När mörkret kommer och allt gör ont

Den där Håkan-texten har verkligen blivit som ett mantra för mig de senaste månaderna.

Jag gick ju aldrig riktigt in på vad det var som gjorde att jag var borta härifrån i över ett halvår, bara att det varit och är jobbigt. Men nu känner jag att jag vill berätta om det, för att vi måste prata om sånt här. Vi alla måste prata mer om sånt här. Det är fortfarande 2017 så tabubelagt, allt som handlar om psykisk ohälsa.

I höstas fick jag nämligen diagnosen svår depression.

Jag hade ju inte mått bra på många månader då, ni kanske minns att jag redan vid årsdagen för operationen i maj kraschade lite. Sedan hände allt som hände i Grekland och allt ställdes på sin spets och vändes upp och ner på något vis. Egentligen har jag nog inte mått speciellt bra på många år har jag förstått nu, jag har bara inte kunnat erkänna det för mig själv och andra. Jag har varit så fokuserad på att vara stark i allt det här att jag inte tillåtit mig själv att känna hur det faktiskt känns. Hur det känns att livet som jag kände det har tagits ifrån mig, att leva med dessa smärtorna dygnet runt, hela tiden. Allt som jag inte kan göra, som jag b o r d e få göra. Att jag inte är den jag var längre. Jag tror att när sista sista operationen misslyckades och det inte längre fanns något att erbjuda för att förbättra min livskvalitet så rasade allt egentligen. Nu med hjälp av min terapeut så har jag förstått att jag satt livet på paus i snart 6 år nu i väntan på att få tillbaka mitt gamla liv. Ja visst lever jag och gör saker tycker kanske ni, men inte på riktigt. Jag går inte framåt utan väntar på “Sen, sen när smärtorna är borta/lättat. Då.” För egentligen ser mitt liv ut precis likadant som det gjorde när smärtan var ny, jag har inte rört mig framåt alls. Mina vänner har avslutat sina utbildningar, köpt lägenheter och hus, flyttat utomlands, fått barn och så vidare, men jag står bara stilla. För jag v e t  i n t e hur jag ska kunna leva med den här smärtan och som den jag är nu.

Dessutom är smärtorna övermäktiga nu när jag vet att det inte finns någon lindring i sikte. Jag orkar inte tänka framåt. Om jag tänker att jag kommer att ha lika ont om en vecka eller en månad får jag p a n i k. Fullständig panik. Det är för mycket, för tungt att tänka på.

Så jag kraschade.

-Orkade ingenting, bara grät och allt jag kände var tomhet. Tydligen det som kallas depression fick jag veta när jag tillslut insåg att jag inte fixade det själv och sökte hjälp.

Och sådär är det fortfarande, jag är så t r ö t t och ledsen och tom. Att jag startade bloggen igen var ett försök att tvinga mig tillbaka till vardagen, för att min terapeut säger att det är enda sättet att bota en depression. -Att fortsätta leva, göra sånt man e g e n t l i g e n tycker är kul, men som just nu bara känns jobbigt eller meningslöst. Så jag gör allt det där så ofta jag bara orkar; jag bloggar, träffar vänner ibland och går på ansiktsbehandlingar för att jag när jag kraschade skalade bort allt som var för mig. Även om det tar emot, att göra sånt jag i vanliga fall älskar, för det är tydligen det enda sättet att bli av med det här helvetet som kallas depression. Att fortsätta leva. Så jag klistrar på ett leende och försöker så gott jag kan att leva här & nu. Och när jag kommit ur det här djupaste svarta måste jag försöka förlika mig med den jag är nu, den kropp jag har nu och hitta ett sätt att kunna fortsätta leva, på riktigt och så gott det går med de förutsättningarna jag har nu.

Så ja. Jag lider av svår depression.

Jag går i terapi varje vecka, gråter nästan varje natt när mörkret kommer och äter antidepressiva varje morgon för att överhuvudtaget orka med dagen.

Och det är inte så konstigt alls har jag insett nu efter mer än ett halvår i terapi. Eller som läkaren jag träffade på vårdcentralen sa när hon läst min journal och jag försökt berätta om hur jag inte klarade att ta mig upp igen själv den här gången;  Jag hade varit mer orolig om du i n t e blivit deprimerad efter allt du gått igenom.

Och lite så är det ju -det är inte konstigt att vi mår dåligt ibland, i själen liksom, och vi måste sluta vara tysta om det.

