Det finns inget lätt sätt att säga det, jag har förlorat en del av mig själv och min bästa vän som varit med mig i vått och torrt.

Den 7 oktober i fjol somnade min älskade, älskade Abbe in i min famn.

Det gick så fort från att han blev sjuk tills att vi fick veta att det inte fanns mer att göra för honom och jag tvingades ta det där vidriga beslutet varje djurägare fasar för. Det kvittar att man vet att det är det enda rätta, att det är det bästa för ens älskade, att det är det enda sättet att stoppa hans lidande, det där är ändå det absolut värsta beslut jag tvingats ta i livet.

Sorgen och saknaden efter någon som varit med mig 24/7 i så många år går inte att beskriva med ord, jag gråter fortfarande tyst om nätterna i mörkret när saknaden blir för stor och nu när jag skriver det här droppar tårarna på mitt tangentbord. Jag kan liksom inte förstå att jag aldrig mer ska få känna hans mjuka kropp mot min när han sträcker ut sig bredvid mig i sängen, att jag aldrig mer ska få höra hans knorrande när han i sömnen byter ställning i sin korg eller hans välbekanta skällande när han hör fotsteg i trappan.

Aldrig mer ska jag få hålla honom nära och låta hans mjuka päls fånga mina tårar.

A l d r i g  m e r.

Det finns ingenting som gör så ont som aldrig mer.

Så ofattbart är det att han inte längre är här, bredvid mig med sina tunga trygga andetag. Ni vet sådana andetag som bara uppstår när man är som allra tryggast i livet. Och det är såklart fint att veta, att jag fick ge honom det, tryggheten som han saknade när han kom till mig. Men det gör inte sorgen mindre, för han är inte här hos mig längre. Aldrig mer.

Och jag saknar honom, jag saknar honom så att hjärtat går i tusen bitar.

-Min älskade Abbe, som du fattas oss <3