Nu har jag snurrat till det totalt, jag hade helt glömt bort att jag lovade att visa hur min nya plånbok såg ut invändigt efter att jag fått frågan i kommentarerna till inlägget om den. FÖRLÅT!

Grejen var att jag tänkte att jag nog behövde någon som höll i kameran så att jag kunde öppna plånboken därför glömdes det bort.

 
 

 
 

Men eftersom jag fick lite smått panik i morse när jag kom på att jag hade glömt bort det så testade jag själv.

Och med lite hårnålar, en rad svordomar och lite envishet så gick det minsann att fotografera en plånbok invändigt helt själv fast man bara har en arm att tillgå med. Ja, där ser man.

 

Så såhär ser den alltså ut invändigt, om någon fortfarande undrar.

Och plånboken finns att klicka hem HÄR.

Förlåt igen för att jag glömde bort det!

 
 

 
 

 
 

 
 

Här står en långhårig Abbe och verkar undra hur länge jag tänkt att vi ska vara utan soffa?
Soffan var ju faktiskt hans favoritplats nummer två, efter sängen såklart.

 

Ja, jag sålde min soffa i början på veckan. Den och en till som jag haft magasinerad sedan flytten hit, i hopp om att snart få flytta till en tvåa igen. Men nu känns tanken på en tvåa tyvärr ganska avlägsen och jag tog alltså äntligen ta tag i det där soffbytet som legat och grott i snart ett år nu.

Så i helgen ska förhoppningsvis en ny komma på plats. Jippie!

 

I ett försök att ändå skapa lite fredagskänsla i kaoset som råder här så köpte jag nya liljor på torget idag.

Också har jag precis packat upp ett nytt doftljus, det doftar verkligen himmelskt!

 

Ha en fin fredag vänner!

 
 

 
 

 
 

Han är min lilla mys-farbror.

Han som gärna sover till lunch eller helst längre, som ligger nära när jag har ont, som slickar bort salta tårar från mina kinder när det blir för mycket. Han som är mer mattsvart än kolsvart och som har den mjukaste päls man kan tänka sig.

Han som bara nöjer sig med det bästa och aldrig skulle få för sig att somna på golvet. Han som tycker att okända människor är lite läskigt men som älskar de närmaste hejdlöst.

Ibland undrar jag vad han varit med om, innan han kom till mig. Vad är det som gjort att han tycker att vissa män är det läskigaste som finns?

 

Det var en mulen februari söndag, telefonen plingade till och det var ett mms från mamma Kanske Toby från Halmstad vill flytta till Ystad? stod det också en bild på en blöt Abbe med hängade öron. Jag hade letat hund ett tag då men inte hittat någon som passade, jag kunde inte köpa valp eftersom jag pluggade heltid och extrajobbade på helgerna. Det skulle vara någon som kunde funka med mammas Lyra och som kunde följa med i stallet. Och viktigast av allt, den skulle vara rumsren.

 
 

 
 

Så vi åkte upp till Halmstad redan samma eftermiddag och självklart fick han följa med hem. Det svarta lilla yrvädret som var det sötaste jag hade sett. Väl hemma började jag undra vad jag gett mig in på, hans förra matte hade inte varit helt ärlig med vad det var för hund hon sålde. Ja, så skäller han ju som andra hundar; när han vill leka eller ha mat, sa hon. Vad jag inte förstod var att hon menade att han skällde h e l a tiden. Första veckan fick jag vinterkräkis och låg utslagen i soffan med en hund som stod på golvet och skällde k o n s t a n t för att han tyckte att jag skulle kasta en boll eller något annat viktigt.

Jag ringde till mamma och grät, vad var det här? Varför hade säljare inte berättat detta?

 

Men tiden gick och Abbe och jag kom allt närmare varandra.

Ja, han fick namnet Abbe eftersom han uppenbarligen inte hade den blekaste aning om att hans namn fram tills dess varit Toby. Vi gick på hundkurs och tränade massor. Och det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga och det där samtalet till mamma kändes långt, långt borta. Visst, än idag har han sina egenheter som sitter i från den tiden. Till exempel testar han gärna nya gäster på samma vis som han testade mig när jag låg i soffan med vinterkärkis, genom att försöka skälla sin vilja igenom. Han tror fortfarande att det funkar att stå och tokskälla på tunnan med mat för att middagen ska serveras. Och visst kan han vara den mest tjurskalliga lilla varelsen som finns när han inte får som han vill.

 
 

 
 

Mammas granne har verkligen rätt när han säger att Abbe är den mest mänskliga hund han har mött, jag kan inte ens räkna hur många gånger på en vecka vi skrattar åt hans roliga uppsyn.

Om han bara visste hur mycket kärlek han sänder ut, denna odrägliga hårboll.

 

8 (okejdå, kanske 9..) kilo kärlek som har den mest självklara platsen i mitt liv sedan den där februari söndagen när han hoppade från soffa till soffa i den där lägenheten i Halmstad som såg ut som kriget och där flyttkartongerna stod uppradade i hallen fast någon flytt inte fanns i planerna.