EFTERLÄNGTAT BESÖK

Ja, har jag varit såhär glad. Skrattat så att alla dubbelhakorna synts och bara njutit av att ha min Emma hemma på besök från Berlin. Ett väldigt efterlängtat besök som ni förstår, även om vi pratar snudd på dagligen och ibland i flera timmar så är det ändå inte samma sak som att ha henne här på riktigt.

Hon är den vän jag haft absolut längst som fortfarande finns kvar och är nära. Jag tror jag var 8-9 år när vi lärde känna varandra och sen dess har det hänt mycket såklart. Vi har gått på mellanstadiedisco i mörklagda gymnastiksalar i matchande outfits från JC, ridit barbacka molniga sommardagar över sanddynorna i Mälarhusen och trott att vi var odödliga, hoppat från bryggor, varit kära i samma kille, smsat slut på varande krona på våra kontantkort om ingenting, tagit studenten, stekt pannkakor i hennes första lägenhet, druckit oräkneliga liter rosé, spenderat somrar indränkta i kokosolja och ätit thaimat i plastlådor som hon tagit med in i sjukhussalar där hon låtit mig få höra om livet utanför, om skolstarter, fester och nya vänner.

Numret hem till hennes föräldrar sitter för evigt inristat i mitt huvud, trots att det säkert var 15 år sen jag ringde dit senast. Det ska liksom bara vara där, de där fem siffrorna i mitt huvud och hon i mitt liv -oavsett vad livet ger oss. Allt annat vore liksom bara fel.

Och igår kom hon alltså hem för två veckors semester och ingen är lyckligare än jag för det.

Vi bestämde oss för att äta lunch och skannade av Ystad efter en uteservering där vi kunde få ett glas vin i solen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Så vi fick nöja oss med att sitta inne och tröstade oss med att det säkert varit för kallt ute ändå när solen gick i moln.

Och så drack vi bubbel, för det måste man ju göra när man firar semester och återföreningar.

Sen gick vi hemåt åt varsitt håll igen

-och för första gången på jag-vet-inte-hur-länge kunde vi säga

Vi ses imorgon!