12 timmar.

 
 

IMG_7458

 
 

(Bah, nu har det här inlägget legat och grott i flera dagar och jag har inte riktigt vetat om jag skulle våga publicera eller ej? Kanske verkar det otacksamt att inte bara vara glad och tacksam för 12 timmar av lindring!? Jag ÄR ju glad för de där 12 timmarna. Kanske ska jag hålla mig till att skriva om den härliga delen av dagen? Många tankar. Men här kommer det nu, helt ocensurerat och utan omsvep, min dag med blockad. Så får väl någon då tycka att det verkar otacksamt då, om det skulle va så.)

 

12 timmar springer iväg ruggigt fort när man har smärtlindring.

 

Jag ville som sagt hinna med hur mycket som helst i den där måndagen, men hann förstås inte med häften av vad jag hade önskat.

Men det var en härlig dag; blockaden tog, jag fick tillbringa förmiddagen med den bästa arbetsterapeuten (jublade lite när jag fick kallelsen & såg att det var just M som skulle göra min extraskena, jag har träffat de flesta som jobbar på rehab (bodde ju i princip där under x-antal månader) men just M har en speciell plats i mitt hjärta, inte bara för att hon gjorde min allra första skena, hon är också världens mysigaste), när skenorna var klara så mötte jag upp Amanda & lilla Fabian, jag fick köra barnvagn (bästa!) och så firade vi med lyxlunch på Johan P. Vi kan ha halkat in på Mulberry också och klämt lite på drömväskan. Jo, så kan det ha varit. Men inget köp alltså, bara klämma. Sedan fick jag skjuts hem till Ystad, festade till det med Cola & Daim till efterrätt i bilen och sjöng med till radion. Väl i Ystad så mötte jag upp mamma på stan och vi strosade runt lite, köpte nya skor och strumpbyxor i kashmirmix (kan knappt vänta tills jag får testa dessa, låter ju grymt). Sedan hann vi med en storhandling också innan jag började känna mig stressad och ville hem snabbt som attan för att hinna vila lite också innan blockaden släppte, smärtfri vila liksom- vilken grej! Ja, vilken d a g. Jag hann ju faktiskt med en hel del, trots allt.

 

Men strax efter åtta den kvällen, när jag kunde känna effekten av smärtlindringen rinna ut så brast det för mig. Från ingenstans så hade den där klumpen av stress som jag haft i bröstet under hela dagen lösts upp till tårar som nu okontrollerat vällde upp.

Jag ville inte tillbaka.

I nästan 12 timmar hade jag fått låna tillbaka mitt gamla jag, och jag insåg hur mycket jag s a k n a r henne. Jag ville vara kvar där jag var, som den jag var. Inte gå tillbaka till någon halv version av mig själv, med suddig hjärna och ständig smärta. Den där jä*la smärtan kom krypande. Ville inte att det skulle ta slut, men det gjorde det ju. Det kom som ett slag i magen. Just då kände jag faktiskt det där som alla brukar fråga om:

Fy F * N vad det här är orättvist.

 

Men det gick ju inte direkt att stoppa tiden. Istället kraschlandade jag i min verklighet igen (och armen var förstås extra upprörd efter att gjutande och trixande) så innan klockan hade slagit 22 den kvällen så kramade jag kräkpåsen samtidigt som tårar sakta fick rinna ner för mina kinder fast av smärta till skillnad från någon timme tidigare. Sen förflöt veckan som ni ju vet i den berömda handbaksmällans tecken, och tankarna på den jag fick vara för 12 timmar trycktes undan igen.

 

Men nu när handbaksmällan har lagt sig och smärtan återigen är nere på någon nivå som jag lärt mig att fungera på så vandrar tankarna tillbaka till de där 12 timmarna. Och känslan av att ha förlorat en del av sig själv till smärtan, den ligger kvar som en liten klump i magen ännu och påminner mig om den jag kunde va. Den jag skulle va, om inte något hade gått så fasligt fel den där soliga maj-torsdagen för 4 år sedan.

 

Tänk alltså, att något som skulle bli så härligt kan göra så o n t på ett annat sätt.

