Hur det gick till när Abbe flyttade till Ystad

Han är min lilla mys-farbror.

Han som gärna sover till lunch eller helst längre, som ligger nära när jag har ont, som slickar bort salta tårar från mina kinder när det blir för mycket. Han som är mer mattsvart än kolsvart och som har den mjukaste päls man kan tänka sig.

Han som bara nöjer sig med det bästa och aldrig skulle få för sig att somna på golvet. Han som tycker att okända människor är lite läskigt men som älskar de närmaste hejdlöst.

Ibland undrar jag vad han varit med om, innan han kom till mig. Vad är det som gjort att han tycker att vissa män är det läskigaste som finns?

Det var en mulen februari söndag, telefonen plingade till och det var ett mms från mamma Kanske Toby från Halmstad vill flytta till Ystad? stod det också en bild på en blöt Abbe med hängade öron. Jag hade letat hund ett tag då men inte hittat någon som passade, jag kunde inte köpa valp eftersom jag pluggade heltid och extrajobbade på helgerna. Det skulle vara någon som kunde funka med mammas Lyra och som kunde följa med i stallet. Och viktigast av allt, den skulle vara rumsren.

Så vi åkte upp till Halmstad redan samma eftermiddag och självklart fick han följa med hem. Det svarta lilla yrvädret som var det sötaste jag hade sett. Väl hemma började jag undra vad jag gett mig in på, hans förra matte hade inte varit helt ärlig med vad det var för hund hon sålde. Ja, så skäller han ju som andra hundar; när han vill leka eller ha mat, sa hon. Vad jag inte förstod var att hon menade att han skällde h e l a tiden. Första veckan fick jag vinterkräkis och låg utslagen i soffan med en hund som stod på golvet och skällde k o n s t a n t för att han tyckte att jag skulle kasta en boll eller något annat viktigt.

Jag ringde till mamma och grät, vad var det här? Varför hade säljare inte berättat detta?

Men tiden gick och Abbe och jag kom allt närmare varandra.

Ja, han fick namnet Abbe eftersom han uppenbarligen inte hade den blekaste aning om att hans namn fram tills dess varit Toby. Vi gick på hundkurs och tränade massor. Och det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga och det där samtalet till mamma kändes långt, långt borta. Visst, än idag har han sina egenheter som sitter i från den tiden. Till exempel testar han gärna nya gäster på samma vis som han testade mig när jag låg i soffan med vinterkärkis, genom att försöka skälla sin vilja igenom. Han tror fortfarande att det funkar att stå och tokskälla på tunnan med mat för att middagen ska serveras. Och visst kan han vara den mest tjurskalliga lilla varelsen som finns när han inte får som han vill.

Mammas granne har verkligen rätt när han säger att Abbe är den mest mänskliga hund han har mött, jag kan inte ens räkna hur många gånger på en vecka vi skrattar åt hans roliga uppsyn.

Om han bara visste hur mycket kärlek han sänder ut, denna odrägliga hårboll.

8 (okejdå, kanske 9..) kilo kärlek som har den mest självklara platsen i mitt liv sedan den där februari söndagen när han hoppade från soffa till soffa i den där lägenheten i Halmstad som såg ut som kriget och där flyttkartongerna stod uppradade i hallen fast någon flytt inte fanns i planerna.