag säkert. Det ena barnet ligger inne på sjukhus i perioder och när hon är hemma kan varken hon eller lillasyster gå på dagis p.g.a infektionsrisken. Jag kan med andra ord inte jobba och vet inte om och när mitt/ vårt liv kan bli mer ”normalt”. Vi kan också bara umgås med friska vänner vilket gör att det blir ett minimum av socialt umgänge under vintermånaderna då influensan härjar. Jag tycker förstås att allt det här är jättejobbigt och ibland känns det som en otäck mardröm som jag hoppas vakna upp ifrån, men jag försöker ändå leva ”normalt” så gott det går. Jag förstår dig helt och fullt och jag resonerar som du, det går inte att leva på ”paus” när man inte vet hur länge paus-läget varar och om livet någonsin kommer att bli som förr igen. Man vill inte låta sjukdomen vinna. Vänner runtomkring mig frågar ofta hur jag orkar och hur jag kan vara så glad, men det finns inget alternativ! Jag kan inte lägga mig ner och bryta ihop, vad skulle det bli av barnen då?! Jag har självklart också ”baksmälledagar”, igår var en sådan, när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig ner och ge upp, men när tårarna tagit slut står det så klart att vi måste leva, ta vara på dagarna och varandra för vi vet inte vad som väntar där framme.
Stående APPLÅDER kära!! För det är just så man måste tänka, annars väljer man att sjunka i depression & vad är poängen med det?
Är det inte då bättre att offra några dagar i smärt helvete & så ha fantastiska minnen som gör det värt det, i stället för att ligga på soffan & ha små ont & vara bitter & djupt deprimerad.
Jag har också fått massa kritik för att jag gör så. Till & med har nära vänner spekulerat i ”hur sjuk jag egentligen är” bara för att jag väljer att stå på, stå upp & hålla huvudet igång när det går. Jag menar, man har ju nog dagar då det inte går & man ligger, men då ser ju inga andra än.
Man VÄLJER livet, med att prioritera som du beskriver!!
Go Girl, jag beundrar dig & är glad du sätter ord på tankarna runt dina smärtor, vi är många som kan känna oss igen.
KRAM