När mörkret kommer och allt gör ont

Livet, Smärtan

Den där Håkan-texten har verkligen blivit som ett mantra för mig de senaste månaderna.

Jag gick ju aldrig riktigt in på vad det var som gjorde att jag var borta härifrån i över ett halvår, bara att det varit och är jobbigt. Men nu känner jag att jag vill berätta om det, för att vi måste prata om sånt här. Vi alla måste prata mer om sånt här. Det är fortfarande 2017 så tabubelagt, allt som handlar om psykisk ohälsa.

I höstas fick jag nämligen diagnosen svår depression.

Jag hade ju inte mått bra på många månader då, ni kanske minns att jag redan vid årsdagen för operationen i maj kraschade lite. Sedan hände allt som hände i Grekland och allt ställdes på sin spets och vändes upp och ner på något vis. Egentligen har jag nog inte mått speciellt bra på många år har jag förstått nu, jag har bara inte kunnat erkänna det för mig själv och andra. Jag har varit så fokuserad på att vara stark i allt det här att jag inte tillåtit mig själv att känna hur det faktiskt känns. Hur det känns att livet som jag kände det har tagits ifrån mig, att leva med dessa smärtorna dygnet runt, hela tiden. Allt som jag inte kan göra, som jag b o r d e få göra. Att jag inte är den jag var längre. Jag tror att när sista sista operationen misslyckades och det inte längre fanns något att erbjuda för att förbättra min livskvalitet så rasade allt egentligen. Nu med hjälp av min terapeut så har jag förstått att jag satt livet på paus i snart 6 år nu i väntan på att få tillbaka mitt gamla liv. Ja visst lever jag och gör saker tycker kanske ni, men inte på riktigt. Jag går inte framåt utan väntar på “Sen, sen när smärtorna är borta/lättat. Då.” För egentligen ser mitt liv ut precis likadant som det gjorde när smärtan var ny, jag har inte rört mig framåt alls. Mina vänner har avslutat sina utbildningar, köpt lägenheter och hus, flyttat utomlands, fått barn och så vidare, men jag står bara stilla. För jag v e t  i n t e hur jag ska kunna leva med den här smärtan och som den jag är nu.

Dessutom är smärtorna övermäktiga nu när jag vet att det inte finns någon lindring i sikte. Jag orkar inte tänka framåt. Om jag tänker att jag kommer att ha lika ont om en vecka eller en månad får jag p a n i k. Fullständig panik. Det är för mycket, för tungt att tänka på.

Så jag kraschade.

-Orkade ingenting, bara grät och allt jag kände var tomhet. Tydligen det som kallas depression fick jag veta när jag tillslut insåg att jag inte fixade det själv och sökte hjälp.

Och sådär är det fortfarande, jag är så t r ö t t och ledsen och tom. Att jag startade bloggen igen var ett försök att tvinga mig tillbaka till vardagen, för att min terapeut säger att det är enda sättet att bota en depression. -Att fortsätta leva, göra sånt man e g e n t l i g e n tycker är kul, men som just nu bara känns jobbigt eller meningslöst. Så jag gör allt det där så ofta jag bara orkar; jag bloggar, träffar vänner ibland och går på ansiktsbehandlingar för att jag när jag kraschade skalade bort allt som var för mig. Även om det tar emot, att göra sånt jag i vanliga fall älskar, för det är tydligen det enda sättet att bli av med det här helvetet som kallas depression. Att fortsätta leva. Så jag klistrar på ett leende och försöker så gott jag kan att leva här & nu. Och när jag kommit ur det här djupaste svarta måste jag försöka förlika mig med den jag är nu, den kropp jag har nu och hitta ett sätt att kunna fortsätta leva, på riktigt och så gott det går med de förutsättningarna jag har nu.

Så ja. Jag lider av svår depression.

Jag går i terapi varje vecka, gråter nästan varje natt när mörkret kommer och äter antidepressiva varje morgon för att överhuvudtaget orka med dagen.

Och det är inte så konstigt alls har jag insett nu efter mer än ett halvår i terapi. Eller som läkaren jag träffade på vårdcentralen sa när hon läst min journal och jag försökt berätta om hur jag inte klarade att ta mig upp igen själv den här gången;  Jag hade varit mer orolig om du i n t e blivit deprimerad efter allt du gått igenom.

Och lite så är det ju -det är inte konstigt att vi mår dåligt ibland, i själen liksom, och vi måste sluta vara tysta om det.

