(Klänning: 6Ks)
Tack, tack, tack!
Om ni bara visste hur mycket det värmer mitt trötta hjärta att logga in och mötas av denna våg av kärlek i kommentarer och mail. Så fort jag orkar ska jag svara på era frågor (just nu är jag ganska urvriden både fysiskt och psykiskt).
Ni är bara de finaste som finns!
Stockholm blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss, som de flesta nog förstått. Jag åker inte bil med de som inte vet exakt hur illa det blir om man skulle råka köra i en liten håla eller över ett farthinder lite snabbt. Jag gör det bara inte- för folk förstår aldrig. Det är bara de som känner mig och min smärta, mina allra närmaste, som jag litar på tillräckligt mycket för att sätta mig i en bil med. För jag vet hur det kan sluta annars. Buss funkar inte heller av samma anledning och ställen där det är trångt är absolut lika uteslutet. Ni fattar; man är ganska begränsad.
Men vi blev tvungna att ta taxi tillslut, efter att Emma lovat att förklara för chaffisen att det gällde att vara försiktig, som om jag vore ett rått ägg. (Det är så himla svårt att prata för sig själv i såna situationer)
Men det hjälpte inte hur mycket hon än tjatade på honom om råa ägg.
Jo, han tyckte att han var försiktig men det var inte i närheten av vad min hand klarar av, vilket Emma gång på gång påpekade.
Jag minns inte så mycket mer än att jag halvlåg bak i skinnsätet och sparkade med benen och skrek rakt ut i smärtor. Att det ska ganska mycket till för att jag visar mina smärta på det där viset kan nog de flesta som känner mig och min smärta intyga.
Jag har aldrig varit så lättad som när den där bilen stannade. Men då var det ju redan försent. Jag minns att jag satte mig på trottoaren och försökte andas mig igenom smärtorna och att Emma sedan tog in mig på stället, att jag satt med huvudet lutat mot ett bord och fokuserade på att andas för att inte tuppa av.
Sen är det ganska svart, eller som en gröt alltihop.
Hur Emma sedan lyckades få mig genom halva Sverige i det tillståndet är för mig ännu en gåta.
Älskade vän, vad jag är glad att du var där!
Nu har jag vilat ut handbaksmällan, så nu återstår bara den stora tröttheten efter ungefär noll med sömn, såren i min mun som tyder på att jag vid några tillfällen försökt låta bli att skrika rakt ut genom att istället bita mig i kinder och tunga och på sängbordet ligger en hög med kräkpåsar från flyget och påminner om helvetes-flygningen hem då jag sjönk så lågt som jag aldrig trodde att jag skulle sjunka och kräktes in public i påse, stackars medpassagerare.
Nä, det blev inte alls som vi hade tänkt oss det där.
Och jag vet att några av er skrev att jag skulle glädjas åt att flygningen gick bra. Det kommer jag göra också, men inte just nu. Just nu är bara allt förknippat med så jäkla mycket smärta att det är totalt omöjligt.
Men det kommer, jag lovar.
Och tack igen, för all kärlek. Jag önskar att jag kunde sända en bråkdel tillbaka till Er!
Välkommen tillbaka!
Jag fösöker förstå hur ont du faktiskt har, och at ha så ont så man kräks, ja då är min första förlossning det närmast jag kan komma. Då hade jag även fruktansvärd dödsågnest. Men ddet gick ju över, ut kom pojken och livet blev glatt. Jag kan inte föreställa mig hur det är att liksom gå runt och veta att den där smärta kan dyka upp i princip när somhelst…
Hejja banditen! Du är ett föredömme för många. En modig själ!
Vad ska du göra för att fira när hanbaksmällan är över?
Kram
Oh! Du är tillbaka! Modiga kämpe! Varma lyckönskningar och stort hopp om att det snart finns en mirakelkur för din smärta!
