Idag orkar jag blogga igen, igår behövde jag kalla in lite hjälp. Men idag ligger jag i sängen, med datorn på magen och hoppas kunna få ner några ord till er.
Det har hunnit bli september och utanför mitt fönster är det verkligen höst idag. Vinden tar i så att det susar i allén utanför och på balkongen ligger mitt olivträd, omringad av jord och skärvorna av det som en gång (läs igår) var en terrakottakruka. Just nu är det uppehåll, men för bara en stund sedan piskade regnet mot rutan så häftigt att Abbe vaknade upp ur sin djupaste sömn.
Det är mörkt idag, ni vet en sån dag då det aldrig blir riktigt ljust. Men det gör inget, för själv ligger jag under duntäcket i min mjukaste morgonrock, med datorn på magen och Abbe tätt intill och på bordet fladdar doftljuset som jag tände när jag lämnade sängen för att göra thé för ett par timmar sedan.
Om det inte vore för smärtorna som är nästintill övermänskliga så skulle jag kunna säga att det här var en ganska mysig dag, men mysig, det är typ det sista ordet jag tänker just nu.
Och bilderna? Det är de där bilderna jag tog åt Nordljus förra veckan.
Jag fick verkligen ha ett låååångt och väldigt förståndigt samtal med mig själv för att förmå mig att posta tillbaka den där ponchon och inte skiva till Lina ”Jag köper den!”. Jag har ju faktiskt redan en helt underbar grå poncho som ligger i garderoben sedan förra hösten och väntar på att få komma fram igen. Men åh, åh, åh så ont det gjorde att packa ner den i lådan och tejpa igen.
Men jag kunde ju iallafall glädja mig åt att skorna, med teddyludds-foder och lagom hög klack, som jag klickat hem några dagar tidigare var bara mina och de skulle minsann inte skickas tillbaka. Inte ens under pistolhot.
(Ni hittar ponchon HÄR och skorna HÄR. Jeansen är ett par gamla Please.)