Ps. Som ni förstår är jag lite bräcklig just nu och kommentarer om att jag inte borde klaga för att jag har familj, vänner och råd att köpa fina saker etc, etc som kommit ibland när jag gjort något försök att förklara hur det känts här på bloggen tidigare undanbedes. Ni får jättegärna tänka det, om ni nu tror att en fin tröja eller ny kudde i soffan gör smärtan lättare att bära, men snälla skriv inte det. Jag orkar inte bemöta det där just nu, det finns alltid dom som har det värre men det här är vad jag går igenom och känner, just nu. Ds

 

139 thoughts on “När mörkret kommer och allt gör ont

  1. Det är hemskt, att någon ska behöva skämmas för att man mår dåligt. Jag vet inte vad jag ska säga till dig, mer än att jag – trots att jag inte känner dig mer än via dina texter – verkligen innerligt hoppas att du får leva på riktigt igen. Se fram emot saker, ha roligt och göra så mycket som smärtan förmår. Kram!

  2. Att du pratar om det är en bit på vägen. Ett steg i rätt riktning. Att sätta ord på eländet är ett friskt tecken. Kämpa. Orka kämpa. Det vänder en dag. Det måste det göra. Kramar!

  3. Finns inga ord jag kan lämna som lättar din smärta. Jag gillar din blogg och hoppas att mörkret lättar och att ljuset tränger in.❤

  4. Det är så fruktansvärt och framför allt så svårt att förstå att det inte verkar finnas något som kan lindra smärtorna och förenkla ditt liv. Kramar till dig.

  5. Jag känner inte dig, har aldrig sett dig (mer
    Än på bild här) men dina ord, dina texter och din nakenhet i bloggen får mig varje gång jag läser!

    Jag kan aldrig förstå hur ditt liv vänta upp och ner på och förstår att de är mörkt nu. Och kanske kommer vara de länge, men i dig finns en styrka och vilja som kan lysa igenom en datorskärm så den finns där! Tillslut fyller den dig igen 💜

  6. Lilla Du, depression är helvetet i helvetet. Man kan inte ta sig kragen för det finns ingen krage. Men…. ibland kommer det en liten stråle ljus och efterhand blir den lite längre och lite längre. Den gör att man orkar överleva. Och när det har varit tvåsteg fram och ett tillbaka tillräckligt många gånger så är man faktiskt ute igen. Tusen små steg till Dig.

  7. Åh Nicole, massa styrkekramar till dig! så modigt av dig att skriva detta inlägg. Har själv erfarenhet av psykisk ohälsa och det är så viktigt att få hjälp. Men steget innan man inser och vågar söka hjälp är stort. Det har du tagit. Och vet du. Det blir ljusare. Hur omöjligt det än kan kännas, så blir det ljusare <3

  8. Kära Banditen! Jag vet. Och jag förstår. För mig är du en riktigt krigarprinsessa. Jag har otroligt stor respekt för dig och hur du orkar leva med din smärta och med din sorg. Även om du inte känner det själv så är du så otroligt stark i mina ögon. Fina fina Nicole!💕

  9. Finaste du! Såklart så måste du få sörja! Sörja det som inte blev ❤️ Att acceptera ett liv med smärta varje dag är svårt, så svårt! Men det går! Det kan bli lättare ❤️ Livet kan bli bra!
    Jag har också hjälp av antidepressiva varje dag, för att hålla mörkret och ångesten borta! Jag är en ältare och född pessimist… jag vet… hemskt dålig kombination. Men under det senaste året har jag lärt mig så mycket om att vända tankarna! Att säga snälla saker till mig själv, prioritera MIG och ta hand om MIG. Säga nej och lita på att JAG vet vad som är bäst för mig. Hur mycket jag måste vila och vad jag kan lägga den lilla energi jag har på. Mindfullness, acceptans och selfcompassion är jättebra verktyg. Sedan måste man låta det ta tid, ingenting kommer över en natt! Yoga har blivit min bästa vän. Inte för övningarnas skull utan mer för andningen och stillheten och att fokusera på att vara här och nu! Att inte lägga någon prestation i det man gör och lita på processen. Det kommer att bli bra! Låt det få ta sin tid! Alla känslor är som en våg, de kommer, de når sin topp och sedan ebbar de sakta ut. Lyssna på kroppen och gör det DU älskar ❤️

