Hej allihop!
Eftersom Banditen just nu är hemma och ha sådär ont som man inte ens kan föreställa dig, så tar jag mig friheten att gästblogga lite så att hon kan koncentrera sig på att bli bättre istället för att sitta här och knappa.
Vet ni förresten hur vi träffades?
Det var förra sommaren; jag hade skrivit på bloggen att vi var några stycken som skulle gå ut och äta och slängde samtidigt ut att ifall någon läsare ville göra oss sällskap så var de varmt välkomna. Jag trodde väl inte att någon skulle komma, förvisso, men det gjorde det. Och Banditen var en av dom.
Jag gillade henne från första början.
Det var något med hennes mjukhet, hennes lågmälda värme och den där vänligheten som liksom ligger som ett moln omkring henne – så stark att den nästan går att ta på. Ni vet ju hur det är; vissa personer fastnar man bara för. Som om de där kemiska processerna vi aldrig riktigt är medvetna om triggas igång av någon annans doft eller atomer eller sätt att röra sig, vad vet jag, och gör så att det klickar. På en minut, eller under. Precis så var det.
För allting är så enkelt med henne, Banditen. Precis allting.
Det finns aldrig några friktioner, aldrig nån märklig tystnad, bara nån slags inbjudande, bejakande känsla som gör att man efter tio minuter sitter lutad mot henne, andfådd av skratt, och hickar du måste starta en blogg! Och du måste heta Enarmade Banditen! och torkar skrattårarna ur ögonen. För det var så det var. Och dagen efter föddes bloggen Den Enarmade Banditen och hennes liv, så som ni känner henne, fanns att följa – oavsett var ni befinner er.
Och jag, jag har ju äran att få följa hennes liv även utanför de har raderna, utanför alla bokstäver och bilder och mellanrum. Jag vet hur hon låter när hon skrattar, den där lilla fnysningen hon gör innan ett fniss. Jag vet hur hennes pupiller blir mindre när hon har ont, hur hennes lägenhet doftar, att hon har bikiniränder i nacken efter sommarens havsfiskande som ännu inte bleknat bort. Jag känner henne som den personen hon är nu – med den där handen som inte gör som hon vill. Jag vet ingen annan Bandit, vet inte hur hon var innan allt det där hände, har inte fått se henne rida eller pratat med henne om tentor som ska göras för att hon ska bli klar med sin utbildning. Och, hur märkligt det än låter, så är jag så tacksam för det.
Jag är så tacksam för att hon kom in i mitt liv så som hennes liv ser ut nu, för jag vet ingenting annat. Jag har ingenting annat att referera till eller jämföra med, jag har ingen bedömning om hur skadan förändrat henne eller hur hennes personlighet kan ha blivit annorlunda än förr. Jag älskar henne för vad hon är nu och vad hon kommer att kunna bli, inte för den hon var fram tills den där dagen då allting vände. Och det ger en säkerhet på något sätt, en grund, helt utan anpassningar eller förväntningar.
Ja.
Jag vet om, att när man läser, så låter det nästan som en förälskelse. Och är det inte lite vad kärlek är? Oavsett? Jag är vänskapsförälskad i Banditen, jag beundrar henne, jag vill vara nära eftersom jag blir bättre av henne och jag vill att alla, varenda en, ska veta vad hon betyder.
Jag har en bit Bandit i mitt liv, och på sätt och vis har ni det också.
Och jag är så glad att ni är rädda om den.
Kärlek
Emma
(Attvaranagonsfru.se).
