Något som jag verkligen saknar med ”livet som var”, livet före smärtan, är mina PWs.
Jag älskade att plugga i hörlurarna i öronen och sedan gå, långt och fort.
En av de där promenaderna idag skulle armen aldrig klara av idag. Även om jag ibland försöker med kortare rundor, då på bekostnad av andra saker som man kanske skulle vilja/behöva hinna med.
En kväll tidigare i veckan blev det iallafall istället en stunds lugnt flanerande nere vid strandpromenaden, långt ifrån tempot i mina PWs men härligt ändå. På sitt vis.
Det var alldeles vindstilla och solen var precis på väg ner.
Abbe verkade också njuta. Jag har skrivit om det förut, hur han anpassat sig efter vårt nya liv.
Han har gått från världens bästa PW-sällskap till världens bästa soff/säng-sällskap.
Tänk att ha detta, bara fem minuter hemifrån.
Galet lyxigt!
Men en stunds flanerande, en chans att andas havsluft och njuta av vårkvällen alltså.
Än en gång så slog det mig hur långt ifrån ”livet som var” jag befinner mig nu
och att saknaden av de små sakerna kan göra minst lika ont som de stora.
❤️
Vackra bilder,djupa tankar….
En styrkekram till dig <3
Monica i Rom
Det är skrämmande när man inser hur mycket man tar förgivet, både små & stora ting. <3
Styrka ❤️
Drygt! Jag vet hur det känns, eller åtminstone hur det känns för mig – när bitterheten blir så stor så man måste lipa en skvätt. Men vilken mysvovve du har som bara köper läget. Fast det är klart PW eller soffa? Jag hade också valt soffan, men sen så är ju att skrota i soffan en av mina favoritsysselsättningar…
Läser din blogg, aldrig kommenteråt. Skickar nu en hälsning till en fin människa som jag beundrar mycket. Får styrka och glädje av fin blogg!
Varma tankar till dig!!
Tänker på dig o sänder styrkekramar. Varma kramar Lisa S
Kram och kärlek i massor kommer här <3
Åhhh… blir Ystadsjuk när jag ser de där stränderna.
Där har mina barn spenderat flera somrar. Å vad tiden flugit iväg. Blir nästan tårögd av nostalgi. Så skönt att du har din lille Abbe som gör dig sällskap när du kämpar.
Å de där stränderna…. gör ju sitt till för själen oxå.
Kram
Läser dina texter om din smärta. Det gör ont. Jag önskar du kunde slippa att ha ont varje dag. Jag hoppas åh jag hoppas så för dig. Som jag inte ens känner… Men mitt hjärta känner för dig. Kram till dig du modiga fina tjej!
Så vackert det ser ut!
Men kan tänka mig att det gör ont.
Jag önskar så att du skulle slippa denna ständiga smärta!
Styrkekram
Underbart vackert!
Djupa och öppenhjärtliga tankar du delar med dig av, det är starkt gjort av dig! Kram
Det gör så ont att läsa om din smärta. Men du är stark och modig som lyckas hålla en så positiv livssyn trots allt. Jag berörs speciellt mycket av det du skriver eftersom jag har häst och också varit med om en allvarligare ridolycka men hade turen att återhämta mig helt. Jag hoppas innerligt att du kommer att göra det någon dag också. Kram!