    Stora varma kramar,
    Anneli

  10. Jag tycker du är en helt fantastisk fin tjej och jag önskar dig verkligen allt gott i världen! Jag förstår ditt svarta hål för jag har själv klivit runt i det svarta träsket en tid i mitt liv och det var fullständigt fruktansvärt… att på riktigt tro att man aldrig mer ska kunna bli riktigt glad, att på riktigt tro att man aldrig mer ska kunna bli lycklig. Det tar tid att ta sig upp men du kommer att göra det jag lovar dig faktiskt det. Ge dig själv tid och du måste få vara ledsen! Det är du går igenom är en väldigt stor sorg och den har du ju och sorger går aldrig att jämföra om de är stora eller små.
    Jag skulle rekommendera dig att gå och sorgbearbetning och som man gör i åtta steg, jag tror att det skulle kunna hjälpa dig men vad som är bäst för dig, det kan bara du själv känna. Jag känner verkligen med dig och önskar att du ska få må bra.
    En stor varm kram till dig❤️

  11. <3 <3 <3. Jag håller med läkaren, att du har fixat det så här långt utan konstant terapi är ett mirakel. Det är inte på något sätt fel eller smakfullt att ta hjälp, snarare tvärt om. & att behöva bearbeta att livet aldrig blir detsamma, det tror jag det är svårt för många av oss att förstå. Önskar så att det fanns någon slags smärtlindring men förstår att så inte är fallet och jag hade nog aldrig klarat av det du gör. Du är modig som orkar ta dig genom det.

    Kram

    Heléne

  12. Du vackra tös! Du berör oss med din vackra personlighet och din gränslösa omtänksamhet till dina nära. De är en ära att få läsa lite av dina tankar 💗

  13. Bara kärlek från mig till dig. <3

    Jag har sent omsider förstått att det är helt fel väg att gå att "låtsas" som att allt är bra. Likaså att trycka undan alla jobbiga känslor istället för att gå in i dem. Låt ångesten komma, det är okej. "This too shall pass…" är mitt mantra.

  14. Åh vad jag hoppas att det snart blir lite ljusare för dig ❤️ Och att du hittar ett sätt att leva så du får känna att även du kommer framåt. Att se livet passera när man själv lever i paus gör så fruktansvärt ont. Tack för att du delar med dig. Kram

  15. FAN vad innerligt ledsen jag blir över att du mår dåligt!!! Fina, underbara, vackra banditen!!! Jag finner inga ord mer än att jag blir glad över att du får hjälp. All kärlek och omtanke!!!! KRAM Therese 💛

  16. Åh jag kan verkligen förstå dig även om mitt problem är mkt lättare än ditt. Har tinnitus och precis som du så kan jag bara få panik när jag tänker att det kommer va så hör för alltid, jag kommer aldrig mer få njuta av tystnad , kunna somna utan tjutande ljud i huvudet, tänker ibland som du att sen när det blir bra, ‘men det blir inte bra o finns inget botemedel . Får ångest o panik men sen rätt vad det är tar det lite mindre plats. Äter med antidepressiva , tar till all hjälp jag kan o unnar mig saker som bara hjälper lite för stunden så , jag förstår dina känslor även om din smärta är så mkt värre än hur jag har det. Fast ibland tänker jag med att man får tillåta sig att tänka att det blir nog bättre en dag för det vet man ju aldrig, ny forskning kommer ju hela tiden så förlora inte hoppet även om acceptans är viktigt det med . Stor kram på dig du vackra människa

  17. Åh, fina Nicole!
    Att du börjar berätta för oss läsare är ett litet steg i rätt riktning. Fortsätt så med små steg i taget så kommer du så småningom om hitta en väg som känns rätt för dig. Skriv precis hur mycket du vill och när. Dina trogna läsare finns här kvar för dig.
    Om vi alla kunde ta en liten del av din smärta för att underlätta för dig. Har en nära vän som också lever med nervsmärta efter en olycka och har förstått hur otroligt jobbigt det är.
    Men vi finns här för dig och lyssnar och kommer med hejarop och peppningar.
    All styrka och kärlek till dig ❤

  18. Och jag som beundrar dig för hur stark du är, även när du nu är som svagast. All kärlek och styrka till dig fina Nicole ♥️

  19. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har hela mitt liv haft ångest och för två år sen blev jag sjukpensionär pga det och fibromyalgi. Jag har fortfarande inte accepterat det. Jag älskade mitt jobb som undersköterska och vissa dagar tycker jag att ett jobb inte skulle vara några problem och blir så arg över att jag inte fick mer hjälp med att kunna fortsätta jobba. Men i perioder som nu tex så förstår jag att det inte går. När ångesten river i mig varje minut och hela kroppen värker så ja hållet på att bli tokig.
    Många kramar till dig ❤

  20. Vi är många som varit där nere. Och vi förstår varann.
    Hur mörkt det än känns så kommer det bli ljusare. Fast man inte tror det.
    Att du skriver om det visar att du är på god väg. Kämpa på!

