Nu står väskorna packade i här hemma, jag ska bara ta den där första duschen med Descutan här hemma innan det bär iväg till sjukhuset. Och ja, ni ser rätt, jag har tryckt ner en dunkudde i packningen. Jag hatar verkligen de där plastade kuddarna man får på sjukhus. Förmodligen kommer de fråga om jag tänkt flytta in när jag kommer släpandes med den där, då tål dock att tilläggas att när jag sa detta till Amanda i fredags så tyckte hon att jag borde ta med duntäcket med, haha. Men där går min gräns, det får duga med landstingets gula filtar, även om det hade varit roligt att se reaktionerna på avdelningen om jag släpat med mig en hel uppsättning täcken och kuddar.

Och här är den ju, necessären som jag berättade att jag hade beställt (härifrån). Den är nu fylld med viktiga saker som jag kan komma att behöva ha nära till hands den närmaste tiden, som en fet body butter (huden blir minst sagt uttorkad av tre Descutan-duschar och sjukhusluft, längtar redan tills jag får smörja in mig igen), hörlurar till ipaden också…

..Lite läppbalsam som finaste Jenny redan stoppat i necessären när den kom, tillsammans med en liten hälsning.

Alla dessa fina vänner jag har i mitt alltså, vad jag är glad för er.

Jag vill passa på att förtydliga en sak också, då jag ser i kommentarsfältet bland alla era fina hälsningar (tack!<3) att ni är många som tror att denna operationen kommer att kunna trolla bort smärtan helt, att jag ska komma därifrån och ha fått mitt gamla, smärtfria liv tillbaka. Så är inte fallet, tyvärr. Det vore fullstängt underbart! Men jag lever med kronisk smärta, det innbär att den kommer att finns kvar, förmodligen för alltid, det man kan göra nu är att försöka lindra den. För att citera dr D så är bästa utfall att jag uppnår ”iallafall acceptabel livskvalitet”. Och med det menar hon väl att jag OM denna operationen kommer att hjälpa överhuvudtaget (vilket inte alls är säkert) så är förhoppningen att det ska ta udden av min smärta, sudda ut den lite i kanterna. Kanske kan jag slippa de allra värsta handbakis-dagarna och kanske orka lite mer än att bara ligga i soffan 4 av 5 dagar.

Men det är så svårt det där, med att hoppas lagom mycket. Det är så lätt att låta tankarna springa iväg och jag vet ju hur viktigt det är att vi alla (läkarna, mina närmaste & jag) går in i detta med realistiska förväntningar…

Så nu alltså: dusch och lite Abbe-gos till innan det bär iväg. Försöka hålla den där klumpen i magen i styr tills imorgon när det är dags. Klumpen som bara växer för varje minut som går. Jag vet ju vad som väntar, jag har gjort det här förr. Jag vet ju hur mitt skadade nervsystem reagerar när de sätter skalpellen i mig, jag vet att jag kommer att spendera första dygnet nästintill medvetslös på uppvaket för att de ska ta mig igenom det värsta och jag vet vad som väntar sen. Fy tusan.

Ha nu en riktigt fin julmånad finaste ni, det här är ju sista gången vi hörs ”live” på ett tag, men jag har förberett massor av inlägg åt er under tiden jag är borta.

Så, njut av december nu (”jula” lite för mig med!) så hörs vi igen så fort jag orkar titta in här igen (förmodligen kommer det en liten uppdatering tidigare på instagram @enarmadebanditen, än här på bloggen).

Kärlek i massor!