I onsdags styrde jag alltså kosan mot Malmö för vad som skulle bli en tidig middag med någon som nyligen kommit tillbaka in i mitt liv.
Någon, som jag delat både ljus och mörker med. Amanda, min allra bästa vän från högstadie- och gymnasietiden.
Efter studenten valde vi skilda vägar och utan att det egentligen blev särskilt dramatiskt så fanns vi helt enkelt inte längre i varandras liv längre.
Men nu, fem år senare så finns hon alltså i mitt liv igen och det är som om ingen tid alls passerat.
Vi hade fortfarande likadana skor, jeans och smycken.
Skrattar åt samma saker och fyller i varandras meningar som om det vore igår vi lämnade korridorerna på Österportskolan.
Vi har till och med skaffat oss hundar som nästan är kopior av varandra.
Märkligt kan kanske tyckas, men själv är jag faktiskt inte ett dugg förvånad. Det har liksom alltid varit så.
Efter en snabb överläggning bestämde vi oss iallafall för att det nog var läge för en Johan P-middag.
Så med siktet inställt på deras färska räkor så stegade vi in och fick ett litet bord för två med vita linnedukar och skinande glas.
Vi fick hjälp att välja ut ett vin som skulle passa till räkorna och sedan pratade vi i mun på varandra tills räkorna kom in.
Då blev vi tysta för en stund, mumlade bara ohörbart om hur det vattnades i munnen och Amanda tittade bekymrat på min hand och erbjöd sig att skala
Nej jag ska lära mig det här, sa jag bestämt och högg in på en räka.
Och visst lärde jag mig. Allt går, som jag brukar säga och Amanda skrattade gott åt min envishet när jag gång på gång tackade nej när hon erbjöd sin hjälp med saker som kan tyckas lite invecklat för en enarmad.
Så gick det alltså till; kvällen då jag lärde mig skala räkor med en hand och då Hon stegade rakt in i mitt liv igen som om ingenting hade hänt och när ”en tidigt middag” byttes ut med ”en lång middag” och vi inte kramades hejdå på centralen förrän långt efter att mörkret sänkt sig över Malmös gator.
Och det är först nu jag inser; hon har verkligen fattas mig. Alla dessa år har hon fattats mig.
Kappa: Sheinside // Armband: Modesto
Tröja: H&M // Kjol: Åhléns
Väska: Marc by Marc Jacobs // Sjal: Malene Birger
Åh – vet precis! <3 Det är så skönt, och man bara plockar upp där man en gång var, inga sura miner för att man inte hört av sig – bara ren o skär glädje att se varann igen!
Och så du med din hand… det gör ont i mig att försöka sätta sig in i hur du har det. Fina fina Bandit!
Önskar dig en myshelg! <3
Åh, så fint inlägg. Älskar den där sortens vänskap, den som verkligen är menad. Och som alltid består.
Hoppas du får en fin helg!
Riktiga vänner är det finaste, dyrbaraste som finns! Så härligt att ni hittat tillbaka till varandra! Sen en räkfrossa uppepå det, jösses det blir nästan för bra. Men bara nästan.
Ha en riktigt skön fredag och sen helg!
Kram kram!!!
Så härligt att ni hittat tillbaka till varandra igen!
Kram
Vilket fint inlägg, jag blir alldeles rörd. Ja inte av räkorna förstås, jag är alldeles för mycket vegetarian för att bry mig om dem haha, men att finna vägen tillbaka till en nära vän. Sånt är fint.
Ha en väldigt trevlig helg och tack för din fina blogg med inlägg som alltid berör.
Kram!
Vad vacker din vän är, utstrålning som sträcker sig ur bilden!
Härligt att hitta tillbaka till varandra!
Så fint skrivet! Underbart att ni hittat varandra igen. Det lät som en härlig kväll! Jag kom och tänka på en av mina närmsta vänner, vi bor flera mil från varandra och hörs inte av så ofta och ses väldigt sällan. Men när vi väl gör det är det som om vi tar vid där vi slutade och det är samma glädje, inga konstigheter och vi vet precis vart vi har varandra. Kravlöst och härligt!
Gud så vackert skrivet❤