    Kramar!!

  21. Att vara så stark och öppen som du är även när allt är svart runt omkring är ju en fantastisk egenskap. Jag önskar dig all lycka i livet och hoppas att det en dag förhoppningsvis finns något som kan ta bort din smärta! ❤️

  22. Jag skickar ett ❤️ till dig. Ska inte skriva “det blir bättre” eftersom jag vet inte om det bli… (Avskyr när hör själv “det blir bättre” medan jag vet att det inte bli… Är realistiskt…) Önskar dig såklart att du blir av j… smärta, hoppas verkligen att med tiden någon kommer på något som kan hjälpa dig, tekniken o allt annat gå ju framåt. Du är en fin tjej 💖 Kram 💖💖💖

  23. Vad modig du är som öppnar upp och vågar berätta hur det är och hur du mår- på riktigt. Jag tänker ofta på dig ska du veta och även om det varken lindrar smärta eller depression så kanske det kan vara en tröst i de mörka stunderna; att veta att det är många som finns vid din sida- om än på distans. Det är så otroligt ledsamt att du tvingas leva med din smärta och jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar tillbaka till livet så småningom. Stor kram och massa kärlek till dig ❤❤❤

  24. Du är oerhört stark som klarat denna svåra smärta dygnet runt under så lång tid. Jag känner verkligen med dig då du aldrig får vila från smärtan… Önskar så att du en dag blir bättre. Varma tankar <3

  25. Det finns ingen som i sin vildaste fantasi kan förstå eller kan sätta sig in i hur det är att ha konstant ont och samtidigt bli fråntagen möjlighet att leva livet så som “alla andra” kan göra.
    Modigt och fint inlägg Nicole! Och viktigt, både för andra och dig själv.
    Säger som läkarna. Det vore konstigt om du inte hade reagerat på det som hänt dig. Hoppad ditt liv blir lite lättare snart.
    Varma kramar!
    ❤️/ Susanne

  26. Älskade medsyster, som jag inte känner egentligen, men som jag får äran att följa här. Tack för att du tog det här steget. Att du skriver, berättar, delar med dig. Det är så himla viktigt. Jag delar din smärta på det sätt som går, även om jag så klart aldrig kan kliva i dina skor och verkligen veta hur det är att vara du. Men som din historia fastnat hos mig. Det halvåret du var borta från bloggvärlden, jag tänkte emellanåt på dig och undrade var du var. Anade att kraschen efter resan blev tung och svår. Du är modig som delar. Tack ❤️

  27. Alltså du, finaste bandit, mina ögon tåras, så fint att du orkar formulera ned det. Men du, små steg, en dag i taget, klyscha jag vet, men…. av hela mitt hjärta –> största kramarna till dig!!!

  28. Lilla vän. Klart man skall sörja. Försök dock välja dina tankar och göd inte vargen. Välj om du kan, det gör jag för att orka.
    Styrka till dig! Styrka och kärlek.

  29. Lilla underbara du, om du bara visste … just nu jobbar jag med att plocka ihop resterna av min egen dotter i din ålder. En lång, tuff resa som vi måste göra tillsammans.
    Jag hoppas verkligen att du hittar din resa tillbaka och jag hoppas att du orkar låta oss få följa med, om än lite sporadiskt. Kram, Cat