Kram
Hej Nicole, så skönt att se lite livstecken från dig, blev riktigt orolig ett tag! Men vilken fruktansvärd resa det blev för dig! Jag önskar jag kunde bota din smärta, om bara lite grann, men sådär ska väl ingen behöva ha det?! Fy så orättvist. Krya på fina människa. Du är stark! Kram
Vilken smärta du måste uthärda. Ingen människa borde behöva gå igenom det som du gör. Vilken besvikelse att det inte blev som ni tänkt. Kul att se livstecken från dig iallafall. Sköt om dig och ta hand om dig! Kram Annika
Vad skönt att höra att handbaksmällan börjar avta. Man blir så ledsen för din skull att någon ska behöva ha så ont och att sjukvården inte har någon bra behandling att erbjuda. Hoppas smärtan lugnar sig så pass att du kan vara ute lite i det underbara höstvädret, det är lite läkande för själen i alla fall.
Håller tummarna att du snart är på alerten igen så vi får läsa flera inlägg på din fina blogg.
Kram från Jönköping & Karina B
Vilken lättnad att se ett inlägg från dig! Även om det handlar om rent fruktansvärda smärtor som det är helt omöjligt för en utomstående att föreställa sig, men du är på benen i alla fall, och jag tror att vi är många som loggat in varje dag sedan resan som pustar ut nu.
Åh, jag hoppas så mycket, precis som alla andra, på en mirakelkur! Det är helt obegripligt att du, år 2014, i ett land som Sverige, ska behöva leva såhär. Det här med cellgifter mot nervsmärta, som de testat framgångsrikt på ett norskt sjukhus, som någon skrev i en kommentar för ett tag sedan, är det något som skulle kunna vara en möjlighet för dig?
Stora kramar!
Åh Nicole, jag har tänkt på dig varje dag, undrat hur du mått. Vilken fruktansvärd upplevelse det
blev för dig 🙁 Jag har så svårt att förstå att ingen kan hjälpa dig med denna enorma smärta, varför finns inga specialister som kan ge dig lindring, det gör mig arg, ingen ska behöva leva så här. Ta hand om dig finaste du, jag håller tummarna för mirakelbot varje dag <3
Å, du är tillbaka! 🙂 Det går inte att förstå hur ont du har. Men du är så modig som utmanar dig själv till sånna äventyr. Ta hand om dig!
Många kramar!
Fy ända in i baljan!! Kan inte bara föreställa mig den smärtan. Hoppas av hela mitt hjärta att man kommer på något som kan hjälpa dig o andra med liknande smärta.
Så skönt att se att du orkar skriva lite igen!
Önskar dig allt gott! Och att du får återhämta dig; till både kropp och själ.
Stor kram!
Å, Nicole! Har varit så orolig för dig! Gått in på din blogg varje dag för att se om du skrivit något. Kan inte förstå att läkarna inte kan hjälpa dig. Det här är säkert en jättedum fråga, men vad händer om de tar bort nerven du har ont av? Förlorar du rörelseförmågan i armen då? Ta väl hand om dig. Styrkekramar i massor!
Åh. Du är tbx. Luggsliten och omskakad. Men du är här. ❤️
Sööööta vännen vad du får stå ut med…. Lider med dig och den grymma smärta du lever med.
Va rädd om dig. och hoppas du kan få en fin torsdags med en gnugga solstråle på din kind..
Kram Anna
Snufs:( Sitter med tårer i øynene å leser teksten din. Så godt å se et livstegn fra deg, men fy f… hva du må gå gjennom fine vakre menneske… Ord blir fattige..
Masse klemmer<3
Äntligen hör vi från dig 🙂 Krya på dig o hoppas du blir bättre snart!!
Finns det verkligen ingen hjälp el fler operationer för dig? Ingen ska behöva ha det som du!!
kram på dig
Tänk att man kan känna så mycket för en människa man aldrig träffat. Har följt dig länge på bloggen och lider verkligen med dig i din smärta. Du är en sann kämpe och verkar som en riktigt härlig människa. Jag hoppas så att man kan finna en lösning på dina smärtor. Tack för en väldigt fin blogg.
