I över en vecka har jag nu försökt att finna orden. Orden som beskriver känslan, klumpen i magen och tomheten. Alla ord känns för små. Små och obetydliga, i sammanhanget. De gör dig inte rättvisa.
Varje kväll när jag släcker lampan så spelas minnesbilder upp om igen som i en film. Minnen som vi delat, men som nu är enbart mina minnen och som är det enda jag har kvar av dig.
Minnena jag har kvar är minnen då du ler, det är så jag alltid kommer att minnas dig. Ditt leende.
När jag ligger där i mörkret om kvällarna så minns jag plötsligt saker och ting i detalj.
Minns oss, på varsin sida om en bardisk sommaren 2008. Jag hade skorna fyllda med sand, du spetsade mina mjölkdrinkar och förmodligen spelades den här låten under kvällen.
Doften av kokosolja och ditt eviga tjat om att du var blek fast du redan i juni hade en solbränna som slog alla andras. Gud ska veta att jag kämpade för att komma ikapp, pressade. Men det var så klart omöjligt, du hade den mest gyllenbruna hy man kan tänka sig bara efter att ha visat dig i solen fem minuter.
Från en annan sommar minns jag våra skatt och skrik när vi studsade fram i ett gummidäck efter en båt. Och oljefläckarna våra kokosoljekroppar lämnade på flytvästarna. Till ägarnas förskräckelse..
Jag tror att jag har ditt diadem kvar i min strandväska sedan den där dagen när vi åkte gummidäck efter en båt. Ett svart med en rosett på. Förmodligen kommer jag att känslan jag har nu tillbaks, igen när jag upptäcker det i sommar, tomheten, men det får ligga kvar där ändå. Som en påminnelse om dig och din glädje den dagen.
Också minns jag märkliga saker när jag ligger där i mörkret, som klädesplagg jag köpt när jag var med dig eller mat som vi ätit tillsammans.
Sedan spelas de mörka minnena upp, när jag fick veta att du inte mådde bra. Maktlösheten. Ilskan. Ändå visste jag inte hur illa det var, inte förrän nu när det redan är försent.
Och nu är ilskan större än någonsin, när jag vet att du inte fick den hjälp du behövde. Hade du fått det så hade du funnits kvar, bara ett telefonsamtal bort.
Istället är du nu borta, för alltid. F-ö-r a-l-l-t-i-d. Och det vänder sig i mig när jag försöker föreställa mig dina sista timmar. Jag kan bara hoppas att du funnit den frid du sökte. Att du är lycklig igen där du är nu, precis som du är i mina minnen.
Vila i frid, älskade vän.
Some die young.