  30. Gråter inombords o får nästan ont bara av att läsa om din smärta. Önskar önskar önskar av hela mitt hjärta att någon kunde hjälpa dig. Det gör så oändligt ont att veta att du, som är så ung och egentligen i dig själv är en levnadsglad o fin o underbar person, skall behöva ha det så här. Har följt dig ett tag och måste nog instämma med det läkaren sa, inte så konstigt alls. MEN det är inte DU!!! Du är inte depressionen, du är så otroligt mycket mer. Har själv varit svårt sjuk. Har en mkt mkt svår utmattning o har haft en mkt mkt svår o ovanlig ångest o depression. Håller verkligen med dig att vi måste våga prata om det, det är inte fult att vara sjuk i själen. Och vi är inte svagare än andra människor, tvärtom är det en styrka att våga vara liten, att våga/kunna gråta och våga känna alla känslor. Alla känslor är ok, inte bara skratt utan sorg, ledsamhet, rädsla mm. Om jag kunde skulle jag ta ner månen till dig. Det som hjälpt mig är att ta en dag i taget, leva en minut åt gången och det har inte bara hjälpt mig utan det är ett underbart sätt att leva på. Själv önskar jag inte min värsta fiende att gå igenom det jag gjort, MEN jag skulle aldrig vilja ha tillbaka livet jag hade innan. Då trodde jag att allt var bra och alla runtomkring mig också, men det vara bara ytan… många många varma kramar från mig o mina labbar (även om vi inte känner dig) Lisa S

  31. Nicole! ❤️

    Jag vet så väl, samtidigt som jag aldrig någonsin kan tänka mig in i din situation. Jag är mer bekant med den själsliga smärtan än jag skulle önska – mig själv eller någon annan – men den kroppsliga… Ja, jag kan inte ens föreställa mig.

    I mina ögon är du en vacker, klok och inspirerande kvinna. Någon jag beundrar för hennes styrka, en sådan person jag skulle vilja vara. Och även om du inte ser det själv kan det kanske hjälpa till att lätta upp bara en enda liten stund, en enda dag, att veta hur andra ser dig. Hur du ser ut, utifrån…

    Som någon annan skrev ovan: Ljuset kommer tillbaka, även om det känns helt ofattbart när man är nere i det mörkaste mörka. Men det kommer, det gör det alltid. Och du kommer att orka!!

    Så häng i, fortsätt kämpa, även när det är som tyngst. Ta hjälp av familj och vänner, med allt från att dammsuga till att “bara” älta eller komma med två kilo godis från Hemmakväll. De två sistnämnda utan tvekan livsnödvändiga, om du frågar mig!

    Många, många kramar. Lite ytterligare styrka. Och en riktigt God Jul.
    /Z

  32. Mitt hjärta brister lite för dig 💔 fy fan alltså. Fy fan vad jävla orättvist att du ska behöva ha det såhär. Måtte det hittas nån hjälp för dig nån gång 💕 man måste inte vara stark alltid, det ÄR OKEJ att va svag och knäckt, du är mer är okej ändå

  33. Life is a bitch – and then you move on.
    Mitt hjärta blöder för dig och känner för dig och jag hoppas att du hittar ett sätt att hantera smärtorna och hittar en plats i ditt nya liv även om jag mest av allt önskar att det fanns ett sätt att ta bort all smärta.
    Kramkramkram

  34. All kärlek och värme till dig. Kan inte ens börja förstå vad du måste kämpa dig igenom, men är imponerad och ödmjuk inför att du tagit dig så långt! Måste vara FÖRJÄVLIGT rent ut sagt. Ibland tänker jag att kan de inte bara ta bort hela armen, men förstår ju såklart att det inte går av alla möjliga skäl. Du skall iaf veta att det finns fullständiga främlingar därute som tänker på dig lite då och då och önskar dig allt gott i livet.

  35. Modigt inlägg från en tuff modig tjej!
    Var rädd om dej och hoppas att du inser vilken stark människa du är och låt det ta den tid det tar att läka ditt inre 💜 Dom som skriver såna dumheter har väl som tur är (för dom) aldrig mött på några svårigheter i sina liv. Nått jag försöker ha i minnet när folk är nonchalant till andras sorger och liv. Kramar från Åsa i Småland

  36. Tack för att du delar med dig av allt det svåra. Stor varm kram till dig. Nästa minut, nästa timma, en dag i taget. <3 <3

