Först av allt vill jag säga TACK.

Tack för alla fina ord som trillat in efter gårdagens inlägg. Jag har suttit med rödblossiga kinder och sugit åt mig så mycket jag bara kunnat av all pepp och beröm ni kommit med.

För visst är det som någon klok person skrev i kommentarsfältet igår:

 

Ord är som plåster, lätta att sätta dit men svåra att ta bort.

 

Och lyckligtvis gäller inte detta bara de hårda orden, de som är uttalas för att skada. Det gäller också alla de ord som är av kärlek. Som de som fick mina kinder högröda, era fina ord.

 

Jag vill också berätta att jag under gårdagskvällen på instagram fick en ursäkt av personen som skrev kommentarerna.

Där hon också skriver ”Blev så förvirrad, du verkade så klok och seriös och så fick jag inte ihop det med bilderna.”

Jaha? Vad svarar man på det?

Jag svarade att frågan såklart är fri, men att det finns olika sätt att ställa den på, om man nu känner sig ”förvirrad”.

 

Hur som helst, era fina ord sitter som sagt som plåster kring mitt hjärta.

Nätkärlek, alltså. Så mycket starkare än näthat.

 
 

 
 
 

 
 

 

 
 

Jag har bloggat i snart två år nu och måste säga att jag varit oerhört förskonad från så kallade nät-troll.

 

Ni vet, det behöver inte handla om direkta hot eller så, för att kallas näthat. Det kan vara det där syrliga, väl-inbäddat-otrevliga som kvinnor är så bra på också. Några såna har jag haft, och inatt kväll slog det till igen. Och jag vet ju att jag borde skaka av mig det och gå vidare, men det kan jag inte riktigt. För jag tycker inte att det är okej. Jag tycker inte att man ska få bete sig hur som helst, slänga ur sig saker som kan såra eller skada andra. Det är bara inte okej.

 

Därför tar jag nu upp det här, i ett inlägg, för att säga -Nej, det är inte okej att slänga ur sig vad som helst. Det är inte bara ord, orden landar någonstans.

Idag har jag visserligen kunnat skratta åt det, med mina vänner över facebook-chatten, eftersom det hela är ganska komiskt nu i dagsljus eftersom det är mest är personen som skrivit kommentarerna som gjort bort sig. Men inatt när jag låg här ensam i lägenheten, ynklig och svag efter den senaste handbaksmällan som var en sådan lång rackare som slog ut mig totalt, så kunde jag inte skratta. Kände mig bara ledsen och besviken.

 
 

Det började med en kommentar igår kväll, på ett inlägg där jag fotograferat en outfit i spegeln:

 

”Fina du! Men nu förstår jag inte… bandaget på höger hand och kameran i vänster?? Är det inte vänster som är skadad??”

 

Jag fnissade lite åt att personen uppenbarligen missat det där med att allting blir spegelvänt i en spegel, men hade ändå en obehaglig känsla i magen.

Sedan vid tre-snåret på natten loggar jag in på instagram eftersom jag fortfarande inte lyckats somna, eftersom jag har så ont.

Då möts jag av tre kommentarer på olika outfit-bilder tagna i spegel:

 
 

”Fortfarande väldigt märkligt att bandaget sitter på olika händer olika gånger….”

 

”Och bandaget på höger hand idag??”

 

”Kan du plötsligt använda vänsterhanden??”

 
 

Och då blev jag så ledsen. Såklart. Människan (som jag förstår på namnet är samma som på bloggen) antyder ju att allting bara är påhittat och att jag sätter ”bandaget” (som fö är en skena, formad efter min vänsterhand, tillverkad på sjukhus) lite varstans för att få medlidande? Och har uppenbarligen ägnat timmar åt att ”forska” i detta, utan att tänka tanken på att de bilderna när jag ser ut att ha skenan på höger hand är tagna i spegel.

 

Och det slår så hårt, jag kämpar varenda jävla minut för att orka med smärtorna som är ständigt närvarande, jag klagar sällan, har svårt för när människor tycker synd om mig och försöker alltid hålla humöret uppe i den mån det går.

Jag k ä m p a r

-också tror någon att det bara är buffel och båg (och att jag dessutom skulle vara så korkad att jag flyttade runt bandaget isåfall!?)

 
 

Så snälla, vi kan väl försöka vara snälla? Tänka på kraften i våra ord, både här och i verkliga livet.

 
 

 
 

 
 

 
 

Hur är vädret hos er?

Här har det varit grått och regnigt den sista tiden, därför var solen extra välkommen när den kikade fram nu i eftermiddag.

För även om vindarna fortfarande är kyliga som på en molnig dag så är det ändå härligt med ljuset. Inte sant?

 
 

 
 

Jag har passat på att hänga på balkongen, flyttat runt på lite växter och suttit i solstolen och lyssnat på värvet-intervjuer.

Handbaksmällan har släppt nu och jag har varit så stilla så möjligt för att hålla smärtan på min vanliga nivå.

Dessutom har jag en grej inplanerad imorgon och då kan jag ju inte riskera att vara handbakis, minsann.

 
 

 
 

Har jag visat mitt fikonträd förresten? Det är lite skabbigt på bladen och ojämt sådär, men jag tycker om det ändå. Speciellt med tanke på att det kostade 99 pix när jag fyndade det på torget för någon vecka sedan. Det kallar jag ett fynd!

Tänkte att det kanske skulle växt till sig och bli vackert med lite kärlek och solsken. Och än verkar det trivas här på min balkong faktiskt, precis som jag.

 
 

Och förresten, ni som undrat över den där massage/rengöringsborsten för ansiktet som jag fick av en gullig läsare: Nu finns den att köpa via hennes blogg till ett kanonpris, men bara idag också. Bloggen finns HÄR.