I onsdags (vart tar dagarna vägen?) var jag alltså på julbord med Emma på Johan P i Malmö.
Det var inte vilket julbord som helst, nejnej. Glöm allt vad skinka och köttbullar heter, här serverades det skaldjur. Jag menar, kan det bli bättre?
Inte för att jag inte gillar traditionell julmat, det gör jag. Men om vi ska vara helt ärliga, det är ju faktiskt bara riktigt gott första gången, så då sparar jag gärna det till julafton.
Först drack vi bubbel och serverades ostron. Fattar ni? Ostron. Jag som är världens mes när sånt, ni vet; musslor, ostron osv. Inte för att jag någonsin hade smakat, mest för att jag hade bestämt mig för att det var läskigt.
Men det var inte det minsta läskigt kan jag meddela, det var gott. Riktigt gott.
Och medan vi fortfarande fnissade åt att Emma försökte ta en bild på oss båda när vi satt oss vid bordet, till instagram. Ni vet en selfie, fast med oss båda, tills vi insåg att då skulle vi nog verka ännu mer rubbade för resten av gästerna. Det räckte liksom att vi slängde oss ner på stolarna och grävde upp varsin systemkamera ur väskorna och började dokumentera allt som besatta. Sånt som är vardag för oss bloggare, men som kanske kan verka en smula udda utifrån sett.
Så vi avstod selfien, kanske nästa gång.
Var var jag? Jo, medan vi fortfarande fnissade åt det där så kom det första isfyllda fatet in. Nej, det var ju inte bara is på det, som tur var. Utan massa olika sorters sill, lax och ägg.
Kräftsillen, jag säger bara kräftsillen.
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt.
Skaldjuren.
Jag. Dör. Så. Gott.
Som ni kanske förstår så är det aningen, öhm, komplicerat att äta skaldjursjulbord med bara en hand.
Men som tur var hade Emma lovat mig redan när vi bokade in det här i november Jag knäcker din hummer!
Så jag satt mest och smuttade på mitt vin medan hon skalade och knäckte för glatta livet och glatt kastade över läckerheterna till min tallrik.
Ni kan ju gissa hur hennes tallrik såg ut när vi var klara? Just det, full med skal.
Ännu roligare blev det när servitörerna kom för att erbjuda henne en ny tallrik och hon ursäktade sig och sa att hon minsann inte hade ätit allt det där. De såg inte helt övertygade ut.
Då jag skrattade så att jag höll på att trilla av stolen igen, innan jag lyftade den skadade armen som vilade på en kudde i knät och pekade menade på den.
Då, då tror jag att de trodde henne. Men jag måste säga att de såg tveksamma ut ändå.
Sedan var det dags för ost. Livsviktigt!
Men efter osten satt vi båda bakåtlutade och tackade vänligt men bestämt nej till gröten för den här gången. Nej, det hade nog inte gått ner en endaste liten smula till.
Men vilken kväll alltså. Så borde alla onsdagar vara! Eller åtminstone varannan.