  37. Kärlek. Bara, bara massa kärlek till dig fina Nicole.
    Jag har aldrig lämnat ett avtryck hos dig förut, men jag har tittat in hos dig alla dagar och väntat på dig. Jag visste att du skulle komma tillbaka. Anat att du inte mått bra. När du tidigare har berättat om din smärta har jag tänkt på dig och bett till Gud att du ska få den hjälp du behöver, möta rätt expertis, så att smärtan försvinner.
    Själslig smärta är också oerhört tungt, jag är glad att du vågar berätta om din depression. Min son som snart blir 20 har en depression sedan två-tre år, men mår mycket bättre nu. Han och jag har inte hymlat om hans depression, när folk frågat varför han är sjukskriven från skolan osv.
    Hjärtat tillhör kroppen – har man ont i hjärtat och själen har man rätt att berätta det, lika väl som om man har en fysisk sjukdomsdiagnos. Jag är också övertygad om att det hjälper, att när man orkar och vågar prata om det, även om det gör ont och är svårt, lättar det bördan aningens, aningens, varje gång.
    Omge dig av de som älskar dig och bryr dig om dig mest – boosta dig med kärlek och vackra intryck, skäm bort din kropp – du kommer gå stark ut det här!
    All kärlek till dig. Jag tänker på dig!
    / Kram Sara

  38. Stor kram till dig ❤️ Jag känner igen mig i mkt du skriver efter ganska många år av värk. Jag skickar energi och kraft till dig ❤️

  39. Fina, underbara Nicole, du är inte ensam❤️ Så modigt och starkt av dig och vi är fler som tar ett piller varje morgon för att orka med våra egna utmaningar! Massor med styrkekramar!

  40. Jag är inte på ngt sätt kristen men tycker att Sinnesrobönen är fin och har ett bra budskap:
    “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
    Du är grym! Kämpa på!❤️

  41. Som mamma förstår jag din mamma. Man vill inget annat än att ta bort smärtan som drabbat det finaste man har. Önskar av hela mitt mammahjärtat att du ska bli smärtfri. Jag har en dotter med kronisk djävulssmärta i urinröret. Smärta som begränsar livet och som slukar den som är drabbad. Vi börjar tänka på medicinsk marijuana. Kanske något för dig? Vet att det är svårt att bli godkänd men om man har så mkt smärta som du borde man få det beviljat så livet kan bli bättre. När inget mer finns att göra griper man efter varje litet halmstrå. Sänder all kärlek, styrka och omtanke till dig Nicole💗

  42. Jag vet hur det känns, inte just din smärta förstås men paniken över livet om varje dag ska vara fyllt av värk. Depressionen kan jag garantera dig att du tar dig ur, just för att du har familj och vänner men framförallt för att du faktiskt är otroligt stark. Låt det vara jobbigt, låt det var åt helvete det är okej att känna så. Iaf så länge man inte fastnar där och det gör du ju inte för du har ju tagit hjälp.
    Jag gick på smärtrehab på RMS i Simrishamn, kan varmt rekommenderas. Vi fick använda oss av terapiformen ACT och det var otroligt nyttigt.
    Vi gick även testa Feldenkrais vilket är fantastiskt avslappnande. Det är maximal rörelse med minimal förflyttning eller vad man ska säga. Det kanske kan hjälpa dig. Jag har namn på en duktig sjukgymnast i Lund om du vill.
    Tänker på dig!
    Kram

  43. Jag läser och jag gråter åt hur ont du har.
    Du är duktig på att sätta ord på hur du mår och känner. Dina ord berör.
    Kram o god natt ❤

  44. Tack för att du delar med dig ❤️
    Så starkt av dig att skriva dessa ord, de berör verkligen.
    Hoppas innerligt att du snart ska få må bättre.
    Kram ❤️

  45. Kram! Och jobbar din terapeut även utifrån ACT? Den metoden används tydligen mer och mer vid smärta.

  46. Åh fina du! Ja inte konstigt du är depprimerad. Och jag vet tyvärr nu hur du har det ja även depprition, ja hade en riktigt ordentlig när jag var i tjugoårsåldern, alltså
    Ingen tonårsdepp utan en riktig.Låg tom inne för jag bara grät och grät. Låg mkt skit bakom från min barndom.
    Sen vet jag tyvärr hur det är att ligga med nervsmärtor. Sen den 24/3 när jag gjorde en operation som inte gick som den skulle så man skadade nerver som går från bäcken ner till tårna. Ja jag ligger med fruktansvärda smärtor och massor med morfin, men jag har tur, de säger att jag kommer bli bra. Svårt att tro detta men ja de säger så i allafall.

    Så jag vet lite grann vad och hur du går igenom även om vi alla har det olika. Men nervsmärtor och deppresion ja båda är och har jag varit ute för så jag sänder de varmaste kramarna till dig!!!