Hälsn Hanna H
Forferdelig at du skal ha det slik!! Mitt sykehus har forsket på nerveskader. http://www.nrk.no/sorlandet/kreftmedisin-mot-nervesmerter-1.11373198
Kanskje dette er noe som kan hjelpe deg?
Ha en så fin dag du bare kan.
Stackars stackars liten! Och ta det absolut inte på ett nedvärderande sätt, för är det någon gång man verkligen känner sig liten (eller JAG, ska jag skriva) är just när smärtorna blir outhärdliga och det inte går att ta hand om sig själv. Hur vuxen och mogen man än är.
Jag har inte i närheten av dina smärtor. Jag har smärtor i fötterna, artros bland annat och vid senaste operationen fick jag höra att jag har fötter som en 80-åring ungefär. Jag är 33 idag och operationen gjordes för 3 år sedan. Jag har max en operation kvar innan fötterna kommer att stelopereras.
Jag har som sagt inte dina smärtor, inte i närheten. Jag klarar av ett jobb, även om jag ibland kräks när jag kommer hem för att smärtan då är outhärdlig. Framför allt om jag åkt en trång tunnelbana hem. Vissa dagar är värre och vissa dagar är bättre.
Smärtan är oftast inte det som är det värsta för mig, utan oron för framtiden. Hur går man med stelopererade fötter? Hur sköter man ett jobb, MITT jobb? Kommer jag någonsin kunna bära på ett barn? Hittills har jag aldrig hört talas om någon som går igenom en graviditet utan att gå upp i vikt, och viktuppgång innebär mer belastning på fötterna som en 80-årings artrosfötter helt enkelt inte klarar av.
Jag försöker absolut inte få sympatier nu, utan bara berätta att jag kanske lite förstår att det är så mycket mer än bara den rena, råa smärtan.
Och skor! Vad jag skrattade när jag en gång läste ett inlägg från dig där du skrev om klänningar som inte går att ha pga din skena, för hur många gånger har jag inte själv klätt upp mig bara för att inse att nej, gympaskor är inte fint till en söt liten spetsklänning. Eller stadiga, fotriktiga kängor (med speciella fotinlägg) till midsommar. Värdsliga saker i sammanhanget kanske, men jävlar vad jag blir arg på den lilla ”detaljen”.
Jag hoppas verkligen innerligt att du får lindring snart. Jag har hört att det forskas en hel del på nervsmärtor och nervskador. Sexig forskning, var det en läkare som sa. Artrosforskning är inte riktigt lika sexigt 🙂
PS. Stockholmstrafiken är förjävlig, alldeles för många blådårar som tvärbromsar, svänger rakt ut eller kör mot rött. Och alldeles för många ännu blåare dårar till cyklister som tvärbromsar ännu mer och kör rakt ut ännu mer och kör mot rött jättejättemycket.
Alltså!! Jag kan inte med ord beskriva vilket medlidande jag känner med dig!! Jag gladdes över att du skulle flyga och att den första etappen av er resa gick så bra men sen förstod jag ju, genom Emmas inlägg och din frånvaro i bloggen att det gått riktigt illa… 🙁
Jag önskar dig all styrka jag kan uppbringa såhär på håll!!
Många kramar!!
