17 Januari.
Dagen då jag skulle tagit min examen.
Jag ville bara blunda, dra täcket över huvudet och hoppa över den här dagen imorse.
Det. Gör. För. Ont.
Jag fick så mycket annat, såklart. Men ändå kan jag inte låta bli att undra;
Hur hade livet sett ut nu om skadan inte satt stopp för det?
För någon vecka sedan sprang jag på min handledare från praktiken, hon berättade att de saknade mig och att jag hade haft jobb hos dem redan om det inte blev som det blev.
Så fina ord som rörde mig djupt in i hjärtat och lämnade mina ögon blanka.
Men de där orden har följt mig i veckor nu, gnagt inombords. För det blev ju inte så.
Visst är jag tacksam och glad för allt det positiva som kom istället,
som jag aldrig skulle stött på om livet försatt så som det var tänkt. Ni får aldrig tro något annat.
Men idag tar det andra över. Sorgen. Sorgen över att yrket som var mitt förmodligen aldrig kommer att bli mitt igen.
Just idag, den 17:e januari 2014 gör det liksom lite extra ont att livet inte blev som det skulle.
Världens största Grattis till mina finaste studiekompisar, ni gjorde det! Fy fasen vad jag är stolt över Er!
Stor kram till dig idag!
Tänker ofta på dig sen jag började läsa din blogg. Livet tar konstiga vändningar ibland… Har aldrig behövt uppleva smärta som du lever med hela tiden. Jag har upplevt smärtan att förlora nära innan livet egentligen är färdigt och det jag vill säga är att trots att livet gör ont ibland så tror jag att det tids nog leder oss till en punkt då man kan känna att livet är vackert och att allt sammantaget formar oss till någon man aldrig hade blivit utan dessa händelser. Hade inte mitt liv sett ut som det gjort hade jag inte varit där jag är idag å idag är jag lycklig… Men som sagt kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara när livet begränsas och styrs av smärta.
Önskar dig allt gott! Varma kramar
Skickar en bamsekram.
Hoppas din något snåriga och krokiga väg tillslut leder dig precis dit du vill vara, även om det inte var dit du tänkt dig från början.
Många kramar!!!
Jag kan inte förstå dig fullt ut men känna en del av den uppgivenhet och ledsamhet som måste finnas hos dig för att du inte själv fick välja hur ditt liv skulle bli. Det är ju ändå en sak som många tar för givet och en sådan sak som drabbat dig är inte riktigt det som man har som planer för framtiden.
Massor, massor av stora kramar till dig!
/Linda
Styrkekramar <3
Jag vill inte på nåt sätt jämföra men bara kort berätta min historia.
För ca 10 år sedan pluggade jag till molekylärbiolog, pga av en trafikolycka
fick jag en whiplashskada. Denna gjorde att jag omöjligt kunde sitta och plugga alla de timmar som krävdes. Blev sjukskriven, gick på meningslösa rehabinsatser i Försäkringskassans regi, de ville förtidspensionera mig vid 26 års ålder. Depression, separation och en massa tråkigheter följde i spåren avdetta.
Efter ett par år tträffade jag en sjukgymnast som hjälpte mig att träna på rättsätt och sakta men säkert blev jag bättre i nacke/rygg. Har sedan läst en helt annan högskoleutbildning, mestadels på distans. Jobbar nu och mår bra, ont ibland men inget som aldrig någonsin varit i närheten av din smärta…
Vill bara säga att hopplösheten KAN vändas om inte som det var tänkt… Hoppas allt gott åt dig!! Kramar o tack för all inspiration!
Banditen!
Jag vet hur det känns, det är en sorg som kommer och går det där. Över allt som inte blev <3 , och jag tror att man måste tillåta sig den. Men jag tror också att det kommer en dag när du är färdig med den. Ta hand om dig i dag. Största kramen/ Annika
styrkekramar till dig.
Kram Linda
Bästa Nicole!
Det är med tårar i ögonen som jag läser ditt inlägg!
Jag förstår din sorg över den uteblivna examen, du hade varit en stor tillgång i skolvärlden.
