Jag tänkte att det var dags att svara på de frågor som dök upp i samband med detta inlägget.
Först av allt vill jag säga att jag kände mig aldrig tvungenatt berätta, absolut inte. Det är min blogg och jag skriver ju om precis vadjag vill och den lyxen kan ingen ta ifrån mig. Men: varför inte? Det är ju min historia. Historian om hur jagblev den jag är idag. Om hur mitt liv förändrades och vändes upp och ner. Det är den jag är, nu.
Och visst finns det dagar då jag känner en hopplöshet införallt det här. Inför smärtan och för att jag inte kan göra vad jag vill på grundav den. Men det som är viktigt att komma ihåg då är att det kommer alltidbättre dagar. Det kanske kommer sämre dagar med. Men framför allt kommerdet alltid, alltid bättre dagar.
Anledningen till att jag får blockader (ni vet sprutorna som ger mig 12 timmars lindring) så sällan är resurserna i sjukvården. Det finns heltenkelt inte mer tid i Dr L´s schema säger han. Vilketär förjävligt, så klart! Jag skulle ju vilja ha en var tolfte timme helst.
Det var väl de funderingar som ni hade tror jag?
Det fanns också en annan anledning till att jag valde attberätta min historia just nu också. Det kommer nämligen att vara lite tyst här inne emellanåt eftersom jag äntligen fått operationstid.
Inte till handen,det är det ingen som kan, vill eller vågar.
Men jag ska få operera in enryggmärgsstimulator. Ryggmärgsstimulering används för behandling av vissa typer av svårsmärta, som i mitt fall smärta som utlösts av en nervskada. Maximalt 50 % smärtlindring kan man vänta sigav ingreppet och det är inte alla som upplever någon smärtlindring alls. Menför mig var det självklart att göra ett försök, minsta procent är viktig och kanske till och med avgörande för det liv jag kommer att leva i fortsättningen.
Och jaaa, det var därför som jag kickade igång julen så tidigt. Jag gissar att det inte är så himla juligt på kirurgavdelningen…
Så nu vet ni. Och ni kan väl hålla en tumme, eller två, för mig när det väl är dags?
Jag lovar att hålla både tummar och tår – om det nu kan hjälpa!
Håller varenda tumme! Jag har nog aldrig förr bett till någon högre makt men nu gör jag det för dig.
Kramar pappa
Självklart ska jag hålla tummarna för dig! Kram
Alla tummar i vårt hus kommer att hållas VÄLDIGThårt!!
Kramar
Håller tummar och tår och tänker på dig!! Kram…
Men det är klart att jag håller mina tummar. Jättehårt!
Ja det är klart man håller tummarna.
Din historia fick mig att fundera på om jag skulle berätta min. Det är ju ett ganska kaxigt bloggnamn jag har ”Emmas drömliv – en blogg om det liv jag alltid drömt om” men det finns ju en väldigt speciell anledning till att den heter så för mitt liv har varit lååååååångt ifrån en dröm innan. Men…jag vet inte.
Tycker det är strongt att du berättade om din, det berörde & inspirerade men jag får tänka lite på det. Kanske, någon dag…eller inte 🙂
Men oavsett – jag håller tummarna för dig!!!
Fin finaste Nicole! Vi håller tummar, tår och tassar för att allt ska bli så mycket bättre efter operationen. Massa kramar från Sofie Å
Håller alla tummar som går att hålla
Håller självklart tummarna för dig! Kram Magda
Jag håller tummarna, hoppas det går vägen! Tänker på dig
Nicole. Å. Har just läst din historia.
Wow vilken hjälte du är!!!!
ta hand om dig : kram!