Idag är jag handbakis, såklart, efter gårdagens utflykt hem till Emma.

Löjligt nog så hatar jag extra mycket att vara handbakis just på fredagar, då vill man ju liksom försöka få fredagsfeeling och det är i princip omöjligt med en handbaksmälla.

 

Nu står ju dessutom adventshelgen för dörren och jag som brukar vara tidigt ute har inte lyckats få upp en endaste liten stjärna än. Grannen, däremot, han försöker nog blända mig när jag går på kvällspromenad med Abbe. De har fått upp stjärna, ljusstake, fejk-gran-girlang och annat jul-lull, i varje fönster. Som att de vill säga; lång näsa, vi körde all in och du har inte en endaste julpryl i fönstret.

 
 

 
 

Å, jag vill städa, julpynta, baka lussekatter och köpa snittamaryllis (hittade inga förra helgen).

Men istället får det väl bli Netflix (där jag för tillfället plöjer Lie to Me, se den!) och en paket glass i soffan.

 

Förhoppningsvis så bättrar jag på mig lite framåt eftermiddagen och orkar ta med Abbe till Ordonnance och köpa de där amaryllisarna och kanske ett doftljus som doftar jul, med det kommer man ganska långt faktiskt och då kan jag sitta här och göra lång näsa åt grannen och säga att hos mig doftar det minsann jul.

 
 
Och imorgon, då ska jag julpynta så det står härliga till. Så det så.

 
 

 
 

 
 

 
 

Imorse när jag startade datorn så möttes jag av ett facebook-meddelande som sa ”Ska du inte komma hit och sitta i soffan och hjälpa mig att pynta”. Emma ska nämligen fotografera ett repotage för en tidning hemma hos sig, HUR coolt är inte det?
 
 
 Först hade jag tänkt vara hemma och vila handen idag med, men så tänkte jag ett varv till och konstaterade att jag nog behövde just det, just nu. Komma hem till Emma, omge mig av julpynt och någon älskad under ett par timmar.

 

Så jag åkte dit, såklart. För det finns få ställen förutom hemma som jag känner mig så lugn på som jag gör där, uppkrupen i sängen eller soffan beroende på vilket rum hon höll på att pynta för tillfället med Tooka sovande i knät och tant bakom ryggen.

 
 

 
 

 
 

( Gammal klänning från Vintage by Fe, ny sjal härifrån och armband gammalt från Lindex (det breda) och det smala med hjärtan och peace-tecken härifrån.)

 
 

 
 

 
 

Med mig hade jag saker som fick folk på tåget att tappa hakan av förvåning, jag förstår inte riktigt det intressanta, men det är kanske inte varje dag de ser någon frakta en hemmasnickrad paketkalender i form av en gran på tåget en torsdags förmiddag? Det är ju trots allt säsong för sånt just nu…

 

Kalendern var såklart för Busen men han höll på att bli utan det första paketet när det trillade av ”granen” på stationen, tur för honom att en tjej bakom mig upptäckte det och spring ikapp mig.

Så nu har han att göra i december, Busen. Om inte Tant och Tooka hinner före förstås, de verkade minst sagt intresserade och cirkulerade kring granen som två hungriga lejon.

 
 

 
 

Och Emma? Hon julpyntade huset medan vi andra tre låg i ett hav av dunkuddar och höll sällskap på vårt vis. Jo, Tant och Tooka sov sig igenom det mesta men jag gjorde mitt bästa för att hålla mig vaken och styra julpyntande från min plats.

För om jag kom för nära så fick jag mig en utskällning och Fattar du inte att du ska vila eller, sätta dig ner nu kvinna.

 

Så jag satt mest lydigt och pekade med hela handen. Det är ganska trevligt med förstås, även om det är SÅ svårt.
 
 

 
 

 
 

Nu är jag hemma, i min egen soffa med en liten Abbe i knät istället för Tookan.

Varm i magen efter en dag med en av de finaste jag vet, i huset som säger hemma fast det inte är det.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här men;

Tusan vad tacksam jag är.