 
 

Banditen-post-signature2

 

55 kommentarer till “12 timmar.

  1. Du är verkligen inte otacksam! Man kan vara glad och tacksam och se det vackra i det lilla även om de andra känslorna också finns där. Långvarig smärta kan ställa till själen på den mest sansade människa. Och sorgen och den alltid närvarande tröttheten… det är tungt och ja, det är orättvist och ledsamt och kanske också ensamt. Man kan vara så tacksam för en bra dag, för en stunds smärtlindring, för en stunds mental vila – men det är väl kanske också så att det är därför det blir så stark kontrast… för att de positiva stunderna är så efterlängtade.
    Skönt att de fick till den där nya skenan! Hoppas du också får hjälp för din friska arm, tänker att den kanske får mer belastning än vanligt.
    Det här med att du ska må illa så ofta gör ont i mig. Att smärtan/handen inte går att göra så mycket åt har jag förstått, men konsekvenserna av den hoppas jag att vården har i åtanke… att må illa ofta är ju inte direkt bra för hälsan det heller och det i sig antar jag är utröttande också, och kanske till viss del väldigt utlämnande?
    Många kramar!

  2. Livet är verkligen orättvist. Kan förstå att det bli extra tydligt när du haft en dag med blockad.
    Jag önskar att jag kunde en del av din smärta så att du slapp må så här…
    Fast jag inte känner dig har jag ju läst din blogg länge och lider med dig när du mår dåligt…. Fy van alltså!!
    KRAM
    Hanna på Hammarö

  3. Jag vet, någonstans långt där inne att det måste finnas en lösning.
    Stor kram till dig. Du är i n t e otacksam!

  4. Alltså, det finns egentligen inga ord… Men du är verkligen inte otacksam! Det är inte konstigt att du saknar det gamla, det som var innan du hade ont. VEM hade inte saknat??!!
    Stora kramar!!!! Styrke kramar!!!!

  5. Jag har följt och läst din blogg länge. Och du är verkligen inte otacksam, tro aldrig det! Att konstant leva med smärta frestar på, att sen få betala med ännu mer smärta för ett par timmar av icke smärta är även om psyket o själen njuter de där 12 ändå väldigt lite med tanke på helvete efteråt! Stor kram till dig!

  6. Det är inte det minsta konstigt att du inte saknar ditt gamla smärtfria jag. Jag förstår om du gör det varje dag och självklart extra mycket efter en dag av blockad. Livet ÄR orättvist och alla som läser här skulle nog gärna vilja hjälpa dig att bli av med vad du får utstå varje dag. Tänk om vi kunde dela din smärta, avlasta dig? Det ÄR orättvist. Du är en kämpe som ändå gör det bästa av din nya vardag med allt vad den innebär men det är klart att du skulle velat att det var annorlunda. Jag hoppas så att det en dag väldigt snart dyker upp någon revolutionerande operation (eller något snällt läkemedel) som låter dig leva det liv du vill leva. Kram

  7. ❤️ Du är verkligen inte otacksam. Tvärtom. Jag tycker att du är en superstark människa som jag beundrar.
    Kram

  8. Du är inte otacksam! Tro aldrig det. Mina tårar rann när jag läste inlägget. Hoppas allt blir bra till slut. Kram på dig.

  9. Klart att det inte är otacksamt! Har full förståelse för att du saknar den tiden utan smärta och där du kunde leva ditt liv fullt ut.
    Kramar

  10. Underbara, underbara Du!!
    Du har så mycket styrka i dig men även du måste få känna så som du beskriver. Och att få dela med sig av den smärtan till oss, dina läsare. Kanske lättar det lite i dig då!
    Många kramar

  11. Du är INTE otacksam, jag tycker att du är väldigt tacksam och har lärt dig att hantera en vardag med ständig smärta!!! Klart att det brister för dig, det är fullt förståeligt!
    KRAMAR

  12. Kan inte förstå den smärta du känner. Och känner nu. Styrkekramar! Förlåt för det jag kommer skriva nu.
    En arm hand? som alltid smärtar, som hindrar ditt liv, stoppar dig. Du. Klarar dig utan den? Är det ett alternativ?
    Förlåt igen. Ta hand om dig.

