Några bilder fick jag med mig från Drömmen, inte många, men ett par stycken.
På Emma i färd med att starta färgsprutan för första gången, förstås.
Livrädd att den skulle explodera (?) En rädsla som förstås var helt obefogad och som hon har med alla maskiner.
Underhållning på hög nivå.
Sedan blev de bästa vänner; Wagner, som vi kallade honom, och Emma.
Jag satt på trappen och njöt av kvällssolen med en tidning som sällskap.
Tant och Tooka ockuperade våningssängarna och bäddade ner sig i ett hav av dunkuddar, prydnadskuddar, filtar och annat vi lastat av där.
Morgonen därpå när golvfärgen hade torkat bäddade vi mitt på golvet åt mig och hundarna, så kunde vi ligga där och se på medan Emma målade finliret. Ni vet; lister, fönster och snickerier.
Ja, där är hon ju i sin snygga outfit.
Hon är nog tusan den enda människa jag vet som kan se snygg ut i precis vad som helst.
Jag menar:
en målardräkt med luva. Kom igeeeen, det är inte rättvist.
Sedan kom solen och Wagner skulle få jobba igen.
Så då flyttade vi ut på gräsmattan, hundarna, kuddarna, ärtpåsen och jag.
Och så gick det alltså till, när jag fick se Drömmen på riktigt.
Och dela glädjen över den med min allra bästa vän.
När jag läser om er vänskap tänker jag på när du tog dig till Lilla Torg för att möta upp Emma och Angela. Två helt främmande människor som blev riktigt bra vännet. Var själv på Lilla Torg för någon vecka sedan och tänkte här möttes ni.
Kram Anna
Vänskap när den är som bäst helt klart…
För tänk va tomt livet vore utan vänner.
Va rädd om dig nu vännen!
Kram Anna