Idag går jag mest runt och väntar. Väntar på att klockan ska gå, väntar på att det ska bli den 21 Augusti. Väntar på att få åka till SUS, till dr.L. Längtar efter att Dr.L ska sätta den där långa nålen som får min mamma svimfärdig i min arm, längtar efter känslan när armen sakta domnar bort, uppifrån och ner i fingrarna, hur smärtan sakta försvinner. Jag längtar efter mina 12 timmar när jag känner hur spänd jag är i ryggen, hur det värker i nacken när jag vrider på huvudet, då när smärtorna i handen är blockerade kan jag känna allt det där som jag inte känner annars och det finns inget bättre!
12 timmar, alltså. Som vanligt har jag ägnat många, många timmar åt att planera vad jag måste hinna med mina 12 timmar innan smärtan kommer tillbaka som en käftsmäll. En runda på stan, kanske en lunch med en fining, städa lite, kanske få upp den där sänghimmeln till slut, hälsa på Helene, och sen- käftsmäll.
Men först alltså, tolv timmar, T-O-L-V!
Bästa Nicole…vi hoppas att de 12 timmarna ger dig liiite ny energi-vi tänker på dig fina du
Puss familjenW;)
Nicole, finaste pärlan! Det är så vidrigt orättvist att du ska behöva vänta så här på några timmars lättnad! Tjata, tjata, tjata imorgon!!! Och njut alldeles förskräckligt av dina tolv timmar. Det är mycket man kan hinna med. Jag upptäckte hur tiden liksom utvidgade sig när barn nummer två kom. Att få tio minuter var som att vinna på Lotto:) Du kan nästan ta dig fram och tillbaka till New York. Eller simma från Svarte till Ystad. Eller hoppa på ett flyg till Malaga och bli så dragen att inget känns på hemresan heller:)
Puss fina & njut av din dyrbara tid imorgon – oss kan du komma till en dag som inte är lika värdefull:)
/Helene
Älskade du. Vad jag tänker på dig!
Finaste du <3<3<3
Kram på dig ;-)!
Så fina ni är, tack!!! <3