Äntligen är du här igen! Varit inne varje dag, flera gånger för att få se ett livstecken i från dig! Lider så med dig och tårarna trillar när jag läser om dina smärtor och ditt liv! Ditt liv berör och ingen människa i världen ska behöva utstå det du gör!! Varmaste kramar till dig banditen
Blir alldeles tårögd, skickar bomullsmjuka varma kramar till dig ❤
Hej! Jag har varit in o kikat på din blogg flera gånger för att se om du skulle ha skrivit nåt efter resan! Jag har tänkt på dig o oroat mig för hur du skulle må o då känner jag dig inte ens! Konstigt det här med bloggar, man tycker nästan att man känner vissa personer fast man aldrig träffat dom o aldrig säkert kommer att göra heller ❤️
åh…finaste du! Finner inga ord. Jag önskar dig allt gott o hoppas att du snart kan vara uppe som vanligt igen. Jag tänker på dig. All kärlek o styrka till dig. kram
Å Bandien. Mitt hjärta värker för dig när jag läser detta. Mankänner sig så maktlös när det enda man vill är att ta smärtan ifrån dig, om än bara för en stund så att du får andas ett tag utan den. men ingenting, absolut ingenting kan man göra och det gör en så frustrerad. Det enda jag kan göra är sända tankar och kramar till dig här. Tänker på dig och är trots allt glad att se ett livstecken ifrån dig. kramkram/Helen
Åh så roligt att höra från dig. Men blir som övriga såå ledsen över att höra om din smärta. Har en reuamtiker men oerhörda smärtor nära men där hjälper i alla fall smärtstillande för det mesta. Önskar så att de kan hitta något som hjälper dig.
Största kramen i världen skickar jag till dig 🙂
KRAM <3
<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag blir bara så förtvivlat förundrad när jag läser om det här.
Jag har aldrig förstått, finns det ingen hjälp för dig att få? Är det ”kört” eller jobbas det på det med ständiga läkarbesök?
Och hur klarar du av att hålla huvudet högt? Hur blir man inte deprimerad av att ligga till sängs i dagar stup i kvarten, ha smärtan, inte kunna va social eller ens åka bil? Och hänger du med på ngt event eller åker till Emma så VET du att du får ”betala för det sen”. Vem tar hand om dig dessa dagar du ligger i sängen? Bor du själv? Har fått känslan av det.
Du verkar så otroligt stark! Man kan ju bli deppig för mindre!
Finaste du! Så glad att du orkar skriva! Så jäkla typiskt att det skulle gå sådär, men himmelens tur att du hade just Emma med dig. Vila, återhämta och sköt om dig nu! Å kanske shoppa lite på nätet, det är ju aldig fel ;).
KRAM
Welcome back beautiful <3 <3 <3
Tack för att du dök upp äntligen… tittar till dig varje dag och undrar när du skulle orka. Hur är det möjligt, att stå ut med denna smärta? Hur är det möjligt, att det inte finns någon gnutta bot? Vi är många som önskar dig allt annat än detta! Du är fantastisk : ) / Misan
Välkommen tillbaka, jag har saknat dig här.
Finns inga ord som kan beskriva hur orättvist det är, allt som du går igenom.
Massor av kramar
Ta hand om dig finaste Banditen!
Nicole, tack för kärleken jag känner här i ditt inlägg. Vad skönt att du har hämtat dig någorlunda, hoppas fortsättningen av återhämtningen går bra. Du skriver att du tycker synd om dina medpassagerare när du behövde kräkas, om de var och är medmänniskor så tyckte nog dom att det var dig det var synd om (men det är tecken på din stora omtanke) Sänder dig mjuka luft-KRAMAR från Ninni.
Jag har just hittat hit, lusläst mig igenom nästan hela ditt arkiv och måste säga att jag är så imponerad över hur modig och stark du är! Hoppas återhämtningen går framåt!
massor av kramar till dig! kul att höra ett livstecken av dig! gillar din blogg jättemycket!
<3
Stoooor kram
Åh fina fina du! Skickar en stor kram och hoppas du och smärtan får lite ro framöver, så tapper och modig och positiv du ändå alltid är. Önskar man kunde göra något för att hjälpa.
Varmaste kramar
Det finns ett forskningsprojekt. Jag vet inte så mycket om det. Men det kanske är något för dig.
https://forskningspatient.se/studier/alla/nervsmarta-efter-operation-eller-skada?gclid=COX8yZKbyMACFYXhcgodfkIAEw
Så fruktansvärt med denna hemska smärta, önskar så att du skall slippa den. Redan från första gången jag läste din blogg blev jag djupt berörd av din berättelse och beundrar dig för din styrka. Hoppas du snart mår lite bättre. Kram Lisa
Du tappra människa, jag finner inga ord utan vill bara skänka dig en tanke..kämpa på! <3
/Annette
Det går inte att föreställa sig hur ont du har.
