Att bära en bit av någon man älskar

Den här berlocken har legat i mitt smyckeskrin sedan jag föddes och nu har jag äntligen kommit till skott och köpt en guldkedja som passar till så att jag kan bära den. Jag fick den i present av min älskade farmor som gick ifrån oss alldeles för tidigt. Därför känns det extra fint att bära den, den är så mycket mer än bara ett vackert smycke.

Jag var bara tolv år, den där maj-dagen när jag svarade i telefonen hemma i radhuset hos mamma och hörde pappas röst. Han bad att få prata med mamma.

Och redan då visste jag, trots att jag var tolv år och ingen hade dött ifrån mig tidigare.

Att hon var borta.

Och även om det är länge sedan nu, så minns jag det så tydligt hur det var den där dagen, och dagarna som följde.

Hur det kändes som om luften bara försvann. Hur hon bara var borta, från en dag till en annan.

Hur farfar låg i soffan hos mina kusiner med tom blick. Sorgen och tomheten i hans ögon de dagarna kommer jag aldrig att glömma. Inte heller hur de liksom aldrig igen blev sig lika, han hade förlorat en bit av sig själv med henne.

Det är både det finaste och det absolut sorgligaste jag sett hos någon, tomheten efter att ha förlorat en bit av sig själv tillsammans med den man älskar.

Och nu, när igen av dem länge finns med oss så gör de ändå det på något sätt igen.

För varje gång jag känner berlocken slå mot mitt bröst så tänker jag på dem, och ler.

Älskade farmor & farfar, jag bär er med mig.

(Och det fina Eiffeltorn-halsbandet finns HÄR.)