  47. Fina starka du❤❤hoppas verkligen att du hittar ljuset i mörkret igen. Helt ärligt så är du fruktansvärt stark som berättar❤ Är glad att du börjat blogga igen för jag har saknat dig…

  48. Hej Nicole,
    Har följt din blogg sen dag ett. Du skriver så inlevelserikt och fint! Förstår att du har vänner och familj som staller upp för dem lika mycket som du ger kärlek och din tid tillbaka till dem!
    Jag jobbar som hälsocoach och igår prata vi om motivation och hur man håller motivationen uppe. Du är motivation om någon!
    Njut av de guldkorn som du har och fortsätt skriva bloggen för du berikar våra liv och låter mig lite medelåldersdam att hänga med I de ungdomliga mode svängarna gällande färg, form och modeler både gällande inredning och kläder.
    En stor cyberkram och värme till dig och Doris! <3

  49. Bästa Banditen!
    Din blogg är ett ställe för en annan att krypa in på dagarna när hela världen hänger som en grå yllemantel över axlarna, få se lite ljus (tänk att fina saker faktiskt kan påminna om att det finns ljus!). Att få ta del av ditt liv, dina resonemang och få följa dig är en ynnest. Jag är glad och tacksam för att du tar dig orken, för att du prioriterar oss och bjuder in. Hade jag kunnat bära en del av bördan hade jag inte tvekat en sekund.
    Kram!

  50. Sitter med tårar i ögonen efter att ha läst ditt inlägg och försöker skicka all kärlek jag kan till dig där nere i söder härifrån Norrland. ♥ Så starkt av dig att dela detta och så fantastiskt duktig du är med ord i att förmedla det mörka och tunga nu men även det ljus och den livsglädje jag får ta del av i din blogg. Tack! ♥♥♥

  51. Bästa du! Har läst din blogg länge. Och förundrats över hur du har orkat. Och som läkaren sa det vore mer konstig om du inte kraschat. Ta en dag idag. Du är en förebild o inspirationskälla. Idag är de fredag så köp dig en påsegodis, fredagsblommor o lite tända ljus och försök andas o se hur ljuset glimtar till mitt i mörkret. Stor kram ❤️

  52. Hej! Jag förstår om du är supertött på frågor om “har du provat det här” osv. Jag tror verkligen du provat allt och jag vet inte ens om det jag tänker fråga kan hjälpa på din slags smärta, men spegelterapi? Det finns ju ett projekt i Göteborg som visserligen vänder sig till armamputerade med svår fantomsmärta, men det kanske kan vara värt ett försök? Om du nu inte provat redan menar jag?
    I all välmening!
    Kram //Hanna

  53. Allra finaste du. Du ska veta att du inte är ensam i mörkret. Vi är många som varit – och är – där, djupt, djupt nere. Där det inte finns en strimma ljus utan där morrande svarta ondskefulla vargar biter, river och klöser i bröstet dygn efter dygn. Där ångest och svärta är ens enda följeslagare. Vi vet. Och det är en styrka att inte vara ensam. Jag önskar jag kunde sända dig värme, ljus och hopp. Men det enda jag kan säga är att vi finns här ute och vi lider med dig. Ge inte upp finaste banditen. Och tack för att du berättar.

    Med kärlek.

  54. Finaste Bandit.
    Vi är många som känner så mycket med dig. Har många gånger imponerats av din styrka och positivitet och din vilja av att ta dig framåt. Jag är fortfarande lika imponerad av dig.
    Skickar en hel massa varma kramar till dig, från mig i Vinslöv ♥

  55. All styrka till dig, även om du visar stor styrka i redan i det att du berättar öppet om så personliga saker! Hoppas den psykiska smärtdimman snart ger efter och du finner glädje i vardagen. Ett steg i taget bara,och kom ihåg den största styrkan är att att tillåta sig själv vara svag! <3

  56. Finaste Banditen, Jag är också en av dem som följt under alla år som du bloggat och jag kan inte ens föreställa mig hur du har det. Jag har alltid tyckt att du verkar så varm och äkta o jag hoppas så att utvecklingen går frammåt så det blir bättre för det är rent ut sagt så j…. orättvist och icke ok att behöva ha det så. Önskar dig en fin helg, Varma kramar Sanna

  57. Du är modig! <3
    Jag har själv haft flera depressioner och försöker bryta tabun…
    Är så glad att du börjat blogga igen.
    Kram från Hanna

  58. Känner verkligen med dig, och bra att du skriver om sådant som ingen törs prata om. Alla har vi våra ups and downs, små och djupa dalar. Det är när topparna inte finns där som det blir riktigt jobbigt. Men för det mesta går det ju uppåt igen, man får försöka tänka på det när det är som värst. Kram på dig!

