Under min ”lilla” bloggpaus här i september hann det förstås hända en hel del.

Men störst var ändå det här, lilla Fabian föddes.

Ni som hängt med här ett tag kommer kanske ihåg gravidbilderna som jag tog på min vän Amanda i somras?

Det var alltså Han som gömde sig där inne, alldeles ljuvliga Fabian.

 
 

 
 

På de här bilderna är han drygt en vecka gammal och jag fick bekanta mig med honom för första gången.

Som ni kan se så tog han det hela med ro och sov sig igenom större delen av besöket.

Och jag, jag kunde förstås inte slita blicken från honom.

 

Vilken lycka, att få ha en liten Fabian i sitt liv.

 
 

 
 

 
 

 
 

Godmorgon!

 

Håller på så sakta att vakna till liv här hemma, gnuggar den lilla sömn som natten bjöd på ur ögonen och försöker hålla fjärilarna i magen i styr. Om en liten stund ska jag nämligen infinna mig på sjukhuset för något som jag längtat efter SÅ länge nu.

Det är nämligen dags för en sån där blockad som tar bort smärtan nästan helt i 12 härliga timmar idag.

Det ska gjutas extra skenor till handen (om något skulle hända med den jag har, de håller ju inte för evigt och min går nog på övertid nu efter att ha suttit på 24/7 i över 4 år nu) och dessa kan endast göras under blockad då jag skulle tuppa av på studs om de bara tog av skenan och satte igång och meckade. Så idag är det en miljon fjärilar i magen och förhoppningar om en nästan-smärtfri-dag, OM nu bara blockaden tar ordentligt. Minns när jag skulle få mina första för några år sedan, så krävdes det några försök innan Dr L lyckades sätta den rätt och blockera hela. Och nu var det ju några år sedan senast, men vi får hoppas att takterna sitter i och han minns var han skulle lägga den där för maximal effekt. Annars kan det här drömdagen lätt förstöras till en mardröms-dag, därav fjärilarna. (Och ja, tyvärr; det är en engångsgrej. Så det gäller ä n n u mer att njuta fullt ut.)

 

Men nu tänker vi positivt tycker jag & hoppas på en lyckad blockad och en härlig dag.

Det är SÅ mycket jag vill hinna med så fort skenorna är klara, men mest av allt ser jag fram emot några timmar utan allt för mycket smärt-mos i skallen. Å, så härligt det ska bli. Det m å s t e träffa rätt.

Kanske tittar jag in här lite senare, annars hörs vi live igen när handbaksmällan lagt sig (den lär ju inte bli nådig efter att de meckat med handen, men den tänker vi på sen, först 12 timmar av njuting!). Men jag har laddat upp med lite inlägg till er och den här gången ska jag dubbelkolla så att jag kommit ihåg att publicera också!

 
 

Ha finaste måndagen vänner, det tänker jag ha!

 
 

 
 

 
 

 
 

Igår var jag alltså på 4-års kalas, eller poliskalas om man ska vara riktigt petig.

Emma hade förstås styrt upp det hela hur fint som helst, titta bara hur hon hade dukat upp i studion.

 
 

 
 

En mycket nöjd soon to be fyraåring som lyckligt deklarerade att ”Jag fyller år både idag och imorgon” när jag kom innan för dörren och undrade om det var här det vankades kalas.

 
 

 
 

Och det kan man ju säga, om man får ha världens finaste kompiskalas med tjuvar och poliser dagen innan den riktiga dagen, då känns det ju som att fylla år hela helgen.

 
 

 
 

Jag kom förstås med paket som öppnades med stor iver.

De mjuka paketen kunde jag behållit för mig själv men resten verkade uppskattat, ha ha.

 
 

 
 

Polisbrickor, handfängslen och ballonger i guldiga snören, man förstår ju att han var nöjd, Busen.

 
 

 
 

Och jag blev polis istället för bandit minsann, Buse och jag fick ju hjälpas åt att hålla koll på bovarna (dvs resten av familjen)

 
 

 
 

Jamen titta bara, sötaste lilla boven.
(Bilden på Noah lånade jag av Emma)

 
 

 
 

Det fanns polistårta, förstås.

Och det var brottsligt god också vill jag lova.

 
 

 
 

Också en skattkiste-pinata, såklart.

Som de små konstaplarna hjälptes åt att försöka få hål på efter att ha sprungit sig svettiga och rödblossiga genom rummen.

Men det var en envis en som behövde kraften från en enarmad i polisuniform innan det regnade godis på Buses lilla veranda och barnen jublade så högt att stackars Noah blev alldeles vettskrämd.

 
 

Ja, man kan nog säga att det var ett himla lyckat kalas jag hamnade på,

eller som Buse sa: V ä r l d e n s Bästa Kalas!