Nostalgi i en bakficka

Är det här lika mycket nostalgi för er som det är för mig?

Fornarina bakfickan! Jag ä l s k a r att de tagit tillbaka sin bakficka så som den ska se ut. Alltså så som den såg ut 2004-5-ish(?) när den klädde min rumpa i korridorerna på Kunskapsskolan. När den självklara överdelen var en knallrosa J Lindeberg-tröja och jag missade alldeles för många tyskalektioner *hoppsan* för att istället hänga i kafeterian & dricka citronté eller skriva på någon svenska eller SO-uppsats.

Oj oj oj som jag fick tråna länge innan jag ä n t l i g e n ägde mitt första par. När A L L A andra redan hade ett par, ni vet… Mamma vägrade köpa jeans till mig då jag vid den tiden var sjuk i Anorexi och ändå inte kunde fylla ut ens den minsta storleken. Dessutom behövde jag ju knappast lockas att i n t e gå upp i vikt genom att då växa ur mina dröm-jeans. Så jag fick snällt vänta. Och lyckan när jag sedan fick mitt första par som mamma och jag hittade på ett rea-bord under en shoppingtur i Lund sen då, ni kan ju tänka er.

Numera fyller jag ut betydligt mer än 25:or och köper mina egna kläder, så jag passade på att utan större betänketid klicka hem de här boyfriendjeansen med nostalgi-bakfickor. Det var kärlek vid första ögonkastet efter att jag sett dom på Jenny på Instagram. Och jag känner redan hur de kommer bli en värdig ersättare till mina gamla favoriter som tackade för sig med ett jättehål från genen och hela vägen upp till ovansidan av bakfickan för någon vecka sedan (varför händer sånt bara med de riktiga favoriterna?)

Men visst är det det märkligt ändå

-att en så simpel sak som en jeansficka kan locka tillbaka så många bortglömda minnen.

Och vem kunde tro att den där bakfickan skulle klä min rumpa igen. Inte jag iallafall, jag trodde att mina Fornarina-dagar var över, men ack så fel man kan ha.