Ja, ska vi prata om det där läskiga med att ta beslutet att skaffa en ny liten familjemedlem när kroppen/ livet inte riktigt fungerar som man vill?
Ja, det var superläskigt tycker jag. En liten valp har stått på min önskelista typ hur länge som helst, från det att Abbe flyttade hem till mig så har jag tänkt att en liten till skulle vara bra för oss. Men så kom jag skadan och livet vändes upp och ner och när jag väl landat i mitt nya liv så tänkte jag att ”Nej, det går ju aldrig. Jag ska vara glad som klarar av Abbe i den utsträckningen som jag gör.” Så därför har det aldrig blivit någon valp här hemma, för att jag var rädd.
Men så gick jag in på blocket för någon vecka sedan. Sökte på ”valpar” som så många gånger förut, men den här gången hände något. Jag möttes av bilden ovan och det sa bara klick. Jag visste att det var hon, den vänstra, fluffiga valpen på bilden. Så efter en hel dag velande fram & tillbaka så ringde jag upp och tänkte ”hon finns säkert inte ens kvar, då var det inte meningen, då betyder det att jag inte skulle orka med en valp”. Men tänka sig, det gjorde hon! Så jag åkte och hälsade på henne dagen därpå med löften till mig själv att i n t e komma hem med någon valp den kvällen. Så vem tror ni då var den första valpen i syskonskaran att ockupera sig i mitt knä och som sedan stannade vid mina fötter under hela besöket även när jag hälsade på hennes syskon? Jo, hon. Hon bara satt där och det var liksom självklart att vi hade valt varandra.
Så jag åkte hem den där kvällen, men ungefär en miljon tankar som snurrade i huvudet och ett stort beslut att fatta. Skulle jag äntligen våga nu? Det är ju inte direkt så att det finns någon ljusning för mitt tillstånd, så skulle jag verkligen låta det stoppa mig? Nästan två hela dagars ångest följde och löften om hjälp och stöd från olika håll (Tack!) innan jag till slut ringde upp och sa med skakig röst ”Finns hon kvar?”
Tänka sig, hon fanns kvar. Och plötsligt hade jag kastat mig ut och tagit det där läskiga steget, ä n t l i g e n!
Jag har ju lovat mig själv att låta smärtorna styra, men aldrig vinna. Och drömmen om en hund till (som inte var omöjlig på något vis egentligen inser jag nu, med världens bästa stöd omkring mig när kroppen sviker och en väääldigt snäll & duktig valp) det fick smärtorna inte ta ifrån mig.
Och nu är jag såååå, SÅ glad att jag tog steget;
det är ju liksom självklart att vi ska ha en liten Doris i familjen.
Oh vad bra att du vågade. Förstår att du kanske tvekade men sån tur att du sa ja till en sån söt donna. Jag skriver inte ofta men följer dig varje dag och undrar hur du mår eller har det. Jag tycker du är en sån stark och modig tjej och du ger sån inspiration på många olika sätt. Lycka till med Doris och den goa hunden Abbe. Tack för allt du ger
Precis helt rätt beslut! Du har blivit brutalt nedbankad av livet, och har nu bestämt dig för att skapa en ny plattform och från den ska ditt Nya Liv starta. Det finns en devis; ”success- it’s not how you make it, it’s how you take it” och den har viss sanning. Det var modigt och smart att skaffa en hund till- jag skulle inte ens våga ha en hund! Det är så roligt att läsa din blogg om dina hundar och dina tankar om livet! Nu får vi ytterligare en lurvas till att titta på och bli helt hänförda av. Kram från Anna
Vad skönt att det känns rätt för dig angåen
Gde Doris.Jag är så glad för din skull.Grattis på födelsedagen hoppas att du får en bra sådan.Hoppas att du o Emma får en bra dag i Köpenhamn i morgon.
Hej Banditen!
Jag har aldrig kommenterat ngt el ngn men förstår nog dig bättre än de flesta som skriver här. Har haft smärtor sen jag var 10 år och är nu snart 39. Jag har inget stöd utan är totalt ensam med endast en sjuk förälder som behöver MIN hjälp. Älskar hundar och längtade efter egen trots att jag inte hade råd. Köpte en Shih tzu valp men han sov nästan ingenting på en månad, varken dag el natt, så orkade inte med det. Jag vet alla tycker synd om dig men jag tycker att du har ett fint liv trots allt. Många fina vänner som accepterar dig som du är. Två snälla, friska välbärgade föräldrar. Uppenbarligen god inkomst så du kan unna dig kläder och inredning osv. Två underbara hundar. Jag är glad att du har det bättre än jag men till alla som ömkar dig: Det kunde vara värre. Att vara mycket fattig, sjuk och totalt ensam utan någon framtid. Men även jag tänker att jag kunde ha det värre. Men jag förstår hur det är att ha ont HELA tiden och att aldrig få sova ordentligt.
Grattis på födelsedagen och ge dina hundar en extra kram och tänk på hur lyckligt lottad du är.
Matulda
Ja, det kunde vara värre – MEN det kunde också vara mycket bättre. Och jag hoppas och tror att ni alla med kroniska besvär blir kvitt den förr eller senare.
Matulda, jag är ledsen för att Du lever med ständig smärta och har det svårt ekonomiskt, att du behöver hjälpa din nära och att du känner att du inte har någon framtid. Av vad jag tolkar i din kommentar du skriver här till Nicole.
Jag önskar och hoppas Att Du möter medmänniskor och en framtid som är god, där Du kan finna ljus i tillvaron trots dina besvär.
Jag lever också med ständig smärta sedan lång tid tillbaka och det är absolut inte lätt, men det jag värnar om är att vi ska inte jämföra varandras smärtor, alla har olika utgångslägen, fysiskt och psykiskt, smärta är smärta. Sedan har alla medmänniskor olika utgångslägen och livssituation. Vi som lever med ständig smärta kan ha en annan förståelse, men vi ska inte förringa de som vill ge stöd och ljus i någons tillvaro. Jag hoppas att jag inte har sårat och förringat Dig och din livssituation Matulda…jag vill bara dela mitt perspektiv utifrån mina erfarenheter av livet.
Varma Ljusa Tankar och Kramar till Dig, Matulda.
Jag tror inte de som skriver till Nicole ”ömkar henne” utan vill ge stöd i hennes tuffa situation. Hon delar med sig av sitt liv och hur hon har det genom bloggen. Jag tycker hon är otroligt stark och beundrar henne. Jag uppfattar det som att bloggen är ett sätt för henne att kunna uthärda livet. ( Nicole om jag har uppfattat det fel så rätta mig, om du vill).
💗💗💗
Härligt att du vågade och vilken stark människa du är!
Självklart måste det finnas en Doris hos dig och dessutom världens sötaste och finaste <3
Jättesöt förstår att du blev förälskad. .du har kanske berättat men vad är det för ras? LYCKA TILL! maggi
Tack snälla. Hon är shitzu/lhasapso 🙂