  59. Vill bara skriva att det är otroligt starkt och fint av dig att dela med dig av detta <3
    Tro mig när jag skriver… många gånger önskar jag att jag vore Tingeling och på riktigt kunde trolla…
    Ta hand om dig vackra människa <3
    Kram Anna

  60. Älskade bandit, förstår verkligen att du känner som du gör. Hoppas att du ska komma tillbaks o se ljuset igen! Stor kram till dig! Du är en kämpe!

  61. Du har rätt att känna precis vad du vill utan att någon försöker förminska det för absolut I N G E N kan veta vad du går igenom.
    Jag är bara så glad över att du trots allt orkar skriva några rader här inne blir alltid lika glad och varm i hjärtat varje gång jag ser ett nytt inlägg.
    Varma kramar Malin

  62. Vill bara skicka en stor kram <3 Du verkar vara en fantastisk kvinna och jag hoppas verkligen att du kommer att kunna hitta ett satt att leva med det svara.

  63. Förstår dig faktiskt. Jag har själv en svår sjukdom men spelar lite allan på jobbet. Tror att jag inte är sjuk då. Knäppt. Lider också av depression men inte så svår. Ännu? Jag har en svår tarmsjukdom som gör att livet blir så där. Älskar din blogg. Kramar cina

  64. Du är otroligt stark och en inspiration för många! Har läst din blogg länge och “känner”hur du kämpar! Vill att du ska veta att vi är många som tänker på dig och önskar att läkarvetenskapen ska finna lindring för din smärta. Många kramar och all styrka och kärlek till dig!
    Carina

  65. Jag känner inte dig men har följt din blogg i ett par år. Det du förmedlar på bloggen, med dina bilder, dina tankar mm har i mångt lättat min dag. Har, som du, smärta 24-timmar, dag ut och dag in. Något som har hjälpt mig under många år är att varje kväll, för mig själv, ta fram en positiv sak som hänt under dagen. Stort som smått utan inbördes rangordning. Så, jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan hitta det där lilla som kan få dig att le, en liten ryckning i mungipan.

  66. Åh vad modig du är som vågar berätta! Hoppas så att livet snart blir lite ljusare för dig!❤

  67. Hej Nicole! Jag vet inte om jag någonsin kommenterat hos dig förut, men följer och tycker mycket om din blogg sedan några år tillbaka. Har själv levt med återkommande depressioner sedan någon gång i mellanstadiet/högstadiet, två tredjedelar av mitt liv ungefär. Har precis som du sett hur människor sprungit ifrån mig i livet, har känt att det inte varit någon mening med något alls mellan varven och sedan hittat tillbaka en smula. Det har tagit oändligt många år, men nu mår jag slutligen lite bättre, lite oftare. Ja jag kanske rentav vågar påstå att jag mår bra oftare än jag är deprimerad. Under alla dessa år har det varit en stor tröst att läsa om andra i samma situation, så det glädjer mig att du också vill skriva öppet om din depression. Jag hoppas att du en dag ska kunna se tillbaka och känna att du tagit dig igenom det värsta av depressionsträsket. En stor kram till dig!

  68. ❤️
    Gråter när jag läser det du skriver! Främst för det gör ont i hela mig att någon ska behöva gå igenom sånthär! Leva med smärtorna du gör!
    Men gråter även för tabun som så länge funnits. Min mamma har gått igen något liknande som dig men det har i många år tystats ner….

    All styrka och kärlek till dig!!!

  69. “Mod är att kunna bemästra rädsla, inte avsaknaden av rädsla”
    Jag tycker det. Att du är oerhört modig.
    Modig att lämna ut dina innersta tankar och känslor till världen.
    Jag tackar dig för det.
    Tackar dig för att jag känner mig mindre ensam.
    Jag har en annan smärta.
    Jag äter också antidepressiva.
    Jag har också ett mörker, en smärta i mig som gör det svårt att vara “jag” varje dag.
    Trots 2 underbara barn och en underbar sambo.
    Mitt mörker är fortfarande kvar.
    Så tack, Banditen för att du visar att jag inte är ensam.
    För att du visar att man kan bemästra rädslan.

    P.S Lägg ingen energi på avundsjuka människor som tror att materiella saker är viktigast i livet, puss <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *