Ja, ska vi prata om det där läskiga med att ta beslutet att skaffa en ny liten familjemedlem när kroppen/ livet inte riktigt fungerar som man vill?
Ja, det var superläskigt tycker jag. En liten valp har stått på min önskelista typ hur länge som helst, från det att Abbe flyttade hem till mig så har jag tänkt att en liten till skulle vara bra för oss. Men så kom jag skadan och livet vändes upp och ner och när jag väl landat i mitt nya liv så tänkte jag att ”Nej, det går ju aldrig. Jag ska vara glad som klarar av Abbe i den utsträckningen som jag gör.” Så därför har det aldrig blivit någon valp här hemma, för att jag var rädd.
Men så gick jag in på blocket för någon vecka sedan. Sökte på ”valpar” som så många gånger förut, men den här gången hände något. Jag möttes av bilden ovan och det sa bara klick. Jag visste att det var hon, den vänstra, fluffiga valpen på bilden. Så efter en hel dag velande fram & tillbaka så ringde jag upp och tänkte ”hon finns säkert inte ens kvar, då var det inte meningen, då betyder det att jag inte skulle orka med en valp”. Men tänka sig, det gjorde hon! Så jag åkte och hälsade på henne dagen därpå med löften till mig själv att i n t e komma hem med någon valp den kvällen. Så vem tror ni då var den första valpen i syskonskaran att ockupera sig i mitt knä och som sedan stannade vid mina fötter under hela besöket även när jag hälsade på hennes syskon? Jo, hon. Hon bara satt där och det var liksom självklart att vi hade valt varandra.
Så jag åkte hem den där kvällen, men ungefär en miljon tankar som snurrade i huvudet och ett stort beslut att fatta. Skulle jag äntligen våga nu? Det är ju inte direkt så att det finns någon ljusning för mitt tillstånd, så skulle jag verkligen låta det stoppa mig? Nästan två hela dagars ångest följde och löften om hjälp och stöd från olika håll (Tack!) innan jag till slut ringde upp och sa med skakig röst ”Finns hon kvar?”
Tänka sig, hon fanns kvar. Och plötsligt hade jag kastat mig ut och tagit det där läskiga steget, ä n t l i g e n!
Jag har ju lovat mig själv att låta smärtorna styra, men aldrig vinna. Och drömmen om en hund till (som inte var omöjlig på något vis egentligen inser jag nu, med världens bästa stöd omkring mig när kroppen sviker och en väääldigt snäll & duktig valp) det fick smärtorna inte ta ifrån mig.
Och nu är jag såååå, SÅ glad att jag tog steget;
det är ju liksom självklart att vi ska ha en liten Doris i familjen.