  13. Blir så berörd av ditt inlägg. Du är en hjälte som orkar kämpa på dag ut och dag in och jag önskar verkligen att läkarna tillslut hittar ett sätt att minska din smärta. Sköt om dig!

  14. Stor kram till dig. Du har säkert frågat eller tänkt på saken men jag undrar om man kan ha den här blockaden lite oftare. Inte bara när en ny skena ska göras. Just för att du ska kunna leva som innan , 3 gånger i månaden tex. Orättvist så klart och inte det minsta otacksam. Önskar dig en fin dag med så lite smärta som möjligt. Kram

  15. Stackars, stackars lilla Bandit ♥♥♥♥
    Förstår din frustration, din sorg, dina tårar!! Livet är orättvist!!!! Jag verkligen HATAR den dumma, onödiga bilolycka den 10e Juli 2005, den olycka som skadade mig & gav mig en whiplashskada!!
    Varma styrkekramar till dig Bandit ♥ Hoppas dagen blir okej iaf…

  16. Åh denna orättvisa 🙁 Otacksam är det sista jag ser dig som, snarare är du en hjälte som inte bara står ut med smärtan, du delar ditt liv med oss och framförallt – du fortsätter göra roliga saker fast du vet att du får lida för det sen. DET, min vän, är helt amazing.

  17. Så fint skrivet, blir rörd! Att bli förlorad till smärtan är hemskt. Men samtidigt så får man så mycket positivt utav det också. Tänk så många människor du träffat som du aldrig skulle mött annars. Och all den styrka du fått som du inte hade haft tidigare. Och tänkt vilken syn på livet man får. Ta vara på varje sekund men gråt när det behövs!
    En smärtvan!

  18. Usch det här är så tragiskt tråkigt 🙁 Din stackare alltså. Kan bara förstå en microdel av vad du känner.
    Men fy vad jag tycker synd om dig. Den allra största kramen

  19. Sitter här med tårar i ögonen, fasen alltså! Du är inte det minsta otacksam, alltså herregud vilken kämpe du är. Finns inga ord riktigt att skriva, önskar att jag kunde göra något även om jag inte känner dig mer än genom dina ord här på bloggen.
    Hoppas nya skenan blir bra!

  20. Å nu gråter jag…
    Livet är orättvist, jag håller med dig.
    Varför vet jag inte. Önskar jag hade något klokt att skriva men jag blir så berörd av dina tankar.
    Jag kunde bli av med min leukemi, den har satt sina spår, men jag kan leva med de skavankerna. O smärtan jag en dag hade har jag inte längre…
    Söta du, om det fanns något som kunde lindra din smärta…
    Ta hand om dig!
    Varma kramar Anna

  21. Glad att alla ovanstående har kommenterat det där om att du skulle vara otacksam för då behöver inte jag göra det. Fast jag gör det ändå: TRAMS! Klart att du måste få vara bitter – det är en del av processen. om du inte släpper ut det utan konstant försöker hålla uppe en fasad om att att allt är så jävla peachy bara för att alla runtomkring dig ska må bra kommer det att äta upp dig inifrån. Man MÅSTE få lätta på trycket. Det fick jag lära mig av en vän som också hade råkat ut för mitt elände (fast hundra gånger värre ungefär): Man måste få gråta och känna sorg för det man har förlorat, och när man gjort det kan man gå vidare i livet. I alla fall tills det är dags att lätta på trycket igen.
    Jag förstår att du försöker att fokusera på allt det som är positivt i din blogg, men det är faktiskt okej att skriva om dåliga saker också. Det gör dig varken till en sämre eller mer ointressant person – det gör dig mänsklig. Det är väl ingen match att hitta glädjeämnen i livet när allt är bra? Det svåra och är ju att hitta det när allt är jobbigt och det är ju det som gör dig så stark i mina ögon. Tro mig, du kommer inte att förlora läsare på att visa dig svag. Skulle du tappa någon så är det verkligen ingen av vikt det kan jag lova.