Jag hade problem med örat i förra veckan och det gjorde så himla ont. Jag tänkte på dig då och att min smärta inte var i närheten av din och hur det påverkar ens psyke att ha ont.
Vackra fina Nicole, jag beundrar din kämparglöd och din förmåga att sprida vackra ord och bilder till oss som följer dit livsöde.
Kram ♡
Kan såklart inte sätta mig in i hur jävla ont du faktiskt har, inte ens ana, men jag tycker du är modig och stark. Jag blir rörd. Man blir extra tacksam för sin hälsa när man läser om dig.
Många kramar!
Tycker så synd om dig, att behöva ha sån hemsk värk så ung. Själv har jag levt med värk i 15 år och det är så svårt att vänja sig, vid att göra allt lagom när man vill mer. Det värsta är alla människor som inte förstår… de syns ju inte…Tycker du är så bra! !!!!!
<3. Ingen kan nog förstå din smärta, din förbaskade verklighet… Jag hoppas verkligen att någon kan hitta ett sätt att bota din smärta så du kan leva ett vanligt liv igen. Ofattbart att du orkar o klarar så mkt som du faktiskt gör. STYRKA I STORA LASS TILL DIG FINA BANDIT!!
Åh fina Bandit! Jag har tittat in här varje dag och varit orolig och undrat hur du mår. Jag blir så ledsen av att höra att du ska behöva ha det så här! Jag vill skrika rakt ut för att du måste stå ut med denna fruktansvärda smärta som jag inte ens kan föreställa mig hur den känns. Men vilken kämpe du är, som vågar prova på äventyr trots denna smärta, helt otroligt!
Tack för all inspiration du skänker, de varmaste kramar till dig
Många Kramar!
Mitt hjärta blöder för dig, unga vackra kvinna vars liv är så begränsat av smärta.
Modiga du som trotsade detta och försökte med din fina vän som alltid vill ditt bästa.
Hoppas på snar bättring.
Det känns futtigt att skriva här hur ledsen man blir för din skull! Men så är det. Kan inte begripa hur du kan hantera detta, du starka lilla människa. Det är orättvist, bättre kommer jag inte på, att du har det så här. Många många styrkekramar (j—la taxi-chaffis :(!!) och många heja-rop
Lider när jag läser din senaste upplevelse. Såg att de skall göra någon forskningsstudie angående ny medicin på nervsmärtor på smärtklinik i Sthlm. Googla om du är intresserad. Låter som du skulle ha rätt till mer stöd för resor etc? Håller alla tummar för att du får nya äventyr med bättre slut inom kort!
Åh fina du! Fantastiska människa! Beundrar dig utan dess like! Älskar din blogg! Avundas den kärleksfulla vänskap du delar med Emma (Attvaranågonsfru)! Hoppas du orkar fortsätta blogga för vi älskar ju din blogg! Kramar i massor!!!
Jag tänker att det kan inte vara möjligt att man 2014 ska behöva må så här. Jag känner en upproriskhet. Alltså på allvar. Hallå, världens alla specialister – det finns en som behöver er. Lös uppgiften. Kära vän, all min styrka och kärlek till dig. Måtte livet någongång bli snällt mot dig igen. Jag tänker att allt jag någonsin skriver om är så fjuttigt att jag borde skämmas. Å det häftigaste….Kram Mi
http://happyvardag.se/2014/09/04/dag-och-tidstjuven/
Åh, vad jag önskar att jag kunde trolla bort din smärta!!!! Helt ofattbart att du ska behöva ha det så!
Kramar till dig allra finaste Bandit <3
Nå gråter jeg noen tårer for deg.
God varm klem fra Norge.
Varma kramar hjälper ju inte någonting, men att man skickar den med en tanke hjälper lite i hjärtat<3!