Det är märkligt där det, med hat-kärleken jag har till den här månaden.
Jag älskar ju maj och våren för allt vad den innebär.
Men samtidigt så finns det ingen månad på året som får det att knyta sig i magen på mig som maj.
För tre år sedan vid den här tiden gick jag och väntade på operationen som var inplanerad i slutet av månaden. Det där enkla ingreppet som kanske, om jag hade otur, skulle göra att jag inte kunde jobba som planerat i början av sommaren eftersom jag kanske skulle behöva gipsas. Det var min största oro, om jag skulle missa några veckors sommarjobb.
Löjligt nu när jag tänker på det. Men så var det.
När jag vaknade upp den där eftermiddagen i en sjukhussäng med armen i gips så visste jag inte att livet som jag kände det hade upphört i samma stund som han satte det där stiftet så att det skadade nerven.
Ibland kommer jag på mig själv med att tycka att jag är ganska löjlig. Som ältar det här om och om igen, som gråter och skriker när ingen hör, som går runt med en klump i magen under vårens härligaste månad.
För jag har ju faktiskt bara ont.
Ingen sjukdom hotar om att ta mitt liv, jag har bara ont. Men på något vis känns det nog ändå så ibland; som om den här skadan och smärtorna som är ständigt närvarande har tagit mitt liv ifrån mig, många av de saker som var jag och som jag älskade togs ifrån mig den där maj-torsdagen 2011.
Och lika mycket som jag är stolt för att jag lärt mig uppskatta allt nytt livet gett mig, se de små sakerna, så skäms jag över mig själv för att jag inte kan släppa taget om det gamla fullt ut och sluta älta det som inte blev- Jag lever ju.
Men det är väl bara så det är;
maj kommer nog alltid vara hat-kärlek för mig och jag vet inte om jag någonsin blir klar med sorgen över livet utan smärtor som gick mig förlorat den där torsdagseftermiddagen.
Känner med Dig så mycket. Alla drabbas vi av något men det här kan man ju bara inte tänka sig. Har du provat någon behandling för smärta såsom kbt eller meditation eller liknande? Vore bara spännande att höra. All styrka till dig!
Känner med dig! Och tänker tillåt dig känna sorg och besvikelse för livet är trots allt inte så enkelt. Bara ont, man kan inte jämföra saker. Var sak för med sig sitt bagage. På olika sätt. Hoppas du i alla fall kan få njuta av sol o värme. Mitt i sorgen över allt som försvann vid den där operationen. Du är en starkt tjej och förebild för allt fina du bidrar med i bloggvärlden. Kram!
Hejsan
Jag kan verkligen förstå din hatkärlek med en dos av mycket hat. Jobbar i landstingsvärlden och och förstår inte att man inte gör precis allt och lite till för att hitta en lösning för en ung och för övrigt frisk människa att leva livet som det är meningen. Förstår av det du beskriver att det handlar om en vårdskada dvs skadan orsakad av vården. Du ska ju vara en del av samhället med allt vad det innebär i stället för att leva utanför en normal vardag. Din smärta som styr varje steg du tar. Så mycket kraft du får lägga före och efter stora och små aktiviteter. Min fråga är: vad säger vården i region Skåne? Som sagt, förstår din dubbla känsla för maj månad.
Du är en helt makalös person – jag beundrar dig <3 Jag tycker verkligen inte att det är "bara" att ha ont, det är alldeles förfärligt att du har det så – dag ut och dag in! Och trots din smärta sprider du ljus och glädje runt dig. Fina Bandit – jag hoppas så att du ska slippa ha ont och bli tvåarmad igen!
Många kramar
Å du söta bandit…OM de kunde hitta något som skulle lätta eller såklart helst helt ta bord din smärta…det känns så konstigt med att det inte går. Vi kan åka till månen men inte ta bort smärta från människor. Vill att din maj ska vara FIN!
Kramar
Adela
”Bara ont”!!! Förminska inte det där med att ha ont. Har nyligen själv haft väldigt ont och jag kunde trösta mig själv med att det går över. Tänkte många gånger på er med kronisk smärta. Jag beundrar dig (och alla ett andra). Jag förstår att du gråter och skriker.
Är glad för alla de dagar då du orkar dela med dig av dig själv, både det onda och det goda. Din blogg är fantastisk!!!
KRAMAR!
