Det är den där veckan på året nu, veckan för årsdagen.
Imorgon är det sex år sedan mitt liv vändes upp och ner. Sex år med smärta varje dag.
Jag vet inte varför, men den där årsdagen har liksom blivit en big deal för mig. Det är något med den här tiden på året som kastar mig tillbaka så kusligt i tiden, ni vet- dofter, ljud och ljus. Allt påminner plötsligt om den där sista tiden innan allt bara försvann.
Ja, jag har inte så mycket ord egentligen, inuti är det bara tomt.
Idag är ett besök hos terapeuten inbokat, det känns väldigt välbehövligt just nu.
Men innan dess ska jag på något välbehövligt men som gör mig lite lätt skräckslagen. Jag ska nämligen på fotvård. Det kan ju låta härligt- få sommarmjuka fötter liksom, men till saken hör att jag är e x t r e m t kittlig. Så vi får väl se hur detta går, mest rädd att jag ofrivilligt ska rycka till och få jätteont i armen eller att jag råkar sparka den stackars kvinnan i huvudet.
Ha en fin onsdag vänner, så hörs vi snart igen.
Vi ska nog ta oss igenom den här veckan med, eller hur?
Trevlig helg! <3
En styrkekram från Västkusten!
<3 kramar
Stor varm kram och styrka till dig❤️
Vi står bredvid dig allihopa, som en tyst liten armé! Och på andra sidan väntar sommaren, värmen och solen. Kämpa Banditen! <3
♥
Jag är också så extremt kittlig under fötterna. Så fotvård är inte så njutbart tyvärr. Är tom kittlig när jag själv filar mina fötter, haha.
Kram på dig fina
Många styrkekramar till dig! Skönt att ha terapeut inbokad <3
Jag var på fotvård första gången i mitt liv för två månader sedan och det gick faktiskt riktigt bra (ändå till på slutet när hon körde med nån slipmaskin på hela fotsulan, jag är också så sjukt kittlig. Berätta för den du går till så hen vet då går det säkert bra!
Ta hand om dig!! <3
Absolut! För egen del känner jag sådan pepp för denna vecka; sänder peppkramar till dig!
Kram
Även den längsta veckan har ett slut! Kämpa på! Vi är många som tänker på och peppar dig <3
Hoppas att du ändå kan få njuta av fotvården, det är så härligt. Kram
❤️
Masse forsiktige klemmer til deg!
💓💓💓💓
Du fixar den här veckan också. Du har en hel banditarmé som tyst står bakom och backar upp dig. Kram!
Nicole,
har förståelse med ”årsdagen” i sådant här sammanhang. Nu är min årsdag 32 år tillbaka i tiden och den går nu efter många år oftast obemärkt förbi, men känner igen det Du beskriver. Min smärta är också närvarande hela tiden och blir påverkad av överbelastning, plötslig rörelse och det är svårt att hela tiden försöka att ha kontroll.
Jag vill Ge Dig Hopp om att även om Du mycket olyckligt vis måste Leva med vad jag förstår är ett rent helvete…så kan årsdagen blekna och passsera något så när obemärkt…men det tar sin tid. Skönt att höra att Du har hjälp för det är så otroligt viktigt att få uttycka det Du känner och har i tanken/-arna. Jag tänker på Dig och vill Ge Dig min Medkänsla och önskar Dig välgång…Du fina Nicole.
Ingen annan än Du vet hur det är och hur Du känner…
Ljusa Mjuka Omfamnande Kramar från Ninni.
Snart har jag min årsdag. Dagen när jag fick besked om att mitt ena bröst var fullt av cancerceller redo att angripa min kropp. I sommar blir det två år sedan och det känns som en evighet samtidigt som om det vore igår. Tiden är i ett slags vakuum. Efter det startade såklart en ny tideräkning som fick en helt annan betydelse, vilket jag tror att du kan känna igen dig i. Tiden ”före” och tiden ”efter”. Oceaner emellan men ändå så nära. Långa år men ändå alldeles tätt in på. Vi får hoppas på att tiden, som vi så smärtsamt hänger upp oss vid, tar hand om oss och slätar ut de skarpa kanterna. Att du, och jag, får glida skönt över i en tid med nya förutsättningar… där vi slipper hantera smärta och oro!
Känns lite fräckt att fråga men det är inte alls illa ment, är det ett alternativ att bli enarmad på riktigt, dvs skulle en amputation ta bort smärtan? Förstår att du och dina läkare utrett alla möjliga och omöjliga alternativ till smärtlindring, så det kanske inte heller är ett altetnativ? Du är så stark som orkar leva med detta!
Nej, det är inte ett alternativ. Det var en av de första frågorna jag ställde när jag förstod att det var en permanent skada