Ps. Som ni förstår är jag lite bräcklig just nu och kommentarer om att jag inte borde klaga för att jag har familj, vänner och råd att köpa fina saker etc, etc som kommit ibland när jag gjort något försök att förklara hur det känts här på bloggen tidigare undanbedes. Ni får jättegärna tänka det, om ni nu tror att en fin tröja eller ny kudde i soffan gör smärtan lättare att bära, men snälla skriv inte det. Jag orkar inte bemöta det där just nu, det finns alltid dom som har det värre men det här är vad jag går igenom och känner, just nu. Ds

 

Mina syror

Skönhet

Alltså jag är ju verkligen världens mest förvirrade människa. Igår kväll när jag stod och syrade ansiktet så svor jag plötsligt rakt ut när jag kom på att jag ju fortfarande inte bloggat om mina syror som jag lovade för flera månader sedan.

Men, den som väntar på något gott…

Tidigare har jag kört Paulas Choice men när jag började med syrabehandlingen signerad Dr Gross hos Lotta på Parelle så har jag även gått över till hemmasyror från detta märke. Jag måste säga att jag tycker ännu bättre om dessa och då ska man vet att jag gillade Paulas med, mycket. Men jag har fått ännu bättre resultat på min problemhy med dessa (och regelbundna ansiktsbehandlingar, både syra & “vanliga”, innan gick jag bara på vanliga).

Först ut; Alpha Beta Peel Original Formula

Den här älsklingen kan man köra dagligen men jag kör den typ 3 ggr i veckan, eller oftare när jag tycker att det behövs. Den består av två steg, i varje burk finns det 30 stycken färdigindränkta pads som man sveper över huden. När man rengjort ansiktet som vanligt och torkat så sveper man först steg 1, de är ganska generöst indränkta så det räcker till dekolletaget med. Sedan väntar man två minuter innan går på steg 2 och sveper denna över ansiktet på samma sätt som den första. Mycket enkelt! Sen är det bara att smörja på med serum, kräm eller vad man nu har.

Sen den här då; Alpha Beta Medi-spa Peel

En veckopeel, man kan alltså köra den en gång i veckan men även här brukar jag dra ut på det lite och jag har kört den kanske 1-2 ggr i månaden nu när jag gjort kuren med salongsbehandlingen. Även här är det två steg och två minuter emellan. Easy-peasy! Den här är det lite mer drag i än det är varje-dag-peelen, och jag ä l s k a r ´t!

När det kommer till hudvård gillar jag att det känns att det händer något, förstår ni vad jag menar? Och det gör det med båda de här två. Med det inte sagt att det gör ont. Nej nej, det är bara en häääärlig pirrande/stickande känsla. Man känner att den jobbar och att det händer något. Love it!

Japp, jag är syra-frälst.

Big time.

Utan-jacka-väder och S O L

Livet

V i l k e n dag, äntligen äntligen sol och ta-av-sig-jackan-väder. Hade nästan gett upp hoppet om vårvärmen, den här veckan har vädret här nere varit absolut vidrigt med iskalla stormvindar. Men idag har man kunnat sitta i bara linne om man hittat någon plats med lä. U n d e r b a r t !

 Hemma i soffhörnan är det också vår.
Förra veckans blommor står sig fortfarande, årets första pioner. Jag som älskar pioner (min absoluta favoritblomma) blev överlycklig när jag fick syn på dom. Vasen köpte jag på Granit förra veckan, man kan aldrig få för många vaser.

Doris njuter också i fulla drag av våren från sin favoritplats på fotpallen nu när balkongdörren står öppen och släpper in kvällssolen. Därifrån har hon koll på vad som händer på gatan och om någon liten fågel skulle vara dumdristig nog att landa på balkongräcket.

Våren alltså, inte en dag för tidigt.

I går vinterjacka och storm, idag utan-jacka-väder och sol hela dagen lång.

Det är ju nästan så att man får nypa sig själv i armen.

Ap-kalas med traktorer i överflöd.

Uncategorized

Jag var ju på kalas i helgen.

Och inte vilket kalas som helst utan ett finfint ap-kalas för världens finaste Noah.

Presenterna i min påse gick i temat apor och traktorer. Det sista var ett genomgående tema för presenterna och det är ju klart när man har en två åring som är galen i traktorer.

Och han blev såklart lika glad varje gång han lyckades få av pappret och kunde skymta ännu en traktor.

Också fikades det, som sig bör när det är kalas.

Olof Viktors morotskaka närmare bestämt, såå himla gott.

Sen öppnades lite mer paket (traktorer) och behöver jag säga att det var en trött men nöjd tvåring som generöst delade ut kladdiga pussar när det var dags för mig att vinka hejdå och åka hemåt igen?

Tänk att han redan hunnit fylla två, hur gick det till egentligen?

1 2 3 4 236