STYRKEKRAM <3
Söta du… du är så ung och du lever med ständig smärta, inte konstigt att du behöver älta det, eller få det ur dig. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att man kommer på något som gör att den där smärtan kan plockas bort från din hand…
Varm kram Anna
”Bara” ont. Kära du, det finns ju sällan något som är så jobbigt som ihärdig smärta, det går ju inte att komma ifrån den. & speciellt inte om det inte finns medikament som biter på den sortens smärta. Jag (som iofs är oerhört smärtkänslig) hade aldrig pallat det där, aldrig. Sen gör man ju iofs vad som krävs av en men man kan ju göra det på olika sätt. & jag hade nog skrikit, gråtit och klagat mest hela tiden. Inte för att det hjälper men för att inget annat heller verkar göra det.
Så klaga på, få ur dig det där svarta, onda så mycket det bara går. För det räcker väl med att du har ont i handen, inte behöver du ha smärta instängd i själen oxå?
Kram
Känner med dig och skickar en cyber-kram!
Kära du! Jag har liknande erfarenheter av en operation som gick helt fel. Det har gått många år och livet är bättre. Jag kom förbi sorgen, tillslut. Men i sammanhanget måste jag säga att 3 år är en kort tid. Det är ju en djäkla resa du gör med nya ingrepp, försök och mediciner. Och så hoppas man och faller hårt gång på gång. Då blir det inte mycket utrymme för att läka hjärtat. Och det där med acceptans är svårt. Du gör det så bra, det sättet som du går vidare på. Bloggen, bilderna och texterna! Stor varm kram/a
Hej, du är en fantastisk människa, ödmjuk, inspirerande och med ett stort varmt hjärta. De ger så mycket till många, via bloggen, men verkar inte kräva så mycket av andra. Din smärta gör mig så ont, ingen ska behöva vara så ung och ha så ont. Jag gissar att du undersökt alla möjligheter till hjälp. Men finns det verkligen ingen forskare i USA t ex som skulle kunna hjälpa dig? Givetvis kostar det pengar, men kanske någon typ av insamling via nätet skunna kunna hjälpa till med finansiering? Jag tror att många skulle ställa upp för dig.
Dina känslor är dina och om du behöver gråta och skrika så gör det. Ingen annan än du kan helt förstå hur det känns att vara du helt och hållet, mer än du själv. Alla har tänkt och tänker om jag bara inte hade… Det är fullt naturligt. Att bara vara glad för det man fått i stället funkar ibland men kan inte funka varje dag och självklart finns önskan om att backa bandet och få ändra fortsättningen. Sedan min mamma dog har jag ett mycket tajtare förhållande med min pappa som jag säkert inte skulle fått annars och min sambos och mitt förhållande är så mycket starkare. Men även om jag inte vill ändra på det så betyder inte det att jag inte saknar min mamma varje dag och önskar att hon aldrig blivit sjuk så att hon fanns här nu. Så banka skiten ur en kudde och skrik och gråt hur mycket du vill när du behöver. Att hålla de känslorna inombords mår man inte bra av, men man får inte fastna där. Var rädd om dig nu!!!
Kram!!!
<3 Det er klart du skal ha lov til å være lei deg for at ikke ting ble slik du hadde trodd <3
Stor klem
Så fint skrivet! Att få skrika ut och gråta sin smärta och det som inte blev som man hade tänkt behöver vi nog alla ibland. För visst är livet orättvist ibland. Men vet du, jag tycker du kämpar på så bra och inspirerar så mycket med din blogg och härliga bilder. Och att kämpa som du gör trots den ständiga smärtan, ja det är beundransvärt!
Kram till dig
Vilket grym personlighet du har! Jag upplever ungefär samma sak efter många diagnoser och en stor operation som innebar komplikationer. Ständigt denna smärt och alla mediciner… Så jag tror jag vet lite vad du menar. Måste va jäkligt tuff för att ta sig fram inom vården men oxå jäkligt ledsen över allt som går förlorat.
Tusen kramar till dig!
Lotta
Sorgen och ilskan kommer nog tyvärr alltid finnas där, tro f.n det! Men samtidigt är det det som ger en kraft att fortsätta kämpa. Det bleknar och till sist accepterar man, och då börjar livet igen. Jag vet, blev sjuk för 10 år sedan och är alltid full av värk. Den dagen jag slutade vara arg och började acceptera att detta är gör livet, den dagen började mitt nya liv. Sorgen försvinner ju inte men man kämpar på och försöker göra det bästa av allt. Lyssna på sin kropp är oxå ett viktigt steg i allt detta, och det verkar som att du fixar det bra. På så sätt ger du din kropp de bästa förutsättningarna i den situationen du befinner dig i.
Jag är så ledsen för det som hänt dig och jag önskar jag kunde hjälpt dig på något sätt. All styrka å kärlek till dig (å Abbe) 🙂
Kram
Tror jag kan tänka mig in i hur du känner. Att ett litet misstag kan få så stora konsekvenser, att du får leva med ständig värk. Det är inte kul att ha värk, nu har jag aldrig upplevt kronisk värk men kan tänka mig att man ständigt är trött och att man lätt kan bli irriterad. Nu märks det inte på dig, iallafall inte för oss. Men jag tänker på dig och önskar att det fanns någon bot för dig. Kram Annika
Skickar en tröstande kram till dig!
