Ni alltså <3 Hur fina är inte ni?

Tack för alla peppande och fina kommentarer idag, ni anar inte vad det betyder.

Det är så fint att läsa era fina rader, tack!

Vi hörs imorgon igen, då ska jag berätta vad som stod på schemat min första dag ”tillbaka”.

Kärlek!

Jag sitter uppkrupen i sängen med ryggen lutad mot sänggaveln bland duntäcken och kuddar och skriver till er, klockan är mitt-i-natten (snart halv 4) och smärtan ställer som vanligt till det när det ska sovas. Så jag gav upp och tassade ut i köket för att hämta macen som legat där orörd på köksbordet i flera veckor nu och tänkte att jag lika bra kunde passa på att skriva till er, istället för att ligga här och titta ut i mörkret. Nu när klockan passerat midnatt är det nämligen också måndag och den dagen som jag gett mig själv som deadline för den här nedstämdheten (en deadline som redan skjutits upp tre gånger de senaste veckorna, men det hör inte hit). Det kanske låter konstigt med en deadline för något sånt, men jag gav mig själv tillåtelse att vara precis så ledsen som jag behövde vara i ett par veckor, med enda haken att jag måste ta mig ur det sen. Jag visste ju att jag måste ta mig upp ifrån det där avgrundsmörka på något vis, där vill jag ju inte stanna för alltid och då kändes en deadline som en bra idé.

Så nu planerar jag att hålla mig sysselsatt och omge mig med dom jag älskar, tills mörkret känns lite mer avlägset och det känns lättare att andas igen. Jag saknar Emma som jag inte sett på över en månad, min fina Pernilla kom äntligen hem efter ett halvår på Island för ett par veckor sedan och även lillebror är hemma, om än bara för ett par dagar. Och jag saknar Er, mina fina bloggvänner- så jag hoppas att ni har orkat vänta på mig, för nu är jag banne mig tillbaka och har gett mig den på att såhär deppigt kan man inte ha det, det går ju bara inte för sig. Och deadlines är till för att hållas.

Nu tänker jag blogga, njuta av sommaren & mina älskade och hoppas att det där trycket över bröstet försvinner efterhand,

Jag hoppas att ni vill hänga med!

NattiNatti!

(bilden i inlägget är gammal & tagen av Emma)

Fina vänner, jag har sett era hälsningar (<3) och ska försöka sätta ord på min frånvaro här nu.

Först var det ju förstås handbaksmälla deluxe efter vårt Malmö-äventyr förra veckan, det var ju förstås väntat och jag spenderade 3 dagar i sängen för att vila ut det värsta. Men utöver det så är det maj som har träffat mig igen, samma visa varje år. Som ett knytnävsslag rakt i ansiktet med full kraft träffade det mig och återigen förflyttar varenda liten doft & känsla mig tillbaka till maj 2011, till livet innan. Mitt liv.

Det är som om de här åren som gått mellan 2011 och nu inte existerar. För när körsbärsträden står i blom, det doftar vår och allt blir alldeles grönt, då kastas jag genast tillbaka till tågresor till högskolan med mina klasskompisar, dagar i stallet med det nyfödda fölet och sista dagarna på praktiken som jag pressade in för att hinna med innan operationen. Med ens blir det så himla tydligt ännu en gång att jag s a k n a r den jag var, det liv jag levde. Då, innan den 25 maj 2011.

Fem år i år alltså. Och jag undrar när det ska bli lättare, när jag ska kunna njuta av den vackraste tiden på året och känna glädje. Inte bara den här sorgen över det jag förlorat och över det jag fick istället, en smärta som inte lämnar mig i fred en sekund, som väcker mig om natten och som gör det nästan omöjligt att hålla ordning på orden i både skrift & tal, orden som förut kom så självklart. Denna ständiga smärta som ibland får mig att tro att jag ska tappa förståndet & bli galen på riktigt, om jag inte får en paus snart.

Och nästa vecka är den här, årsdagen som skvallrar om att ytterligare ett år har passerat. Medan det för mig känns mest som att livet står på paus, en smärtsam paus på så många vis.

Så nu vet ni;

det är maj och hjärtat värker lite mer än vanligt. Över det som inte blev, och det som blev istället.