  22. Ååå, fineste du!!!❤️ Skjønner veldig godt at det faktisk må ha vært vondt å bli påminnet om noe som var..Du er absolutt ikke utakknemlig, selvfølgelig må du få føle sånn og ikke være redd for å uttrykke det heller.. Hvem ville ikke ha følt det samme i en sånn fortvila situasjon.. Takk for at du deler tankene dine med oss.. Håper det er bittelitt terapi å få utrykke smerten din i ord… Ingen her som kjenner historien din synes nok at du er utakknemlig… ❤️
    Klemmer❤️

  23. En tanke: Kanske det skulle hjälpa dig bättre med ett stödbandage för axeln istället för handen? Nerven,som skadats, utgår väl från axeln? Även om smärtan sitter i handen är det ju samma nerv och att stabilisera den från där den börjar skulle kanske göra att den aldrig blir så intensiv i nervänden (handen) om du förstår hur jag menar. Styrkekramar från mig.

  24. Hej! Jag har inte läst din blogg länge, och jag känner dig ju inte, men jag blir väldigt berörd av att läsa dina inlägg om din kamp med smärtan. Man känner att man så gärna skulle vilja hjälpa, men vad… Som nån skrev innan, tänk om vi alla hade kunnat dela din smärta? Jag hoppas innerligt att forskningen går framåt och att du kan få bli befriad från smärtan! (Tänk om det bara hade varit ”så enkelt” som att amputera armen…. Men jag har förstått att det löser inte problemet….)
    Många kramar till dig!

  25. Inte utan att det kommer en tår när man läser ditt inlägg… tycker också det är bra att du är ärlig i bloggen! Instämmer verkligen med tidigare kommentarer om att du har en otrolig styrka i dig som ändå lyckas förhålla dig positiv till tillvaron och vara aktiv trots att det slår tillbaka efteråt. Det är modigt och inspirerande!
    Kram!

  26. Inte alls otacksamt, hur skulle man kunna reagera pa nagot annat satt? Det ar fruktansvart orattvist. Du ar bast. Tack for att du berattar.
    Kramar

  27. Finaste Bandit!!
    Det är klart att du får känna så!! Och ja, det är så inne h****te orättvist! Det är okej att längta tillbaka och sakna den man kunde ha varit om inte om varit.
    Skickar dig massa styrkekramar!! <3<3<3

  28. Bästa Banditen!
    Det ÄR orättvist, så jävla orättvist. Och kunde vi så är vi många som skulle dela på din börda, och många som önskar dig tillbaka till det som var tänkt. En klen tröst kanske att din blogg blivit min oas, att få läsa om din passion, se dina vackra bilder och också påminnas om hur himla tacksam jag ska vara för mitt liv och mina futtiga små problem.
    Kram på dig!

  29. Jag sörjer med dej och hoppas så innerligt att du ska få uppleva smärtfria dagar igen. Stor kram. Du är i tankarna! ❤

  30. Gråter för din skull och för ilska att det inte verkar finnas någon långvarig lindring. Du är såå himla stark… Kram!

  31. Jag vet att det inte hjälper men jag tycker så fruktansvärt synd om dig och känner så för/med dig! Det är verkligen orättvist att du ska behöva ha det så här :(. Jag tycker det är imponerande att du ändå kan vara så positiv och se det fina i ditt liv men jag förstår att det ibland blir för mycket och att du inte orkar vara och visa dig glad hela tiden. Kan inte förstå att det inte går att göra något åt din smärta men du har ju förklarat det men ändå, det borde gå för så här borde ingen behöva ha det! Kram /Jenny

  32. Tolv timmar som du om någon har all rätt i världen att njuta av helt obehindrat. Är det någon som har någon annan åsikt om det så kan vi väl sticka lite stift i deras nerver också:(((((

  33. Usch, har svårt att hålla tårarna borta! Du är sån kämpe och jag har full förståelse till ditt bryt! Ingen kan någonsin påstå att du är otacksam! Du verkar så modig som trots smärta och sorg delar med dig av detta! Önskar dig inget annat än att få må väl! Stor kram

