Bild:Emma
Jag vet att ni är många där ute som lever med ständiga smärtor och har gjort det under så lång tid att ni inte längre minns hur det är att vara smärtfri. Hur det är att leva ett vanligt liv.
Jag vet också att ni alla har perioder då smärtan blir övermäktig, inte nödvändigtvis för att du har mer ont än vanligt, snarare för att du har fått nog.
För att gränsen är nådd.
Gränsen för hur mycket kroppen orkar med, fysiskt och psykiskt.
Kanske lägger du locket på ett tag till. Kämpar på, försöker.
Kanske du inte kan sätta ord på det. Du bara känner att det får vara nog. Att det är för mycket.
Att aldrig få sova mer en max en halvtimme åt gången, att anstränga sig för att inte tappa tråden i vardagliga samtal. Att leva ett liv så begränsat att det knappt känns som ett liv längre, hur mycket du än kämpar och försöker. Att inte ens kunna läsa en chiclit-bok utan att ha tappat tråden efter fem rader.
Kanske stänger du då in dig, sitter hemma och känner hur tomt det är, där inombords.
Håller fasaden utåt sett. Ler och anstränger dig ännu mer för att hänga med i de där samtalen. Fast du egentligen bara vill låsa in dig och vara ensam, så går du ut ibland, träffar människor du bryr dig om, för du vet att du måste.
Kanske får du höra att ”Det kommer bli bättre, såklart. Det måste det bli, sådär kan du inte ha det.”
Nä, det kan jag ju inte. Men just nu har jag inget val! vill du skrika.
Och det kvittar hur mycket du än skriker och sparkar, ingen kommer att ge dig en ny kropp utan smärtor.
Snart kommer du att resa dig igen. Kanske idag, kanske imorgon, kanske nästa vecka, för du orkar inte vara deppig för alltid. Du kommer åter att hitta kraften att orka fortsätta leva ditt liv. Trots de där förbannade smärtorna. Du kommer att vara hoppfull igen och orka slåss för dig själv. Slåss mot smärtorna.
Den dagen är inte här än. Nu är det bara tomt där inne. Och det är väl så det får vara, antar jag. Bara du kommer ihåg att det positiva med de mörka dagarna är att det alltid kommer ljusare efteråt, även om de mörka verkar hopa sig just nu.
♥♥♥styrkekram♥♥♥
SHIT! Önskar jag kunde ge dig en resa till värmen, att sitta vid en skön pool och njuta lite. I värmen behöver man inte baxa på sig alla jobbiga kläder, kan bara sitta i solen, det behövs liksom inte mer när man inte orkar. Samla energi och bara vara en stund, det hade du behövt och är så väl värd. Skönt ändå att du orkar skriva om de jobbiga dagarna också, det skall man få lov att göra. Livet är inte ett rosa skimmer, det har vi lärt oss. Styrkekramar, tänker på dig. Kram Ingrid
KRAM!
Många kramar!
<3
Jag lever med en nära vän som har det så, som har konstant ont och har lärt sig att leva med smärtan. Och jag tänker hela tiden: du kan inte ha det så här!! men vem är jag att säga det? Jag kan inte ”bota” hennes smärta. Det enda det finns att göra är att finnas, vara där, hjälpa, lyssna, förstå och bara vara en så bra vän man kan! Kram!!
Stooor klem <3
Håper såååå at smertene kan bli mindre en dag… Det fortjener du virkelig, fine du!
Sunniva
❤️
<3 Stor kram!
Finaste du! Det där var den sannaste, vackraste och mest smärtsamma beskrivning jag nånsin läst. Precis så är det för oss drabbade. Så fint att du delar med dig och blottar något så mörkt och tungt. Din text hjälpte mig långt idag. Nu ska jag ta nya tag och försöka komma ur tomheten. Många varma kramar till dig, hoppas, hoppas att du ser ljuset skymta snabbt igen
L
Vackra tös! Det gör ont i själen att det finns så många som går omkring med denna smärta. Innan jag hamnade här hos dig (genom Emma för ett drygt år sedan) så trodde jag inte detta var möjligt. Men man läser och hör upp det mer och mer….tyvärr.
Vad kan man göra, inte mycket. Men det minsta vi kan göra för våra medmänniskor är att ge dom ett leende på vägen i vår vardag. Våga se personen du möter i ögonen och ge honom/henne ett leende. Det känns så bra att få, det vet vi alla. Kram.
Kjære deg!
Åh, jeg kjenner meg så igjen på det du skriver i dag. Jeg lever selv med kronisk smerte og kan ikke lenger huske en dag uten smertene. Hvordan man faller ut av enkle samtaler, ikke kan lese bøker osv… Nikker gjenkjennende. Du er så god, og skriver så fint! Bloggen din er et lyspunkt å følge, den gir litt trøst. Godt å vite at det er flere som har det litt på samme måte. Varme klemmer til deg <3
Bandit! Under 2 års tid har jag levt precis just så. Kört över kropp och själ i perioder, för att man måste fortsätta leva. Det måste man, så är det. Och tomheten, tröttheten och ensamheten i allt det där med tröst, alla ”du ska se att det blir bättre” ”så där kan du inte ha det” Det blir ett sätt för andra att liksom försöka trösta sig, för så där kan man väl inte ha det. År ut och år in. Men jag är på bättringsvägen nu, det ser ljust ut men det har tagit en evinnerlig tid. STOR KRAM till dig och tack för texten, den gick rakt in. En timma, en dag i taget. <3
<3
Underbara, vackra ängel! Du förgyller allas vår tillvaro!