Hej Fina Banditen!
Jag vet hur det är, och det är förjävligt. Ursäkta, att jag inte hittar mer peppande uttryck, men jag vet själv att det lättar lite, att man vet att någon VET exakt, hur det känns. Att man kommer upp ibland och livet känns härligt, men sedan kommer ”Via Dolorosan”:( Upp kommer man likförbannat igen, och det där fortsätter… livet fortsätter.
Det där, att prata ut ilskan och sorgen, tycker jag också är nödvändigt. Dels för att ge information för dom nära varför man drar sig bort ibland, och dels att man får (throw up, oksentaa, kommer inte ihåg ordet på svenska) ut ibland allt istället för hålla det inne.
Blev ganska konstig mening, sorry, jag är finska och det är svårt ibland med långa meningar:)
Kramar, ha en fin helg trots allt, och hoppas att värsta värken har släppt nu.
<3 – KRAM!!!
Tror det är bra att du gråter och så, det gör att du läks, sakta men säkert. Men kan inte förstå att det inte går att göra något åt den där smärtan. NÅGOT måste väl finnas? Har du sökt dig till alternativ medicin någonting? Jag tror på det…
Kram!
Hei Nicole:)
Jeg tenker at du har lov å være både bitter og forbannet! I går tok jeg buss i 1,5 time, en mycket ”bumpy ride”. Tenkte da på at en så enkel sak(for meg) sikker hadde vært helt jævlig for deg! Og at du må bruke utrolig mye energi på å tex unngå at noen kommer i nærheten av armen/handen hele tiden når du er blandt folk. En annen ting som slo meg var at når du har dine handbakisdager og spyr av smerte er som om jeg skulle føde en ny baby hver eneste dag i ca 3 dager! For det er den eneste smerten jeg vet om som (kanskje) kan jamførast med din handbakis. Dette ble en ”strange” kommentar men vil iallefall si at jeg tycker du er helt utrolig som klarer fokusere på positive ting:)
Lise
Blir ledsen när jag läser hur du har det med all din smärta du får utstå.
Surt att det var läkaren som gjorde ” fel” så nerven vart skadad på dig. Jag kan förstå att det känns som en del av ditt liv tagits ifrån dig.
Hoppas du hittar lite guldkorn denna månad ändå som förgyller din dag.
Kram Linda
Känner med dig och tänker på dig! Kramis
Please, do not diminish your pain! Every specialist who deals with physical and emotional pain says the same thing – that chronic pain is the most debilitating. I am a regular reader, but do not know what has caused your arm injury. I am understanding from this post you may have had a minor injury made worse due to surgery, leaving you in chronic pain for 3 years? That is a lot.
<3 Kramar!!! <3
Oj vad rörd och berörd jag blir av din text. Jag är själv läkare och sitter med gråten i halsen och darrande läppar när jag läser din text. Kämpa på! Ett slitet uttryck men så viktigt. Inställningen gör mycket för tillfrisknandet. Och låt dig bryta ihop och komma igen. Det hör till och gör gott. Sköt om dig!
Jag känner också hatkärlek till maj. Jag har tre kroniska sjukdomar och maj månad är awareness month för alla tre. Jag är glad över att jag har en hel månad för att utbilda nära och kära kring hur pass sjuk jag är av dessa kroniska och obotliga sjukdomar. Men varje dag påminns jag extra mycket av mina diagnoser som har ödelagt mitt liv till den grad att jag mest är sängliggande dygnet runt. Men jag vänder månaden till det bättre, för den 12 maj är det internationella dagen för två av mina sjukdomar och istället för att sitta och gråta hela dagen ställer jag till med kalas! Som sagt, hatkärlek!
Förstår precis vad du menar…. Mitt liv förändrades också en vår för några år sedan och det gör fortfarande så ont när våren kommer, den är så vacker men ändå så smärtsam. Allt som man tänkt skulle vara för evigt togs ifrån mig. Sorgen blir så tydlig i denna vackra stund när man egentligen skulle bara njuta
Den varmaste kramen till dig fina Nicole som utstrålar så mycket kärlek o värme trots din smärta.
♡♡♡
Blir så berörd av dina ord. Jag hoppas verkligen på någon form av mirakel så din smärta åtminstone kan lindras en aning framöver… Stor KRAM. Du är fantastisk på att sprida energi med din blogg, trots smärtan. Och även på att förmedla känslor i både text & ord.