  34. Hej!
    Såklart att du känner att det är orättvist, jag skulle säkert känna som du. Jag beundrar DIG!!! Tänker ofta på dig fast känner dig bara tack vare din blogg… o tänker ofta att allt forskning går framåt..att om år eller tre eller fem då får hjälp, du kommer kunna vara ditt gamla smärtfria Nicole!
    Kram, Magdalena

  35. Hej! Jag lider så med dig!
    Såg dig i Malmö den aktuella dagen med din väninna och barnvagn nere på Södergatan. Ni kanske var på väg in till Mulberry för att klämma då! 🙂
    Som säkert så många andra önskar jag att jag kunde göra något för dig som hade hjälpt och tagit bort smärtan! Oavsett hur lång tid din blogg är tyst så tittar jag ändå in varje dag, hoppas att du har en ”bra” dag och funnit ork och kraft att blogga! Jag vet dock, som många andra, hur det är när livet inte blir som man tänkt! Så jag håller tummarna varje gång jag tittar in till ”dig” att just idag är en ”bra” dag! Kram från en hängiven läsare av din blogg!

  36. Jag lider verkligen med dig samtidigt som jag beundrar ditt mod och din vilja av stål att ändå försöka leva ditt liv så mycket det bara går just nu ❤️
    Du är en sann inspiration och en fantastisk människa Nicole.
    Kram Malin

  37. Jag förstår dig! Har själv kronisk värk, men inte alls lika svår som du har utan kan i det stora hela leva ett vanligt liv. Men, visst är det knöligare, lite tyngre (och ibland väldigt tungt). Ibland får jag sluta ut saker jag inte orkar för tillfället, ibland vet jag jag att den där saken kommer jag aldrig att ens kunna försöka. Bland det värsta är när folk inte respekterar att jag säger nej till saker som jag vet att jag kommer få betala dyrt för i flera veckor, utan tjatar och ibland gör sig lite löjliga över mig.
    Jag tycker du gör det otroligt bra, och jag tycker om din blogg som den är <3

  38. Det KAN inte vara annat än rättvist att du får uppleva en liiiten stund av smärtlindring – att leva i det tillstånd vi andra lever i dagligen och inte har vett att uppskatta. Jag kan inte med ORD uttrycka den ilska jag känner över att du måste stå ut med plågan. Det finns ingen rim och reson i det hela. HUR kan vi hjälpa dig? Kan vi starta nån form av medial uppmärksamhet kring din situation? Det finns inget normalt med det du går igenom dagligdags, även om du säkert vid detta lag har vant dig vid dina plågor. KRAM och all kärlek.

  39. Åh, lider så med dig och hoppas sååååå att det snart finns någon hjälp att få.
    Massor av styrkekramar till dig!

  40. Hej söta banditen,
    Finns det verkligen ingen hjälp för dig….? Jag menar..om det inte finns i Sverige,, kanske det finns någon annanstans!..? Kanske här i Los Angeles? .. Amerikanerna är ju bra på att fixa det mesta. Vi bor i LA om du någonsin hittar någon över Atlanten som kan kolla din arm och behöver någonstans att bo och hjälp så finns vi här :).

  41. Dina ord berör mig ända in i själen. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Jag lider med dig, jag lider med dig så jävla mycket. Det är omöjligt att säga att man förstår en annans smärta men jag förstår hur det känns att sakna sitt gamla jag, att få känna på livets orättvisa och hur mycket krafter det går åt till att orka kämpa och se det positiva och fina man ändå har trots smärtan. Själv lever jag med kronisk smärta sedan ett år tillbaka och försöker göra allt som står i min makt för att hitta något som ska ”bota” mig. Jag har ännu inte gett upp, det är tack vare hoppet om att ännu en dag slippa detta som gör att jag orkar fortsätta. För inte finns det ju ngt annat alternativ!? 🙂 Detta är första gången jag läser din blogg och du verkar vara en härlig tjej med massor av jävlar anamma i dig. Jag beundrar dig verkligen och ska i fortsättningen alltid komma in här när jag behöver en boost av energi. 🙂 KRAM!

Comments are closed.

Rekommenderade inlägg