Kram
Ville bara tillägga…
Tack! för att du skapar förståelse och bjuder på insikt om hur det är att leva med smärta.
Oavsett om den kommer från kropp eller knopp är det lika så smärtsamt, och inte sällan brukar de gå hand-i-hand. Så det du skriver gör nog att vi alla kan känna igen oss och förstå.
Tack för att du erbjuder även en plats att få dela sin smärta!
Fint peppande inlägg. Att leva med värk är inte lätt.
Kram
Så insiktsfullt och vackert skrivet. Jag önskar dig smärtfri…..
Kram Mia
http://bloggmorsorna.se/happyvardag/2013/11/20/om-mitt-barn-inte-vill-vara-hen-da/
Vad fint du skriver, du har så rätt i varje ord och detta var precis vad jag behövde läsa/höra idag. Att det kommer bättre dagar, för det gör det ju alltid.
Kram Christina
❤️
Ord känns både fjuttiga och onödiga. Inget kan jag göra för att förändra. Bara finnas vid sidan. Ge kärlek. All kärlek som går till de älskade de som finns nära hjärtat i ur och skur. Kram till dig!
Bästa Nicole!
Vilken tur att du finns så du kan dela med dig av dina kloka tankar!
Kramar
Hittade hit, hur vet jag inte riktigt. . . men fastnade för dina ord, för det var som att läsa om mig själv, att leva ett begränsat liv, att leva med smärta, varje dag, mer eller mindre.
Hoppas det blir en sådan där bättre och ljusare dag i morgon. . .
Man önskar verkligen att INGEN behövde ha det så! Det är i sanning omänskligt! Men jag (som träffar människor med kronisk smärta rätt ofta i mitt arbete) tror att du har helt rätt inställning. Det är okej att bland bryta ihop, men sen gäller det att på alla sätt FÖRSÖKA se det positiva i livet och glädja sig åt det man faktiskt klarar. Annars tappar man lätt livslusten helt. Alla världens kramar till dig! Din blogg är så himla fin!
Du är så klok och skriver så fint! Stor kram till dig! <3
Fina & kloka du. Jag känner dig inte, men jag inspireras av dig massor. Av din förmåga att uttrycka dig i ord. Hade jag kunnat, hade jag gjort allt för att ta bort din smärta. Tills jag kommer på exakt hur det ska gå till – en stor Kram, och en tanke till dig.
Tack för ett ärligt och hjärtligt inlägg! Jag känner igen mig i en del, om att man ibland får nog och gränsen är nådd. Så bra författat!
Jag hoppas så du får må bättre, skänker all värme och kraft.
Kram
Kramar till dig Nicole (min minsta dotter heter också Nicole) som kämpar på och sprider glädje och kärlek trots din hemska värk
Fina Bandit! Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag lider av ständig värk i nacke och axlar efter en ridolycka, whiplashskada helt enkelt. Jag tror att din smärta är värre än min, men att tvingas genomlida vardag varje dag med smärta är tufft. I allt man gör blir man påmind om livet och om det som gör så ont ständigt.
Jag skickar över en hel drös av kramar till dig!
Jag har nog inte som du men jag har en rygg som är skräp, minns precis som du skriver inte när jag hade en dag utan smärta. Ibland hanterbar ibland vill jag bara kunna springa ifrån den på nåt vis… Tack för att du skriver om det!!! Kraaaam till dig och alla andra därute som knappt minns…
Känner igen mej i det du skriver! Att leva med ständig smärta är fruktansvärt påfrestande 🙁
Suger musten ur en totalt, tröttheten som ligger som en blöt filt över mej.
Jag väntar på en operation som jag tror och hoppas ska hjälpa mej, önskar att det fanns något man kunde göra för dej oxo <3
Styrkekramar Annelie
Amen, sister, amen!
Du satte ord på mitt liv – tack för det! Och tack för att du är stark och kämpar, för det gör att jag orkar kämpa, faktiskt! Vi har träffats en gång, men jag följer din blogg slaviskt och du gör att jag orkar hålla en glad fasad utåt, att jag inte bara fyller min blogg med gråt, bröl och tandagnissel – fastän det känns som om jag har lust att bara skrika ibland…
Du är min ledstjärna!
Tack för det!
Denndär jäkla smärtan, hatar den över allt annat. Ett år som smärtfri och nu kommer den krypandes tillbaka mer och mer. I förra veckan var det en dag då jag vill ge upp. Men både du och jag veta att man måste fortsätta, vet inte hur man klarar det men vi klarar det på något vis.
Vi är starka, så jäkla starka.. Glöm aldrig det underbara bandit<3
Du satte ord på min vardag. Tack för att du tog dig tiden att skriva detta inlägg. Ibland behövs ord på känslorna. All styrka till dig i din kamp!
Tack för att du satte ord på mitt liv.. Tack för att du är så ärlig och tog dig tid att ens orka skriva ner dina tankar. Kändes som du skrev till mig. Önskar dig all styrka underbara människa, du är inte ensam! Kramar Sara