Men precis som du säger låt sorgen få bestämma i dag och så många dagar som behövs och låt sen det ljusa och positiva få komma in igen.
Massor av kramar,
Cilla ( Love hälsar)
Du har allt rätt och känna dig deppig i perioder, hoppas att den snart släpper och ger dig mer glädje. Vad var det för utbildning du gick?
Vill önska dig en riktigt bra helg!
Hanna H
Hej Hanna!
Jag läste till lärare/förskollärare.
Tack detsamma!
Kram!
Vilken examen var det du skulle tagit idag …? (Kanske finns att läsa någonstans, men jag minns inte att jag sett det.)
Jag läste till lärare/förskollärare.
Det är okej Nicole att du är ledsen, sorgsen och nere. Du får känna så, du bör känna så tom. Du måste få säga adjö till det som inte blev. Det betyder inte alls att du inte uppskattar det du har fått i ditt liv.
Det kommer en dag när smärtan över en förlorad utbildning inte är lika stor utan glädjen över något annat är större. Låt bar sak ha sin tid.
Kram & kärlek
<3
Kramar
Låt allt rasa. De behovs sådana dagar för att komma igen. Önskar jag kunde hjälpa på något sätt. Kram och hoppas du snart mår bättre i hjärta och kropp
Jag förstår att det är tungt, riktigt tungt. Önskar att jag kunde lätta lite på det åt dig.
Jag skickar dig massor med tankar, ljus och kramar.
Låt livet föra Dig en bit och Du kommer efter ett tag att inse att det Du trodde skulle vara Ditt inte alls var menat åt Dig och Du kommer att undra hur Du över huvud taget sörjde så över att Du inte fick just detta examen. Det blir något annat,något stort! Det ser jag att det blir då jag ser Dig här! Kramar i mängd.
Det måste ju vara så att det finns nåt annat som väntar på dig. Nåt stort. För det måste ju liksom finnas någon mening i det här..? Tycker man.
Önskar ord kunde trösta, men det känns rätt så maktlöst.
Sorgearbetet måste göras, men det känns inte rättvist. Inte alls.
Jag tänker ofta på dig.
Det är helt okej att låta sorgen ha sin gång, det är naturligt. Jag vet att det kommer att komma andra möjligheter för dig i framtiden. Du är snart där. Fortsätt.
http://www.youtube.com/watch?v=Q3V_3jj7uyo
Varm innerlig styrka sänder jag till dig <3
Skickar en kram på denna jobbiga dag. <3
Låt det göra ont. Låt dig sörja att saker o ting blev annorlunda. Vi vet aldrig vart livet kommer föra oss. Stora kramar!
Jag kan inte säga att jag vet hur du känner för jag har inte någon fysisk smärta. Men jag kan föreställa mig hur du känner för jag bär på liknande känslor. Min faster, farbror och kusin dog i tsunamin. Ofta ofta tänker jag på hur saker kunde ha varit. Hur skulle min kusin vuxit upp? vem hade han blivit ihop med. Hade vi gått på alla de där konserterna ihop. Hade min fotograf-sambo haft fint utbyte med min fotograf-farbror. Hur hade deras liv och min familjs liv sett ut om de levt. Min familj påverkades av dessa dödsfall och även vi, de som lever, ändrades. På vissa sätt till det bättre, på andra till det sämre. Och ofta undrar jag, hur hade det varit om…
Men, vad ska man göra? Min mamma säger alltid ”livet måste gå vidare, annars går man under”. Jag brukar säga till mina klienter ”alla har vi vårt kors att bära”. Det låter fett klyschigt men är för mig trösterikt. Detta, kära bandit, är din strid. Jag har min strid. Alla har vi vår strid, vissas är enklare eller svårare än andras. Men push trough, för du klarar detta. Du kommer se tillbaka på ditt liv med glädje ändå. För vem vet vilka dörrar som istället kommer att öppnas.
Stora helgkramar på dig!
Finaste banditen!
