Nyss hemkommen och fått upp värmen igen efter ett par timmar med Emma på Österlen. Hon skulle hjälpa Maria på Reunion Home att ta lite bilder och eftersom jag bor på vägen så passade hon på att plocka upp mig så att vi kunde få lite kvalitetstid samtidigt. Mycket smart drag, om jag får säga min mening.

 

Så vi har grävt i keramik, stuckit näsan i doftljus och längtat efter våren tillsammans under ett par härliga timmar. Men mer om det imorgon när jag hunnit gå igenom bilderna.

 
 

 
 

Nu är jag iallafall hemma igen och har hunnit med en sväng på ICA för att fylla på kylen. Där jag för övrigt för första gången sedan jag blev enarmad blev erbjuden hjälp att packa av en annan kund. Tänk vad det värmer; omtanken och medmänskligheten.

Vi ska väl hjälpa varandra sa hon och packade noggrant ihop mina varor och la hallon i en fryspåse. Förstår ni? Hon tog sig tid att packa hallonen i en fryspåse.  Jag var nära att börja lipa där i kassan.

 

Den omtanken lever jag länge på.

 
 

 
 

Nu ska jag leta fram pyjamasbyxor, duntofflor och tända massa ljus innan jag kryper ner hos Abbe bland duntäcken och startar kvällens Netflix-marathon.

 

Ha en fin måndags kväll, fina Ni!

 
 

 
 

 
 

 
 

Vilken sömnig dag!

Jag vet inte om det kanske beror på att idag var en sån dag då det liksom aldrig riktigt blir dag, eller om jag bara är ovanligt trött och seg. Kanske en kombination.

Hur som helst så tror jag inte att jag vaknat riktigt ännu. Jo, jag vet att klockan snart är 17 och det är dags att öppna kylen för att se om där kan tänkas finns något som kan funka till middag. Men jag erkänner; jag har inte riktigt gnuggat sömnen ur ögonen än.

 
 

 
 

Och det är väl okej, antar jag. De senaste nätterna har inte bjudit på speciellt mycket sömn, som lite extra bonus till mina vanliga sömnproblem (pga smärtan) så har Abbe också haft svårt att komma till ro på grund av raketerna och behövt lite extra kärlek och närhet för att slutligen somna nära, nära med huvudet på kudden brevid min.

 

Nu ska jag ta en titt i den där kylen och sedan ägna kvällen åt att spana in rea-utbudet hos webshopparna och plöja serier på Netflix. Det känns som en alldeles lagom avslutning på den här dagen.

Vi ses igen imorgon vänner, då ska jag försöka vara lite mer vaken.

 
 

 
 

 
 

 
 

Det är med någon slags skräckblandad förtjusning som jag ibland kikar in på besöks-statistiken för bloggen. Det går ju liksom inte att greppa när jag ligger här hemma i sängen och knappar på min dator.

Men så ibland blir ni verkliga för mig, visar att ni finns på riktigt, inte bara som siffror i ett diagram. Då får jag nästan fjärilar i magen, och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har Er.

 

En kommentar, ett mail, någon som kommer fram på stan.

Eller som det här; en julklapp på posten.

Det är så fint så att jag började gråta. Jo, jag är blödig med det är ju SÅ fint. Och helt bisarrt, att någon där ute tänker på mig och väljer att skicka mig en julklapp.

 

Det har hänt en gång innan och jag blev lika chockad och rörd då som nu; då var det en en krya-på-dig-present efter operationen. En superfin och mjuk tröja som jag myst runt i under varje handbaksmälla sedan dess och ett handskrivet vykort som jag läste med darrande hand. (TACK för att du lyser upp mina mörkaste dagar! Jag har försökt få tag på din mailadress för att tacka.)

 
 

Den här gången var det ett helt underbart litet nätt silverarmband med första bokstaven i mitt namn; N.

Ja, inte bara är det min första bokstav på det. Det står ju mitt namn på det, det är ju precis den här typen av smycken som jag älskar. TACK!

 
 

Så jag ville egentligen bara säga; SÅ glad jag är att jag har Er! För att ni finns på riktigt, inte bara i statistiken och för att ni ger er tillkänna på olika sätt. Om ni bara visste hur glad jag blir varje gång mailen plingar till och jag fått en kommentar från någon av Er.

Fina fina Ni, tack för att ni finns!