Ibland suger verkligen livet och sorgerna över sådant som aldrig borde ha skett är alldeles för stora för att stängas inne. Så bra, att du släpper ut det och säger som det är – det gör ont!
Men vet du, jag är övertygad om att du kommer att hitta ditt kall – och utföra stordåd!
Varmaste kramarna på dig!
Jag blir så berörd och känner med dig i varendaste ord! Såklart att du måste få känna dig ledsen. Vi är i nästan samma ålder (jag är 27) och min väg har också blivit ganska krokig. Jag har alltid dansat i hela mitt liv och för några år sedan fick jag en kronisk fotskada precis när jag skulle söka till danslärarutbildningen. Efter många om och men och år sökte jag in och kom in och varje steg var bokstavligen en kamp. Jag tog studieuppehåll och det mesta har krånglat men nu är jag bättre igen om än inte bra och skulle också tagit examen idag men så blir det inte och kan också känna mig sorgsen. Men också tacksam och glad att jag faktiskt tagit mig igenom detta och snart har en examen i sikte, fastän jag knappt kan tro det.
All styrka och värme till dig
Kramar till dig!
Åh, så klart att det måste få kännas tungt. Att bli påmind sådär.
Ibland vänder livet snabbt på en tjugofemöring och blir inte alls som man tänkt sig.
Klart att man måste få sörja då. Lufta sina känslor, tills man är färdig med dom.
Stor kram på dig.
<3 <3 <3 <3
Varm kram till dig fina Bandit <3
/Pia
I know that better things are mean’t for you – always believe that.
Thinking of you and sending you lots of hugs!
Mxx
Massor av kramar till dig du finaste Bandit <3
Hejsan. En fråga kommer här; har din smärta förändrats sen den senaste operationen? Det känns som att har mer ont och är mer begränsad nu. Eller är det din själ som försöker vänja sig……eller är det vintern och mörkret? Förstår din sorg när du tänker på var du skulle kunna vara nu, om inte olyckan skett. För mig är det ofattbart att det inte finns något som kan förbättra din situation. Ha en skön helg
Hej Lisa!
Nej, mina smärtor har inte förvärrats efter operationen. De är samma som innan, ständigt närvarande och ökande efter aktivitet. =/
Om du uppfattar det så, så beror det kanske på att jag låtit det ta mer plats i bloggen.
Ha en skön helg du med!
Kära Bandit!
Med två söner i din ålder får jag så oerhört mycket moderskänslor när jag läser din blogg. Du är stark och svag på samma gång och verkar så oerhört vuxen, men det har kanske med allt du upplevt att göra.
Jag fortsätter att följa dig och önskar dig all lycka!
PS. Båda mina söner är singlar *asg
Usch vad jobbigt! Ser att ngn annan också undrar vilken typ av utbildning det var, om det är ngt du skulle orka svara på vid tillfälle så skulle det uppskattas! Hoppas du får en fin kväll trots dagens datum. Kram
Hej Greta!
Jag läste till lärare/förskollärare.
Kram!
Kramar till dig Nicole!
Det är helt okej att vara ledsen och sorgsen. Livet går vidare visst, men det behöver man inte få höra i synnerhet inte när man är så långt borta från självömkan och apati som du är. Du är en stark och fin människa och yrket har verkligen missat en resurs. Livet tar konstiga vändningar ibland och omständigheter man inte rår över knockar en, men det är inte ditt fel! Kom ihåg det – det här är inte du skuld till och ha inte skuldkänslor för att du sörjer det som inte blev. Ord känns futtiga idag, men jag hade gärna burit din smärta och sorg om så bara för en liten stund. Kram
Vilket gripande inlägg! Jag blir ledsen för din skull. Hoppas, att du när dithän du vill. Håller
tummarna för att så ska ske. Ha en fin söndag.
Tusen tack för svar! Kram!
Stor kram!
Vissa händelser är svåra att förstå… Någon gång kan vi kanske se en mening med det som händer… Jag fick cancer för fyra år sedan – tänker varje dag på att jag lever 🙂
Du har uppenbarligen mycket att ge dig själv och andra 🙂